Tales of Vesperia: Definitive Edition Recension

Det är inte 10 år sedan på dagen. Ska man vara riktigt petig så är vi faktiskt inne på det elfte året sedan Tales of Vesperia släpptes för första gången. Men precis som ett barn som fyller år på en vardag, så får man ibland vänta lite med firandet. Nu är det dags för oss att fira ett av de bästa Tales of-spelen. Men frågan är, har det åldrats med gras?

För lite mer än 10 år sedan så träffade jag Yuri för första gången. Han var mystisk, en ensamvarg och hade en väldigt stark moralkompass. Med andra ord, den perfekta huvudkaraktären i ett Tales of-spel. Till skillnad från många andra titlar i serien så kretsar inte handlingen kring någon karaktär med minnesförlust, utan vi kastas istället in i en väldigt infekterad politisk situation som drar över den animerade världen Terca Lumireis likt en epidemi.

Nu ska jag vara ärlig med både er och mig själv, och erkänna att jag älskade den första versionen som kom till Xbox 360. Dock vill jag inte säga att det påverkat min upplevelse med den här versionen. Annat än att jag studsade i soffan av ren nostalgi när introt drog igång samt att jag grät än en gång vid en specifik händelse längre in i spelet (inga spoilers här). Det har kommit så många titlar sen Tales of Vesperia föddes in i Tales of-familjen vilket har gjort att det är lite om att spela spelet på nytt. I vissa sammanhang är det kanske inte bara en fördel, men vi kommer till det.

En av många

Som en påse ‘Gott och blandat’, det finns något för alla.

Ni som spelat Tales of tidigare har garanterat redan koll på de grundstenar som alltid utgör ett sådant spel. Vi har ett gäng karaktärer från väldigt olika bakgrunder med olika anledningar till att jobba tillsammans för att nå ett gemensamt mål. Tales of-serien har alltid varit fokuserad på olika områden inom personlig utveckling, eller den egna resan genom livet och att växa upp. Varje titel har ett specifikt fokusområde, men jag tänker låta Vesperias vara osagt här för att inte ta ifrån något av känslan vid första genomspelning.

Något annat som är en konstant återkommande del i receptet är fighterna. Tales of var en av de tidiga JRPG-titlarna att gå ifrån den turbaserade stilen för att ge plats åt något där spelaren har, nästan, full kontroll. Möjligheten att röra sig runt på bland fienderna och kunna slåss i realtid medan dina lagkamrater gör sin egen grej, var något som verkligen fick mig att fastna det allra första Tales of-spel jag lade vantarna på. Vilket var Tales of Symphonia till Gamecube. Du kan själv välja vilken karaktär du vill ha kontroll över och kan välja mellan alla de klasser vi förutsätter ska vara med i ett rollspel. Plus att du kan välja att sitta och kötta igenom strider tillsammans med en vän. Även om denna vän endast kan vara med under striderna, så är det en rolig extra funktion.

Du har alltid 3 lagkamrater vid din sida, som du oftast kan välja själv.

Innan jag går vidare från just striderna så bör det tilläggas att detta är en av de svagare delarna hos Tales of Vesperia. Mest nog bara för att vi blivit vana med så pass mycket mer, att det gör att stridssystemet känns lite förlegat. Egentligen bara för att det är så enkelt. Då syftar jag inte på att fienderna är enkla, utan det finns inte så många funktioner. Du har möjligheten att utveckla din karaktär och skräddarsy den till din spelstil, men i slutändan är det bara en liten mängd knappar som används och det kan kännas ganska repetitivt.

Allt har en början

Handlingen drar igång ganska omgående. Yuri tillsammans med invånarna märker att en Blastia, denna världs typ av energikälla, har stulits ifrån det slumområde han bor i. Jakten efter tjuven startar och innan man vet ordet av befinner sig Yuri i huvudstadens fängelse och vi lär oss om det mörka politiska läget. Under sin flykt ifrån fängelset springer Yuri in i prinsessan Estelle som har sina egna motiv för att följa med på resan. Hon behöver söka upp en person för att varna om något som vi bara kan anta är likvärdigt med världens undergång. Under resan rekryterar vi fler som alla har sina anledningar att välja Yuri som sin lagledare och följa med på hans jakt efter Blastia-tjuven och sanningen kring världens situation.

Självklart finns det mer hos våra karaktärer än detta. Men i det stora hela så är det här allting startar. Medan vi färdas ifrån huvudstaden så utökas både storleken på gruppen av karaktärer samt kunskapen kring vad som egentligen håller på att drabba Terca Lumireis. Det kanske inte är den starkaste handlingen om man jämför med spelets övriga seriesyskon. Till dess fördel så anser jag ändå att den är fylld med många oväntade vändningar och färgstarka karaktärer, som gör att den lite grunda handlingen trots allt får chans att glänsa.

Yuri Lowell i all sin glans.

På tal om att glänsa, så har spelet enormt bra röstskådespelare. I Tales of Vesperia: Definitive Edition har man valt att lägga till röster på ännu fler ställen, något som är väldigt uppskattat. Det är otroligt många konversationer under spelets gång, och att få dessa levererade i både text och ljud gör det väldigt mycket bekvämare och trevligare enligt mig. Men, vi har ett stort ‘Men’! Mannen bakom rösten till Yuri är ingen mindre än den fantastiske Troy Baker. Efter en stunds spelande så lade jag märke till att vissa repliker inte riktigt lät som de levererades av honom, och till slut kom den första långa scenen som uppenbart var framförd av någon helt annan. I detta arbete att lägga till ännu mer röstskådespel, så är Troy Baker den enda som inte har återvänt till jobbet av vad jag sett och hört. Kanske något som andra inte lägger märke till eller ens bryr sig om. Tyvärr förstörde det en hel del för mig, då det på något sätt blev svårt att fokusera när rösten helt plötsligt var en annan.

Vad det finns att erbjuda

Vad är skillnaden på denna version om man jämför med originalet då? Vi kan börja med det faktum att detta är en av få titlar som släpps till flera plattformar. Tales of Vesperia: Definitive Edition kan du spela på samtliga av dagens aktiva maskiner. Så du kan spela det oavsett om du huvudsakligen kör på PC, Xbox, Nintendo eller Playstation. Jag spelade utgåvan till Playstation 4.

Sen har vi grafiken. Spelet är inget styrkeprövande monster grafikmässigt, vilket kanske säger sig självt när originalet är så pass gammalt. Men den cell shade-grafik vi ser har fått sig en redig finslipning och allt är mycket skarpare. Världen och dess invånare är trots allt väldigt mycket mer levande denna gång.

Musiken är i redigt klassisk Tales of-stil, man känner igen det trots att man kanske inte spelat just den titeln. Looparna av toner fastnar ganska lätt i huvudet och somliga delar kommer göra dig gladare än andra. Vissa områden har dock på gränsen till irriterande musik. Det är inte fråga om någon stor och pampig orkestermusik, men den är fantastisk på sitt sätt ändå.

Och så till det som verkligen gör detta till den definitiva utgåvan av spelet enligt utvecklarna. För första gången i västvärlden så får vi ta del av spelbara karaktärer och en utökad handling som endast släppts i Japan tidigare. Personligen så tycker jag inte att just de sakerna är vad som borde locka med spelet, då de inte tillför allt för mycket. Det är väldigt kul att få ta del av det, men det revolutionerar inte spelet på något sätt. Samma sak med alla dräkter och annat smått och gott som följer med. Det är väldigt roligt och ger lite extra glädje, men det är inte vad som gör Vesperia till Vesperia.

Summering
Om du gillar anime och dess klassiska berättarstil tillsammans med ett säreget JRPG, så är detta absolut för dig. Spelet håller dig handen vid många tillfällen. Men alla spel behöver inte släppa ner dig i en stor värld och låta dig springa fritt för att vara bra. Tales of-serien har alltid hållit sina spelare i handen och har alltid gjort det på rätt sätt enligt mig. Dock är det viktigt att veta att detta inte är ett öppet sandlådespel överhuvudtaget. Du har dina punkter att färdas till och väljer själv hur mycket du vill utforska på vägen, i alla fall den väg som du är tillåten att vara på just då. Jag är otroligt glad att jag fick spendera tid med Tales of Vesperia och dess fantastiska karaktärer igen. Även om jag kanske inte tycker att min upplevelse var "definitiv", så var den definitivt uppskattad.
Bra
  • Grafiken håller sig fortfarande
  • Underbart klassisk Tales of-musik
  • Möjligheten att oftast kunna skapa ditt eget lag
Sämre
  • Bytet av röstskådespelare för Yuri
  • Fightingsystemet känns lite tamt efter så många fler Tales of-titlar
8
Bra
Iklär sig ett headset dagtid för att hjälpa människor och ett annat kvällstid för att rädda digitala världar. Emma föddes i princip med en kontroll i handen, och gör sitt yttersta för att kombinera jobb, familjeliv och sin passion för spel. Utöver de konkreta spelen så djupdyker hon ofta i teorier kring spel och dess historik.

Vad tycker du?

4 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.