The Blood of Dawnwalker är ett otroligt vältajmat släpp. Ett skräckdrama med vampyrer som utspelar sig i Karpaternas dalar, mitt under digerdöden. Valet är alltså mellan pest eller vamp- förlåt, jag menar vrakhir. Vibbarna av höst och allahelgona är officiellt här, och The Blood of Dawnwalker är dess fanbärare.
Starkt intro
Historien handlar om Coen, en alldeles vanlig dödlig som försöker rädda sin sjuka syster undan att bli dödad av pestkontrollanter. Just som ni båda ska få sätta livet till, avbryter Brencis och hans hov av vrakhirer proceduren. De mördar samtliga av kyrkans män i hela dalområdet och tar det i besittning för sig själva. De erbjuder människorna sitt eget blod, som skyddar mot pesten, mot att de får dricka av människorna i gengäld.
Två år av vrakhirstyret hinner gå innan en motståndsrörelse börjar bli djärv nog att iscensätta en revolution. Den slås brutalt ner i spelets prolog och Coen blir både vänd till vrakhir och ser sin familj bli gisslan. Du har nu 30 in-game-dagar på dig att rädda dem – ett huvuduppdrag som du också kan strunta blankt i. Själv känner jag mest för att strunta i hela spelet.
Blood of the Witcher?
Det råder ju inga större tvivel om varifrån utvecklaren Rebel Wolves får inspiration. Västerländska rollspel, framför allt europeiska i detta fall, har vissa kännetecken. Mörk fantasy med magi, glödande ögon och lite sexuell laddning är en fast del av menyn. Likheterna med Witcher-serien går längre än så: Rebel Wolves är tidigare CD Projekt Red-avhoppare. Och förutsägbart nog borde du gilla The Blood of Dawnwalker om du gillar The Witcher.
Dessvärre är jag själv inte ett fan av västerländska rollspel. Jag kan inte ens förmå mig att spela Elder Scrolls-serien, än mindre Skyrim. Så vad gör jag egentligen här?
The Blood of Dawnwalker tilltalar mig, precis som hela spelserien The Witcher, rent berättelsemässigt. Allt som sker i bakgrunden; karaktärer, interaktioner och vad de mynnar ut i, ger upplevelsen ett oerhört stort narrativt värde. Här finns massor att ta del av. Så varför måste då allt gå på tid?
Ingen rast och ingen ro
Som jag skrev ovan så har spelets huvuduppdrag en tidsgräns. Att känna stress och press inför tidsplanering är en känsla jag inte vill hantera när jag spelar. Det tvingar in mig i roller jag inte vill spela som, vilket kan ses som problematiskt i ett rollspel.
Tack och lov går inte spelets tid särskilt snabbt av att göra ingenting. Det är först när du börjar ta dig an uppdrag och vissa händelser som de kan ta en del av din tilldelade tidsrymd i besittning. En handling kan ta en till ett antal enheter, av vilka du har åtta på en dag och åtta på en natt. Sover gör du helt enkelt och tack och lov inte.
Vad du däremot gör en hel del är att slåss, och det är en vattendelare. Slagsmålssystemet är väldigt ”chambara”, det vill säga att du måste läsa av dina fiender, deras rytm och anfallsmönster. Och det är svintråkigt, inte minst för att jag är så uppenbart klappkass på’t. Och eftersom jag inte kan smyga mig på fienderna och slutföra dem i lönndom (utom en enstaka, och bara från ovan), är nog The Blood of Dawnwalker faktiskt första gången på länge jag sänkt till lägsta svårighetsgraden.
Kontrollen för framför allt fighterna är absolut inte kasst designad, men dess logik förlorade mig och mitt invanda muskelminne någonstans strax efter tutorial. Jag tänker som så, att om slagsmålen är lättare, slipper jag både att Coen förlorar kontrollen och suger rent folk jag hellre vill skona, och att spendera så mycket tid på att allokera poäng till mina färdighetsträd. För ja, även detta tar av dyrbar tid du kan spendera på annat. Som att skapa nya allianser för att störta Brencis och hans galna kvartett.
Svåra val
Moraliska dilemman under tidspress är inte en spelmekanik som får denne skribent att känna sig välkommen. Men för den spelare som känner igen sig i det jag skriver, och som faktiskt ser försäljningsargumenten i sådana tilltag, är The Blood of Dawnwalker ett riktigt kap. Det befinner sig någonstans strax under Witcher i AA–AAA-skalan och det märks att utvecklarna haft det riktigt kul att ge liv till sin odöda vamp-, jag menar vrakhirapokalyps.
Förutom att spelet på en fundamental nivå innehåller så mycket jag som spelare inte uppskattar, så hade det även några andra mindre problem. Det mesta härrör ur min lite för gamla dator, som helst spelar The Blood of Dawnwalker på medium-kvalitet rakt av, gärna med låst bilduppdatering och 1080p-upplösning. Karpaterna må ha återskapats i en rätt skön skrud och med bitvis imponerande renderingsavstånd, men nog måtte det väl gå att optimera lite bättre än att hamna så pass nära ”potatisläget”. Sporadiska överbelastningar fortsatte hända, men de gav åtminstone inte svartvita områden på skärmen (vilket det gjorde i högra upplösningar).
Kanske är det helt enkelt så att jag som spelare av äldre typ inte är van vid mängden frihet Rebel Wolves ger mig med The Blood of Dawnwalker. I sådana fall är det ju bara en fråga om vanesmak. Men oavsett min egen läggning kan jag se ambition och själ när den paraderas så här framför mig. The Blood of Dawnwalker är en välljudande (såväl röster som musik), välberättad och extremt vältajmad skildring av den kanske sämsta tiden och platsen att leva på i mänsklighetens historia. Det siktar högt så in i (diger)döden och levererar på de flesta viktiga punkterna. Som första studioprojekt är det extremt lovande och i allra högsta grad spelvärt.
The Blood of Dawnwalker släpptes den 3 september på PC (via Steam), PlayStation 5 och Xbox Series X|S. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod från utgivaren.
