Shrine är efternamnet på en hjälte som tidigare räddat världen från undergång i Shrine’s Legacy. Du spelar som hennes senaste arvtagare Rio, som tillsammans med den mystiska tjuven Reima nu åter måste rädda världen från den onde Alkor. Denne superonding har förmågan att förslava hela dimensioner under sitt despotiska godtycke. Och det kan vi ju inte ha!
Sweet 16
Shrine’s Legacy ser, på gott och ont, ut som en rätt typisk RPG Maker-prudukt. Det innebär i princip ett Super Nintendo-spel med för tiden typiska begränsningar i både ljud och bild. Den närmsta liknelsen är så klart Secret of Mana, en jämförelse som bara den är väldigt smickrande. Shrine’s Legacy spelar ärligt talat inte i samma liga, men det har många av ingredienserna som skulle få det att platsa där. Och några som inte riktigt gör det.
Som makabert 16-bitsskadad gamer är musiken bland det första jag lägger märke till. Den är som skapad för en Super Nintendo, och det låter riktigt bra. Det är inte riktigt på nivån att jag kommer nynna på melodierna när jag stänger av, men hela ljudmattan ger en oerhört välkomnande känsla. Jag är hemma. Aaron Ishibashi är klart ett namn jag kommer att hålla i bakhuvudet.
Men vad vore ett kompetent soundtrack utan en kompetent grafik? Rent teknisk är grafiken som sagt RPG Maker-material, men det är ändå snyggt! Den efterapade SNES är trots allt en maskin med många snygga rollspel. Detsamma kan inte sägas om karaktärsillustrationerna. Rio, Reima med flera må se rätt okej ut på världskartan, men i sina porträtt påminner de om något du kan hitta på en ynglings DeviantArt (särskilt Rio och Mala, om du frågar mig). Jag skulle inte personligen kalla det för särskilt snyggt, men som helhet sträcker sig den konstnärliga riktningen och profilen i Shrine’s Legacy mellan glatt amatörmässigt och regelrätt charmigt. Det är trots allt rätt många och relativt oerfarna namn som hopar sig under listan på konstnärer.
Behövs inte så mycket mer
I Shrine’s Legacy verkar enkelhet vara något slags ledord. Mängden manövrar är något mer än nämnda Secret of Mana: en fullt utrustad Rio och Reima kan springa fritt, attackera i åtta riktningar med vanlig, sprint- och laddad attack. Du har dessutom magi till förfogande som ändras i takt med resans gång och går att utnyttja för såväl attack och försvar som för att nå nya platser. Och allt styrs egentligen med lite drygt fyra knappar och ett styrkors (eller styrspak, om du vill vara sån).
Berättelsen är extremt grundläggande och föga överraskande, men är engagerande nog att hålla mig intresserad. Framför allt dialogerna flyter på med en alldeles rimlig mängd drama och vitsighet. Det behövs faktiskt inte så mycket mer. För dina drygt 200 kronor får du ett över-medel charmigt och gediget debutspel från en tvåpersonersstudio (Positive Concept Games) – och du kan dessutom spela genom näst intill hela äventyret med en vän. Yes, Shrine’s Legacy är ett ypperligt samarbetsäventyr för upp till två spelare. Glada amatörer eller ej: Alan Gabbard och Joseph Duke med tillhörande konstnärliga bidrag har med Shrine’s Legacy lyckats göra en debut de utan tvekan kan vara stolta över.
Shrine’s Legacy släpptes den 7 oktober på PC (via Steam) för priset 18,99 euro (cirka 200 kronor). Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
