Innan jag djupdyker in i denna min ynnests barndomsdröm är det med brasklappen att ingen skribent på Varvat kunde delta i testet av flerspelarkomponenten i Star Wars: Galactic Racer. Således är det som följer enbart en recension av singelspelardelen. Som ju dock är lejonparten av spelet.
Livet i skuggan
Imperiet har fallit och en ansenlig del av galaxens invånare börjar ta upp sina hobbies igen. En av dem är racing. Det är dock inte podracing som man i första hand kan tro, utan med diverse andra svävare. Podracing är tydligen lite väl hardcore (bah!), men luftcyklar och annat duger gott.
Självklart är racen inget sanktionerat från officiella håll, utan tas om hand av diverse mindre lagliga syndikat. Ett av dem ägs av Darius Pax. Som spelavataren Shade levererar du först delar till honom, men bjuds snart med som ny doldis i galaxens hetaste liga. Det dröjer inte länge förrän du gör dig till fiende med halva deltagarlistan. Men vem bryr sig om det; de ska käka grus!
Som story betraktat är Star Wars: Galactic Racer ändå en rätt lagom raspad och filad pusselbit. De flesta karaktärer är nyskrivna och passar franchisen överlag bra. De är dessutom oftast skådespelade av en kompetent skara röster. Det är inte riktigt lika ikoniska designer som Ben Quadinaros, Dud Bolt eller Mars Gou, men det är en tillräckligt intressant skara racers, gangsters och allt där emellan.
Att sväva i livsfara
I den galaktiska ligan gäller det att ständigt hålla sig inom topp-3. Annars åker du ut och får börja om på nytt. I början av varje omgång slumpas ett antal banor och villkor fram, och du måste själv välja din väg framåt. Det är lite irriterande att inte få spela allt och plocka hem storvinsterna, men faktum med att till och med undertecknad som roguelite-skeptiker snabbt finner mig i detta upplägg.
Och som i varje bra slumpberoende spel där misslyckande leder till en ny omgång så låser du gradvis upp mer prestanda, fler farkoster och gott om kosmetiskt bling. Det är de tre farkosterna landspeeder, speederbike och skimspeeders (landsvävare, luft[motor]cykel och glidsvävare för min del) som är huvudåken i Star Wars: Galactic Racer. De spelas sinsemellan rätt olika, och att bemästra dem alla är en stor del av dragplåstret.
Prestanda mäts i hastighet, svängradie, driftingkapacitet, batteri, efterbrännare och ramningsmotor. Efterbrännaren är en sedvanlig boost, medan ramningsmotorn är en ”superboost” som lättare skadar dina motspelare och kan få dem att flyga ur banan i spektakulära Burnout-style-krascher. Den tär dock på kylningssystemet och tar lite tid att ladda upp. Här kommer batteriet med tillhörande förmågor in. Batteriet möjliggör användande av olika förmågor, så som sköld, vapen och annat skoj. Jodå, Mario Kart har (delvis) gjort entré även här.
Förmågor, prestandauppgraderingar och andra delar får du som belöning efter varje race. Detta inkluderar specialdelar som ger passiva ökningar så som extra kylning, automatisk sköld vid start etc.
Mycket att bita i
Racingspel i Star Wars-universumet har alltid lyckats med bra underhållningsvärde med lite resurser. Star Wars: Galactic Racer har resurser i spader, men lägger faktiskt inte till så mycket på den fronten. Visst finns här betydligt mer innehåll på ytan, men det dröjer inte lång tid förrän de flesta banor sitter, såväl i normalt varv som spegelvänt. Andelen planeter är klart fler än exempelvis Star Wars Episode I: Racer från 1999, men inte med så himla mycket egentligen.
Något som detta racingspel gör bättre än tidigare SW-racingspel (i denna skribents stabila erfarenhet) är att miljöerna spelar mycket större roll. Är det varmt kommer din svävare eller luftcykel att koka så snart ramningsmotorn kommit igång, medan du i vinterlandskap kan ha den igång i hela varv(!). Detta och mycket annat lär spelet dig dessutom på ett riktigt snyggt sätt, som det till yttermera har den fina inställningen att påminna dig om emellanåt. Jag har en känsla av att jag kommer tacka den som kom på detta när jag hittar tillbaka till Star Wars: Galactic Racer om några månader.
Prestandamässigt lirar spelet förträffligt under loppen, men tappade febrilt bilduppdateringen under segmenten mellan racen, där Shade spatserar omkring på planeterna. Mitt 2080 Super är ju trots allt inte så långt över minimikraven för spelet, så det är inget oerhört. Det levererar åtminstone där det spelar störst roll!
Tappa kontrollen?
Egentligen är väl mitt enda riktiga problem med denna iteration av racing i Star Wars-världen att kontrollen är dum. Alltså, riktigt, brutalt stendum. Driften sitter på vänster tumknapp (X på Xbox), Boost på A, Superboost (ramningsmotor) på högerspaksklicken, gasen på höger avtryckare, etc. Jag kan inte heller ändra det på något betydelsefullt sätt (eller jo, på Steam-nivå, men inte direkt i spelet). Och jag vägrar tro att hela utvecklingsteamet är överens om att det här är det mest optimala kontrollschemat. Såvida man inte tänkt sig att Gasgano själv ska styra.
Star Wars: Galactic Racer släpps den 6 oktober på PC (Via Steam och Epic), PlayStation 5 samt Xbox Series X|S. Den rekommenderade prislappen är cirka 649 kronor för standardutgåvan och 849 kronor för Deluxe-utgåvan. Denna recension är av PC-släppet och möjlig tack vare en recensionskod.
Alex
Trevlig recension! Att farkoster som luftcyklar tar över efter imperiets fall känns som en naturlig utveckling av Star Wars-universumet. Grymt kul att racinggenren får nytt liv i galaxen långt bort. Ser fram emot att testa flerspelardelen själv när den släpps till alla. Tack för genomgången!