The Adventures of Elliot börjar, precis som många andra spel i rollspelsgenren, med ett kungadöme i kris. Världen är full av monsterstammar som ständigt hotar rikets säkerhet. Det enda som håller dem ute ur staden Huther är en stark besvärjelse, under- och upprätthållen av konungens dotter Heuria. En besvärjelse som inte kan hålla för evigt.
Kungen Hichard och hans högra hand Kaifried sänder militären över hela kontinenten för att leta lösningar. Hittills har alla återvänt tomhänta, om ens alls. Fram tills nu, då man hittat en ny ruin som kan hålla svaren. En äventyrare, den godhjärtade föräldralöse Elliot (du!), får uppdraget och sätter av tillsammans med prinsessans röst i ditt örhänge (äventyrare behöver trots allt en radiokamrat).
The Adventures of Elliot har alla ingredienser för en klassisk Squaresoft-esk saga: magi, svärd, kristaller och tidsresor. Mystiken kring hur det hela hör samman är en fräsch samling klyschor varvat med en lagom dos modern sensibilitet i designen. Världen Elliot rör sig i är skalmässigt återhållsam, men fylld till brädden med innehåll och knappt några tomma transportsträckor.
Fullt utrustad
Det främsta exemplet på modern eftertanke är en liberal teleportfunktion mellan sparpunkter. Kompletterad med en automatisk sparfunktion och en inte alltför dyr kostnad för att återupplivas så känns Adventures of Elliot rätt så enkelt. På svårighetsgraden Hard (näst svåraste) upplever undertecknad en väl avvägd kurva som kräver en bra kännedom om slagsmålssystemet (och kanske framför allt sätt att ”osta” det på). De flesta dödsfall är eget handhavandefel, helt enkelt.
Åtta vapen har du att leka med när du väl är fullt utrustad. Och de känns alla både användbara och roliga. Du har alltid två aktiva, som du dessutom byter ut snabbt med några enkla knapptryck. Att hitta en kombination som känns bra är minst halva nöjet. Vapnen uppgraderas med magistenar, vilka har sin egen lilla ask som långsamt fylls på i takt med att du hittar eller smider nya. Utan dessa blir vapnen snabbt rätt verkningslösa, så det gäller även här att låta experimentlustan flöda.
I äventyrsväskan har du även ett medicinfack, som sakta men säkert fylls med tomflaskor att köpa innehåll till. Och sist men inte minst Faie, en magisk fe som kan kontrolleras av spelare två. Ett väldigt casual tvåspelarläge som detta tillhör bland det absolut bästa i spelindustrin, och jag applåderar det, även om jag inte har någon att själv avnjuta det med i skrivande stund. Faie kontrolleras okej även med högerspaken, och kan exempelvis plocka saker och nyttja sina magier.
Vidare har du en mängd accessoarer att tillgå, som ger allt från svävarförmåga till negering av fallskada. Dessa har ofta en stor inverkan på hur du kan spela spelet, och att skifta mellan dem ofta öppnar upp för en hel del av tidigare nämnd ost (vad sägs om att flyga över jobbiga partier helt? ☺). De flesta låser du upp via sidouppdrag – något du vill vara mycket uppmärksam på (mer om det snart!).
Klartext: fruktansvärt kul, och vackert
The Adventures of Elliot: The Millenium Tales är en riktig skatt till spel. Det är en dos fågelperspektivs-Zelda och en dos traditionell Final Fantasy eller Dragon Quest. Det är den sortens spel där man bara ska ta ett sidouppdrag till, men snart befinner sig långt ifrån vart man skulle och klockan hinner både bli 01.00 och 02.00 innan man ger upp för natten.
Det hjälper att både ljud och bild är i rejält hög klass. Inte riktigt Octopath Traveler (som ju måste nämnas i sammanhanget), men en klar toppkandidat i ligan under. Soundtracken har ungefär samma ljudprofil, med många blåsinstrument i pittoreska valstakter. Manuset är inte riktigt lika vasst, men levereras med samma kompetenta, hyggliga röstisar (varav favoriter så som Koyasu Takehito och Suwabe Junichi gör de japanska). Det finns också något att säga om karaktärsporträtten, som definitivt spelar i samma liga som genrens AA-skikt. Soundtracken finns både i den snordyra samlarutgåvan och som nedladdningsbart extrainnehåll, men det gör sorgligt nog ingen illustrationsbok i någon form. Synd.
Här skulle jag lämnat recensionen på en mycket positiv not, men i takt med att jag närmade mig slutet hade jag, trots att jag lystrat till upprepade varningar, lyckats göra ett sidouppdrag helt otillgängligt. Och så klart råkat spara över senaste filen. Så jag lämnar tyvärr Elliot bakom mig nu, hellre än att försöka ta igen cirka femton timmars speltid. Handhavandefel åsido är The Adventures of Elliot: The Millenium Tales helt enkelt en solklar kandidat till Årets spel för min del.
The Adventures of Elliot: The Millennium Tales släpptes den 18 juni på PC (Steam), PlayStation 5 samt Nintendo Switch 2. Priset är från cirka 600 kronor, beroende på plattform och utgåva. Denna recension är av Steam-versionen (utan lull-lull) och möjlig tack vare en recensionskod.
