Tales of Xillia tillhör de installationerna i serien som vare sig är helt hackad eller malen. Inte fullt ut den nya och vuxna tolkningen av serien som vi fick stifta bekantskapen med i Arise, men samtidigt vuxnare och mörkare än de mer sagolika titlarna Symphonia och Graces. I likhet med Final Fantasy VII och VIII – eller för den delen Hearts, Vesperia, Zestiria och Berseria – är Xillia 1 och 2 hybrider mellan seriernas respektive ytterligheter.
Gemensamt för de båda Xillia-titlarna är dock att de tillhör de två mest ”vuxna” versionerna av hybriderna. Så om du tidigare enbart känner till serien genom Arise är det här den perfekta inkörsporten till den mer traditionella Tales of-upplevelsen.
Ett steg mellan gammalt och nytt
Där Tales of Arise tog klivet in i ett mer västerländskt formspråk, med realistiska miljöer och mer filmiskt berättande, landar Xillia Remaster mitt emellan dåtidens JRPG-nostalgi och nutidens fokus på tempo och karaktärsdriv. Jude och Milla är fortfarande ett av seriens mest välskrivna radarpar, och deras berättelse – i världen Rieze Maxia där människor och andeväsen lever i skör balans – har stått emot tidens tand förvånansvärt väl.
Remastern tar ingen onödig risk. Det är samma kärna som förr, men putsad och återställd för en ny generation. Ljussättningen är varmare, texturerna renare och laddningstiderna nästintill obefintliga på PS5. Samtidigt märks det att vi fortfarande befinner oss i PS3-eran – vissa miljöer känns statiska och karaktärernas animationer är kantiga på nära håll.
För pengarna – ett helt paket
Bandai Namco har gjort en poäng av att ge spelarna valuta för pengarna. Alla tidigare DLC-paket från originalet – över 40 stycken med allt från kostymer till användbara föremål – ingår direkt i basversionen. Dessutom får man tidigt tillgång till den klassiska Grade Shop-funktionen, nu redan från spelets början, komplett med bonusgrader och halva priset i butiker.
Det märks också att remastern försöker göra livet enklare för nya spelare. Autosave, förbättrade menyer och kartfunktioner som markerar sidouppdrag och skatter gör att du slipper irritationsmomenten som präglade originalet. Det är små saker, men de skapar en modernare rytm – utan att sabba känslan av ett “äkta” Tales-äventyr.
Striderna bär helheten
Det är fortfarande i stridssystemet som Tales of Xillia visar varför serien har en så lojal skara fans. Det känns snabbt och dynamiskt även idag, med möjlighet att länka attacker mellan karaktärer på ett sätt som fortfarande känns bättre än många moderna action-RPG. Att få upp tempot och låsa fiender i välkoordinerade kombos är lika tillfredsställande som det var 2015.
På PS5 flyter det hela stabilt i 60 fps, och responsen i DualSense-handkontrollen ger oväntat bra uppdaterad feedback. Här finns egentligen inget att klaga på – remastern har moderniserats tillräckligt mycket för att påminna om varför det här systemet satte standarden för hela genren under 2000-talet.
Switch-versionen – en kompromiss för resande själar
Däremot: spelar du hellre på Switch får du räkna med kompromisser. Den versionen körs i 30 fps och når bara 720p i handhållet läge, vilket gör att animationerna känns trögare och laddningstiderna längre. Det är förstås spelbart – men ett steg ned även jämfört med PS3-originalet, som faktiskt körde 60 fps i strid.
Dessutom finns ingen bekräftad uppgradering för Switch 2, vilket gör den här porten svår att rekommendera om du planerar att köpa Nintendos nya konsol. Den känns snarare som en nödlösning för bärbart spelande än en framtidssäker version. För den som vill ha den bästa tekniska upplevelsen är PS5- eller PC-versionen utan tvekan rätt väg att gå.
En stark sjua – men med smak av cashgrab
Det är här skon klämmer. För hur charmigt det än är att återse Rieze Maxia, så känns Tales of Xillia Remastered i grunden som samma spel jag redan köpte i GameStops reaback på våghustorget i Örebro för tio år sedan – för 250 kronor. Att betala nästan det dubbla idag, för i princip samma innehåll med några bekvämlighetsfixar, är svårt att motivera.
Det är dessutom smått provocerande att Bandai Namco inte inkluderar Xillia 2 i paketet, särskilt när man tänker på hur Tales of Symphonia Chronicles en gång samlade båda spelen i en och samma utgåva, med tydligare grafiska förbättringar på köpet. Här känns det snarare som ett kallt kalkylerat sätt att sälja samma nostalgipaket en gång till.
Spelet är fortfarande bra – en stabil sjua på en tio-gradig skala – men den här remastern hade behövt göra mer för att kännas som något annat än just en kontantmaskin för gamla fans.
En remaster med respekt för originalet
Det finns remastrar som river upp allt och försöker börja om, och så finns det sådana här – som bara städar upp, justerar och låter spelets själ tala. Tales of Xillia Remastered tillhör den senare kategorin. Den är inte spektakulär, men ärlig: ett återbesök i en tid då JRPG:n fortfarande vågade vara både melodramatisk och filosofisk.
För nykomlingen är detta den bästa chansen att upptäcka en lite bortglömd pärla i serien. För veteranen är det ett varmt återseende – nu med lite färre laddskärmar, lite fler QoL-funktioner och tillräckligt med hjärta för att hålla ännu en generation fast i Rieze Maxias magi.