Spelarvet efter världens bästa actionfilm
Terminator 2: Judgement Day är en av världens bästa filmer enligt min högst personliga åsikt. Minst ett par gånger om året får denna juvel gå varm på dumburken. James Camerons mästerverk slog knock out på filmvärlden och ritade om handboken för hur en actionrulle skulle göras. Aldrig förr hade en efterföljare lyckats överträffa sin föregångare med dunder och brak. Tyvärr skänkte filmlicensspelen en bitter eftersmak. De blev i en cash grab som lämnade mycket att önska. Nu gör Bitmap Bureau ett nytt försök att gjuta liv i filmens spelmässiga eftermäle och resultatet är en blandat kompott.
Terminator 2D: No Fate är en sidskrollande skjutare där spelaren antar rollen som Sarah Connor, T-800 eller John Connor i vuxen ålder. Precis som filmen går storyn ut på att besegra Skynet och dess armé av robotar som dyker upp på banorna i parti och minut. Kronologiskt följer spelet filmens struktur och blandar stundvis scener när kriget brutit ut mot maskinerna eller avstickare kring lore som filmen broderade ut i manuset. Varje bana avslutas i regel med en boss och en mindre utvärdering hur spelaren presterat. Precis som i en arkadhall får spelaren poäng och ett slutbetyg på sina insatser. Detta märks mer under extrafunktionerna där huvudfokuset ligger på att toppa en poänglista.
Ett kärleksbrev till pixeleran
Det märks att Bitmap Bureau är inspirerade av 90-talets pixeldesign och run and gun-upplägg. Likt Contra och Metal Slug-serien gäller det att springa i sidled och panga allt som håller i ett vapen. Ljudet dånar mastigt ut i högtalarna och tempot är intensivt när skjutkalaset drar igång på allvar den första kvarten. Animationerna är vackra, stilfullt detaljerade och får en liten nostalgisk tår att rinna i ögonkanalerna. Fem år tidigare lyckades Trollhättebaserade Easy Trigger Games prestera samma motstycke i Huntdown. Givetvis är det otroligt roligt att fler studios väljer att vandra i samma fotspår. Precis som de tidigare föregångarna, som Terminator 2D: No Fate är inspirerat av, är svårighetsgraden relativt hög och ökar än mer ju närmare slutet spelaren kommer. Frustrationsmomentet uppstår när vederbörande får börja om från start efter en förlust, alltså inte efter en checkpoint. Om detta missades under utvecklingen eller är en medveten flirt med ”old school”-mentaliteten låter jag vara osagt.
Underbart är kort – alldeles för kort
Det stilmässiga hantverket till trots har jag dubbla känslor för Terminator 2D: No Fate. Det är vackert och roligt att spela – men tar slut alldeles för fort. Efter drygt en timme rullar eftertexterna och kvar återstår en omspelning och lite tid för de övriga spellägena för att dryga ut de trehundra kronor som spelet kostade. På det andra försöket – och en lite lägre svårighetsgrad – klockade undertecknad in speltiden på ungefär 45 minuter. Nu vet jag att utvecklarna vill vara filmen trogen och inte spinna ut alldeles för mycket i sin tolkning, men lite mer material hade de kunnat ta fram för den (enligt min mening) lite väl höga prislappen. Grundstommen finns där men är tyvärr alldeles för snålt tilltagen för att göra äventyret än större och mer lockande.
Till syvende och sist måste jag dock erkänna att speltiden ändå är rätt så väl avvägd och inget känns för krystat eller onödigt tillagt. Retrostilen går inte att ta miste på. Utvecklarna har haft glimten i ögat och väl förvaltat arvet med ett hantverk som heter duga. Både hjärta och hjärna har varit närvarande under utvecklingens gång och allt känns så där härligt rosaskimrande nostalgiskt när ett gäng nördar slår sina kloka skallar ihop. Det här, mina damer och herrar, är Terminator-spelet som världen borde ha fått.
