Vi börjar med att besvara frågan som gjorde att du skrev in “Tales of Berseria + recension” i sökfönstret: Är detta en uppgradering värd pengarna? Efter de inledande kapitlen och Velvets mörka resa från ung och oskuldsfull “girl next door” till den kompromisslöse hämnare vi som redan klarat detta 60+ timmar långa epos lärde känna på Playstation 4 för tio år sedan, kan jag konstatera att: njae.
Har du inte tidigare haft nöjet att lära känna detta ovanligt mörka kapitel i Tales-serien är Tales of Berseria Remastered tveklöst den definitiva utgåvan att göra det på. Men om du, liksom jag, plockade spelet på PS Store-rea någon gång runt 2016 är det i praktiken främst Quality of Life-förbättringar du betalar för – och en del av den bekvämligheten har du redan i en ny genomspelning via New Game+.
Vad du faktiskt får för pengarna
Om du kommer in med förväntningen att “remastered” betyder tydligt förbättrade texturer, ny ljussättning och en moderniserad presentation kan du lugnt sänka axlarna redan här: grafiskt och upplevelsemässigt är detta i grunden samma spel, med små tweaks. En portning med funktionsuppgraderingar snarare än en remaster i klassisk mening.
Däremot är det en uppgradering av flödet. Den här versionen är byggd för att minska friktionen i en design som har några år på nacken, och det märks – särskilt i tempo, menyer och tydlighet. Eller vad sägs om:
- Många DLC från originalutgåvan ingår (med vissa undantag)
- Grade Shop är tillgängligt redan i första genomspelningen och du startar med 11200 Grade
- Nytt alternativ i Grade Shop: Half-Price Shop Purchases
- Standardrörelsehastigheten är ökad med 20 procent (gäller även Geoboard)
- Plock av redan insamlade fältitems förenklas till en knapptryckning
- “Return to top” i huvudmeny och butik, så du hoppar till toppen oavsett djup
- “New Objective”-indikator som visar mål när de uppdateras
- “NEW!”-ikoner i meny/flikar när du får nya items, artes eller när butiken får nytt
- Destinationmarkör på fältet med avståndsvisning, kan slås av/på i inställningar
- “!”-ikoner för sub-events på fältet
- Visar destinationsnamn när du närmar dig övergång till nytt område
- Ikoner på minimap och kartan för skattkistor, Katz Boxes och örter från start, samt status för plockat/ej plockat
- Ändrad timing för Bottomless Denore/Inoph Bottle så fast travel blir tidigt tillgängligt
- Autosave vid vissa tillfällen som kartövergångar och efter events
- Förbättrad skip: även under fade-out vid värdshus
- Retry vid game over i vanliga strider
- Key customization även för kartkontroller
- Encounter toggle: möjlighet att slå av fältstrider (gäller ej event-battles)
- Ljusstyrkejustering i 101 steg
- Automatisk event-skip för scener du redan sett (gäller ej valfria long chats)
- Undertextvisning för post-battle banter och Mystic Arte-röster
- Inställningar för att slå av/på ikonvisning på minimap och kartkarta
- Möjlighet att låsa upp hela kartvisningen
- Röstval mellan japanska och engelska
- “Overall volume” som styr BGM, SFX, röster och filmer
- Battle BGM setting och valbara Battle BGM-paket (beroende på edition)
- Vissa ljudeffekter putsade samt textkorrigeringar.
Ett sista kapitel i en särskild Tales-era
Med det sagt: Det här är ett äventyr som håller. Det är också ett slags bokstöd i den period som tog form med Tales of Xillia (2011) och som i praktiken avslutas här, innan serien tar ett tydligare tekniskt och estetiskt språng med Arise.
Personligen gillar jag den mer renodlade klassiska känslan i Symphonia och Graces, men jag har lärt mig uppskatta även den här mer “vuxna” inriktningen – där Arise tar ett sjumilakliv i presentation och tonalitet. Berseria går inte lika långt i det visuella, men vågar desto mer i sin huvudperson.
Berättelsen
Berättelsen är mörkare än vanligt, den mer lekfulla grafiken till trots. För första gången i seriens historia får vi fullt ut kliva in i rollen som en anti-hjälte: Velvet Crowe drivs av svek och hämnd och hamnar i sällskap med människor som inte direkt passar i någon traditionell hjältemall.
Det intressanta greppet är att spelet låter “ordningen” vara fienden. De som upprätthåller lag och moral i spelvärlden framstår inte nödvändigtvis som onda i klassisk mening, men de representerar ett system som Velvet upplever som omänskligt och brutalt. Där många JRPG berättar om att rädda världen, handlar Berseria mer om vad som händer när världen har gått sönder för en individ – och hur lätt det är att låta sorgen ta formen av ett program: Hämnd, till varje pris.
Velvets resa är därför inte bara en jakt på rättvisa, utan också en prövning av identitet. Vem blir hon när hämnden är det enda som återstår? Och vad händer när hennes följeslagare – moraliskt tveksamma, skadade och ofta själviska – ändå visar sig vara mer mänskliga än de “rättfärdiga” som styr? Det är ett av seriens mest konsekventa tematiska upplägg. Fri vilja mot kontroll, känsla mot ordning, individens sår mot kollektivets trygghet.
Sammanfattningsvis är det här ett bra spel. För mig ligger det i samma kategori som Vesperia och Arise, bättre än Hearts och Xillia, men sämre än Graces och Symphonia. Som ny spelare får du en version som gör allt smidigare, tydligare och mer lättspelat. Som återvändare är det svårare att motivera priset om du redan äger PS4-utgåvan. Då är frågan om du verkligen vill betala för bekvämlighet, eller om du klarar dig med det du redan har.
