The Evil Within Recension

Jag kan tycka om skräckfilmer. De är spännande, lagom läskiga och när de är slut så är de över. Skräckspel däremot tycker jag är hemska. Ändå lockas jag till dem av någon sjuk anledning. Jag vill spela dem men jag vågar inte eftersom det är jag som är där, i spelet, inte någon karaktär jag är vittne för. När jag sedan inte klarar av att spela de längre och stänger av så följer skräcken ofta med mig.

The Evil Within handlar om polismannen Sebastian Castillanos, en till synes ganska beige stereotyp av den cyniske kommissarien och detektiven, som rycker ut på ett uppdrag. Historien tar sedan en ganska snabb vändning mot en av de sjukaste mardrömmarna jag upplevt.

The Evil Within är det läskigaste spelet jag spelat sedan Dead Space. Det spelen har gemensamt är känslan av utsatthet och oro. Det går aldrig riktigt att veta vad som kommer hända och när en tror sig veta spelets bakomliggande mekaniker är en istället ett totalt nervvrak och misstänksam mot allt runtomkring.

Fast där Dead Space var till hälften skrämmande på grund av hela i-rymden-kan-ingen-höra-dig-skrika känslan är The Evil Within skrämmande i mänsklig mening. Utan att säga för mycket om storyn och dess budskap är fienderna mänskliga och miljöerna av klassiska skräcksammanhang. Men spelet lyckas ändå, eller snarare tack vare det, snärja och förflytta en in i mardrömmen.

The Evil Within_20141023170733

Jag tror att det är skärmens letterbox-format, det vill säga svarta kanter, som gör det lätt att leva sig in. Det, tillsammans med den närgångna kameran, skapar en filmisk känsla. Så blir det läskigare såklart när synfältet är begränsat.

En mardröm kännetecknas ofta av att fly från något skräckinjagande eller livsfarligt. När det sedan inte finns någonstans att ta vägen, är ett gömställe nästa prioritet. Jag upplevde att jag ofta fick ta till flykt i The Evil Within när jag inte lyckades smyga förbi ett hot. På många ställen finns sängar att gömma sig under eller skåp att krypa in i och precis som för Solid Snake hjälper dessa att förvirra fienden när de letar efter dig.

The Evil Within har en spelmekanik som präglas av smygande och taktiskt spel. Då det inte finns så mycket ammunition eller läkemedel och resurserna är begränsade (på Casual, som jag spelade, finns det mer ammo och medicin) gäller det att både vara sparsam och strategisk. De många fällorna i miljöerna kan och bör väl användas mot fienderna, men jag upptäckte att det oftast var enklast att smyga på fienderna bakifrån och avrätta dem med ett knapptryck.

När allt skiter sig – och det kommer det att göra – så gäller det att kunna skjuta. Här märks det att det är en gammal Resident Evil-skapare som producerat The Evil Within. Skjutandet påminner om Capcoms skräckisar, fast av en modernare tappning. Det går att röra sig, om ändå sakta, men siktet är skakig och fienderna tål otroligt mycket.

The Evil Within_20141023173141

Det som inte dödar härdar, eller hur?

Under spelets gång samlar spelaren en grön sörja som används för att uppgradera Sebastians färdigheter och utrustning. Jag kallar sörjan hjärnsubstans. Anledningen är för att Sebastian uppgraderar sina färdigheter med hjälp av en slags tortyr/terapistol som ger honom elchocker genom huvudet. Av allt det som sker i The Evil Within verkar det här mest normalt.

I Japan heter The Evil Within istället Psychobreak, en passande titel för denna spelupplevelse som ständigt ligger i gränslandet av vad som är ”verkligt” och vad som är mardröm. The Evil Within är ett av de bättre skräckspelen på länge som till och med jag kan uppskatta i små doser. Gillade du Resident Evil 2 kan det vara så att du uppskattar detta spel. Men om du är en som avskyr smygspel och trånga kameravinklar kanske du får söka dina mardrömmar någon annanstans.

Bra
  • Stämningsfullt och skrämmande
Sämre
  • Grafiken är inte vad man skulle kunna förvänta sig på next-gen-konsoler
8
Bra
Jag är en gamer av den gamla skolan och uppskattar både spel som utmanar mitt tålamod och spel som jag kan fly in i. Mina bästa minnen kommer från Super Mario Bros. 3, Mega Man, The Legend of Zelda och Final Fantasy. Nu finner jag mina kickar i Destiny, Bloodborne och Shovel Knight och gömmer mig i Bethesda och BioWares världar.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.