Vi tar det gubbgriniga först.
När jag var barn fanns det en dimension av bioupplevelsen som nu är borta. Filmen kom långt före VHS-släppet, ljud och bild var bättre än hemma – och en biljett kostade en tredjedel av vad filmen senare gjorde.

Idag?
Med en VPN kan du streama filmen från andra marknader innan den ens gått upp i Sverige. Och har du – som jag – ett hemmabiosystem med Dolby Atmos och Vision, då är det inte självklart att en trött Salong 1 på Filmstaden i Växjö ens är i närheten.
Screendoor-effekten ligger som en PSVR1-hinna över de ljusa partierna. Det gamla 7.1-systemet orkar inte riktigt bära trycket.
169 kronor senare sitter man där och undrar vad det egentligen var man betalade för.
Och ändå gick jag.
Inte för tekniken.
För dem.
Under de senaste åren har jag försökt få in mina systersöner i spelvärlden. Xbox funkade sådär. Men när de fick min gamla Switch – efter att jag själv gått över till Switch 2 – hände något.
Mario landade.
Sedan dess har vi kört Mario Kart på släktkalas, skrattat åt missade hopp och firat små segrar som om de faktiskt betydde något.
Så den här biokvällen var inte bara en film.
Det var ett försök att återvända till något av barndomen med mina kusiner.
Och kanske är det just där filmen fungerar som bäst.
En film som aldrig stannar

För det märkliga är att nästan alla verkar tycka samma sak om filmen – men dra helt olika slutsatser.
Den är snabb.
Den är full av referenser.
Den är konstant underhållande.
Frågan är bara; är det en styrka eller ett problem?
För filmen stannar aldrig.
Inte riktigt.
Den kastar sig vidare – från scen till scen, från blinkning till blinkning. Det är som att den är rädd för tystnad.
Och mitt i allt det där finns något som faktiskt hade kunnat bära.
Relationen mellan Luigi och Bowser.
När filmen nästan vågar
Det mest oväntade i filmen är inte någon ny värld eller ännu en blinkning till spelserien, utan att den faktiskt försöker bygga något mellan just dem.
Under stora delar av berättelsen får Bowser en ovanlig riktning. Inte bara som komisk skurk eller nostalgisk ikon, utan som någon som faktiskt reformeras av sin vänskap med Luigi. Det går så långt att han till sist är beredd att offra sig för Mario, Luigi och Yoshi – efter att Mario motvilligt vågat tro att hans omvändelse är äkta.



Och där blir filmen, åtminstone för en stund, mer intressant än den behöver vara.
För Bowser ställs inte bara inför valet mellan ont och gott, utan mellan två sorters lojalitet. Den till de nya vännerna och möjligheten att bli någon annan eller relationen till Bowser Jr. och den pappa sonen vuxit upp med och förväntar sig.
En pappa som inte förändras.
En pappa som är konsekvent i sin hårdhet.
En pappa som fortfarande känns igen.
Där finns faktiskt något starkt. En berättelse om föräldraskap, skuld och rädslan att ha varit frånvarande – och om hur svårt det är att förändras när någon man älskar nästan kräver att man ska förbli densamme.
Ett slut som tappar allt
Det är därför slutet skaver så mycket.
När Mario i ett skede tror att han har dödat Bowser finns där en faktisk sorg. Något landar. Relationerna betyder plötsligt något.
Men eftertexterna gör något helt annat.

Först antyds nästan lekfullt att Bowser och Junior på något vis åter ska kunna bli en del av gemenskapen igen. Men sedan hamnar de i en fängelsecell där allt reduceras till ett skämt, med blinkningar till en närmast dominatrix-estetik som fullständigt dränerar scenen på den tyngd filmen nyss byggt upp.
Och där faller det.
Inte för att filmen skämtar. Mario har alltid varit tramsig.
Utan för att den skämtar bort just det som var på väg att bli mänskligt.
Det som hade kunnat bli en verklig berättelse om omvändelse, vänskap och föräldraskap nollställs nästan direkt.
Det enda som gör att jag ändå inte helt avfärdar spåret är att Bowser’s Fury åtminstone visar att Nintendo själva redan nosat på en mörkare och mer känslomässigt tillfredsställande riktning för Bowser och Junior. Förhoppningsvis vågar en kommande film plocka upp den tråden igen och faktiskt ge den en bättre upplösning.
Och där tappar den mig.
Inte för att den är ytlig.
Utan för att den precis var på väg att inte vara det.

Det som ändå fungerar
Samtidigt:
Jag hade kul.
Hela tiden.
Och när lamporna tändes sa den ena av mina systersöner direkt:
“Den här var bättre än första.”
Jag frågade varför.
“Det hände mer hela tiden.”
Den andra fyllde i:

“Mario Kart-grejen var bäst.”
Och där satt jag.
Lite mer tyst.
För det här är en film som fungerar.
Den fungerar för barnen.
Den fungerar för fansen.
Men den stannar inte.
Spelen låter dig upptäcka.
Att missa ett hopp. Att hitta en hemlig väg. Att plötsligt förstå hur en bana hänger ihop.
Filmen ger dig allt direkt – och lämnar inget kvar att upptäcka.
Och kanske är det där det landar för mig:
Det här är en film som påminner mig om hur integrerad Mario är med min uppväxt.
Men inte varför det känns så när jag spelar. Då regerar nuet, snarare än en längre berättelse.
När ljuset tänds är jag fortfarande underhållen.
Men också lite besviken.
Inte för att filmen inte gav mig något – utan för att den var så nära att ge mig något som betydde mer än de snabba klippen och nostalgiska estetiken.
Daniels tankar
Jag valde medvetet att försöka gå in i filmen med så lite förhandskunskap som möjligt. Det visade sig vara i princip omöjligt när Nintendo själva i högan sky basunerade ut att en viss bepälsad vän skulle vara med i rolluppsättningen. Det blev ännu svårare när diverse ”hot takes” och YouTube-tumnaglar började dyka upp i ens flöde till höger och vänster.
Trots att vissa saker blev spolierade, förblev en hel del överraskningar. Och vilka överraskningar sen. Från början till slut har Super Mario Galaxy-filmen inte en lugn stund. Men förutom introduceringen av Yoshi (inom tio minuter av filmens början) så känns var scen faktiskt oerhört genomtänkt och väl avvägd. Bristen på ”down time” känns som att den servar filmens huvudintriger mer än den sätter käppar i hjulen. Lägg där till en handfull scener vars kreativitet visar prov på en väldigt djup förståelse av källmaterialet (Kasino-scenen, någon!?).
En annan till synes oerhört genomtänkt aspekt är musiken. Borta är nästan alla smått pinsamma poplåtar – ersatta av musiken vi vill höra: Mario-musik! Här ska en extrem eloge ges till de musikaliska ledpersonerna, som med närmast kirurgisk precision lyckats foga in de mest ikoniska Mario-låtarna (och lite till!) på ställen där de känns så naturliga att det blir närmast profetiskt korrekt.
Super Mario Galaxy-filmen är inte utan sina skavanker, men de är små och tar inget från en upplevelse som jag överlag tycker både är jämnare och snäppet bättre än sin föregångare. Den hade allt jag önskade mig och mer därtill. Mitt betyg: 9.
PS: Jag såg filmen i VIP-salong på Filmstaden Heron City. Skönare bioupplevelse (som på intet sätt sponsrar dessa ord) får man baske mig leta efter.