Shadow Labyrinth är ett mycket djärvt försök att ge Pac-Man och hela det expanderade Namco-universumet (Galaga, Galaxian, Bosconian, m.fl.) en gemensam berättelse. Det görs via subgenren utforskningsplattformare, eller metroidvania. Självklart innebär det att en torsk på genren som en själv bara måste sätta tänderna i det. Waka-waka-waka!
Jag kan bara tänka mig hisspitchen
Spelet börjar med att din själ blir åkallad av ingen mindre än Pac-Man själv, här kallad Puck. Puck är en militär i en galaxomspännande allians som i självförsvar attackerat sina antagonisters hemplanet, Xevious(!). Konflikten har pågått i 120 år, och du är Pucks åttonde försök att åkalla en själ som kan dra den här världens motsvarighet till Excalibur ur jorden och besegra det onda imperiet. Du gör som vilken snäll, stum protagonist som helst och lyder. Resten av spelet utforskar du Xevious och piskar bossar medan Puck droppar bakgrundsberättelsen i måttlig takt över dig, samtidigt som du får annan information från logar och artefakter du plockar upp.
Det är briljant och synnerligen modigt att göra något sådant här med ett halvt sekels varumärken, varav ett är en av spelvärldens absolut mest igenkännbara karaktärer. Särskilt som sagd karaktär inte nödvändigtvis tillhör den goda sidan. Faktum med att storyn i Shadow Labyrinth förvånar i ren textmängd. Det är bara synd att åtminstone jag är rätt ointresserad av den. Jag har nämligen kört på tok för många andra spel i genren som är snarlika.
Shadow Labyrinth är för mig en kompetent kombination av Hollow Knight och Ghost Song, men gör inget bättre än dessa sina genrebröder. Faktum med att det gör det absolut mesta sämre.
Onekligen en Shadow Labyrinth
Rent grafiskt gör spelet skäl för sitt namn. Miljöerna har dock, trots sitt mörker, en god variation med en pågående dag/natt-cykel i utomhusområdena. De är dock rätt lågupplösta. Tillsammans med de tydligt ledade karaktärerna känns det som en utvecklad variant av grafiken i Braid, Capsized eller möjligtvis Nihilumbra. Det är inte snyggaste konstprojektet i portföljen, men kan ändå se rätt läckert ut och spela följsamt.
Över och förbi är dagarna då en kunde röra sig genom ett spel utan en ordentlig karta. Shadow Labyrinth gör inte denna brist på lokalsinne bättre, utan bombarderar spelaren med en gigantisk värld med massvis av vägskäl, lite för lika miljöer samt en emellanåt elak brist på både stora och små sparstationer.
Eftersom Shadow Labyrinth tillhör de spel i genren där fiender inte droppar hälsa, är du förvisad till de medicinflaskor du kan bära – till början en enda. Dessa återställs inte av de mindre sparpunkterna, vilket ökar på känslan av desperation lite. Detta kan ju vara positivt, men faktum är att du inte förlorar mycket mer än just rest distans när du dör. Din börs förblir intakt, vilket är mer än man kan säga om tålamodet när du dör för femtielfte gången.
Byteshandel och misshandel
I utbyte mot valutan kan du uppgradera uthållighet och attackstyrka. Vissa karaktärer kränger också perks, vilka fungerar som broscher i Hollow Knight, dvs. permanenta eller tillfälliga statuspåverkande effekter. De kräver dock inte bara valuta, utan material, som du får genom att grabba tag i fienderna du besegrat med GAIA. Vilket för mig in på spelets transformationer.
GAIA är i princip en robotdräkt (mech) du tillfälligt bär för att piska ut skada eller tillryggalägga hård terräng. Den är användbar eftersom du tillfälligt är odödlig i den. När du besegrat fiender kan GAIA absorbera dem, även om du är i vanligt svärdslagsmålsläge. GAIA är dock också vansinnigt klumpig och kan inte användas i trånga utrymmen. Den aktiveras dessutom extremt valhänt med simultant tryck på båda styrspakarna – en manöver som är förvånansvärt lätt att misslyckas med.
Förutom GAIA kan du också glida runt på vissa spår som Pac-Man själv. Här är kontrollerna mer rigida och din frihet att handla är högst begränsad. Jag stängde själv av automatisk rörelse direkt, och var rätt nära på att även slå på guiden för hur sjutton Pac-Man far iväg när man hoppar. Det känns nämligen aldrig som som att du har någon ordentlig kontroll över dina hopp och attacker. Att vänja sig vid det är svårt. Och vänja dig måste du, ty Shadow Labyrinth strösslar generöst med Pac-Man-räls. En hel del speciallabyrinter tvingar dig också ner på rälsen, och det är i dem man verkligen kan se Pac-Mans arkadrötter.
Allt har gjorts bättre
Summan av Shadow Labyrinth är trots allt ändå sämre än sina beståndsdelar. Var gång man tänker att det nog inte kan bli värre, blir det obönhörligen det. I min enfald hoppades jag att navigationen, svårigheten och känslan av belöning skulle börja lossna när dubbelhoppet sent omsider låstes upp. Men det som väntar är bara en kalldusch: fler dryga korridorer, vägskäl och en exponentiellt tilltagande svårighetsgrad. Shadow Labyrinths största problem är att det hela helt enkelt inte känns belönande nog. Bakom varje ny förmåga finns bara en ny smocka; bakom varje avklarad utmaning finns bara en tillfällig triumf innan du är tillbaka i samma skärseld igen.
Även bland stora fans av genren och brutalt nyfikna människor har jag svårt att se någon ha särskilt kul med Shadow Labyrinth. Allt du kan tänkas gilla med det finns med bättre finess i andra spel – inte minst några av de redan nämnda. Med den här bakgrunden vägrar jag ge Shadow Labyrinth ett godkänt betyg. Dess få tillfällen av briljans och förståelse för genren överskuggas av saker som att behöva traska en hel minut genom tomma korridorer för ett nytt försök på bossen som senast slaktade dig. Det handlar helt enkelt om brister i god sed och kan inte räddas av en och annan episk fight eller en session halvkul plattformshoppande.
Shadow Labyrinth släpptes den 18 juli på Nintendo Switch 1–2, PlayStation 5, Xbox Series X|S samt PC (via Steam). Det rekommenderade priset är cirka 30 €. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
