Spica Adventure är ett av de där små urgulliga arkadspelen som kommer lite från ingenstans. Ta en del Clockwork Aquarius, och en del New Zealand Story, toppa med lite Parasol Stars och du har troligtvis något väldigt likt det här. Spelet debuterade i arkadhallarna så sent som 2005 och är lite av en spirituell uppföljare till just Parasol Stars. Maskiner som stod i samma hallar då är med andra ord spel som Espgaluda II, Tekken 5 och Dancing Stage Fusion. Med det sagt finns Spica Adventure inte ens med i databaser som arcade-museum, vilket kanske ändå gör det till lite av en doldis. Så nu kastar vi ljuset på Spica Adventure.
Putsa skärmen
Ytan på Spica Adventure flörtar väldigt mycket med magisk flicka-estetiken inom japansk media. Huvudkaraktären Nico ser ut som hämtad ur en parodi på sagd genre, eftersom hennes lite sorglösa, avslappnade och smått kaxiga uppsyn inte riktigt är en stapelvara inom estetiken. Oavsett använder hon sitt paraply till att smattra diverse elakartade robotar.
Paraplyet används inte bara till att puckla på oförskämda kretiner, utan även till en stor del av plattformshoppandet. Självklart kan du glida med det (och det expanderar dessutom din hitbox medan du gör det, för att nå de där svåra föremålen), men du kan även använda det som en ansats till högre hopp. Och just detta är så friktionsfritt att jag har svårt att förstå varför jag aldrig sett liknande hoppmekanism i andra spel.
På varje bana kan du samla flera typer av kristaller (röd, grön och blå; alla finns inte på samtliga banor) samt plantera blommor där du går. Just planteringen är lite lätt vanebildande och gör spelet än mer till en fröjd, rent gameplaymässigt. Dessvärre kommer mållinjen ofta i vägen för ens sista samlande på en bana. Men eftersom belöningen för samlandet mer eller mindre uteblir (mer om det senare) så kanske det inte spelar så värst stor roll ändå.
Den här galaxen är inte stor nog ens för mig
Upplägget i Spica Adventure lånar från andra Taito-spel (kanske främst Darius) och har flera vägar att välja mellan. Det skapar i viss mån ett omspelningsvärde, som tillsammans med valbar svårighetsgrad och fininställningar till detta krämar ur lite välbehövlig livslängd ur titeln. Allt som allt är det nämligen bara nio banor med två områden och en boss i vardera. Det låter mer än vad det är. Det går nämligen fort, men skulle verkligen kunna förlängas ytterligare med lite kreativa achievements. Vilket så klart och tyvärr inte finns tillgängligt alls på den versionen som testas här (Nintendo Switch).
Jag brukar säga att om det sämsta med något är att det inte finns tillräckligt mycket av det, är det en bra sak. Men i det här fallet är jag villig att ompröva den ståndpunkten. Spica Adventure har massvis med missad potential. Det gör inte det som finns här till ett dåligt spel, men får heller inte produkten att kännas som mycket mer än ett konceptprov.
Soundtracken lånar mer från samtida arkadverk än från magisk-flicka-scenen, så att säga. Tonerna är pigga och högljudda för att locka prospektiva spelare till sig i arkadhallarna. Det är inte riktigt lika tajt som exempelvis Super Bomberman R, men det tar sig en bit på vägen. Precis som hela spelet i stort.
Spica Adventure släpptes den 14 april till Xbox (One/Series X|S), PlayStation 4–5 samt Nintendo Switch (testad version). Rekommenderad prislapp är cirka 200 kronor. Spica Adventure ingår även i samlingen Parasol Superstars tillsammans med Parasol Stars: The Story of Bubble Bobble III, då med en kombinerad prislapp på 275 kronor. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
