Första intrycket av Towa and the Guardians of the Sacred Tree kan i princip inte bli bättre. Grafiken är enkelt vacker, berättelsen engagerande och intressant, och karaktärerna både iögonfallande och gör en nyfiken i sin egen rätt.
Det andra intrycket av Towa and the Guardians of the Sacred Tree kan i princip inte bli sämre. Inga knappar på kontrollen gör det du tror att de ska, och innan du får bukt med hur en bra fajt faktiskt går till har du troligen redan dött ett par gånger. Det låter inte som hela världen, men till råga på allt tillhör det här spelet den gudsförgätna fantasidödarsubgenren roguelite (sagt med så mycket avsmak jag förmår i textform).
Detta har hänt
Jag hoppas att du älskar att läsa. I Towa and the Guardians of the Sacred Tree vill utvecklarna på Brownies Inc. nämligen att du ska genomgå minst en hel roman innan spelet är slut. Det hela börjar med ett tjugo minuters intro av text som inte går att skippa, innan du faktiskt kan få börja kontrollera något.
Towa är en gudadotter som tillsammans med åtta utvalda väktare försöker stävja den avundsjuka guden Magatsu och skydda byn Shinju från hens hemska miasma, som orsakar förruttnelse överallt i världen. Tillsammans har de redan misslyckats gång på gång, men eftersom Towa helt enkelt återställer tiden efter varje omgång, har de kunnat hålla på i en oändlighet redan. Tvisten? Manipulerandet av tiden gör väktarna svagare och Magatsu starkare, eftersom varje skapad tidslinje dränerar Towas mana.
Berättelsen drar snabbt in mig som spelare och gör mig nyfiken. Karaktärerna, som alla har duktiga röstskådespelare bakom sig (framför allt på japanska), är tillräckligt unika för att jag direkt ska hitta två favoriter: papperskrigaren (nåja) Origami och koifisken Nishiki (röstsatt av självaste Tomokazu ”Gintoki” Sugita). Problemet med storyn är att den direkt fortsätter i samma fåra: Väktarna återkommer väldigt snabbt och hänger i skärselden (typ) medan Towa uträttar alla ärenden i Shinju. Sedan ger man sig ut på äventyr igen, dör snart därpå, och Towa är återigen tillbaks i byn och resten vid skärselden. Skillnaden rent narrativt är hårfin och föga övertygande, men det är inte i närheten av mitt största problem med spelet.
Svärd, stav, sug
Som sagt är läsning en dygd i Towa and the Guardians of the Sacred Tree. Varenda gång du dör, åtminstone till en början, och väljer att återvända till Shinju, introduceras du till någon ny grej som ska öka dina chanser till överlevnad. Först är det svärdsmide, sedan är det användning av olika sorters mineraler och malm för att öka färdigheter (tänk level-up), sedan besvärjelser för Towas stav. Varenda introduktion ger dig en vägg av text som aldrig har varit mer lockande att bara trycka förbi. Det gör själva syftet med varje rond förvirrande, såtillvida att man inte riktigt vet vilka råmaterial man ska samla. Svaret är så klart ”allihop”, för att sedan sitta och luska i en handfull olika system för att min-maxa sina stats.
Jag hade inte haft så mycket emot att sätta mig in i allt det här om jag bara slapp göra det ensam. Towa and the Guardians of the Sacred Tree har stöd för två spelare, men det är bara lokalt eller med en vän som också äger spelet – inget Remote Play Together, som det heter på Steam. Dessvärre lider jag brist på vänner som vill utsätta sig för den här typen av spel (fullt förståeligt), vilket gör att jag måste ta mig genom textbergen själv och stå ut med en AI som i princip bara kan leka följa John. Du KAN styra din spelare 2 själv, men du gör det med högerspaken. Otroligt ballt för de av oss med fenomenal simultankapacitet, men för mig och – inbillar jag mig – de flesta andra är det här bara en källa till frustration.
Inte en rond till
Towa and the Guardians of the Sacred Tree går helt enkelt ut på att resa över en slumpgenererad karta med ett par fasta hållpunkter så som minibossar och större bossar. Rummen väljs annars från en lista som slumpas och ger dig olika belöningar när du klarat dem. Dessa belöningar är oftast temporära bonusar som markant ökar dina förmågor, men kan också bestå i råmaterial för mer permanenta ingrepp som de jag nämnt ovan.
Du väljer inför varje rond två av de åtta väktarna att kontrollera. Din huvudkaraktär kallas för din Tsurugi (svärd) och din sekundära för Kagura (här: snubben/snubban som stödjer dig med magi men annars är stendum i precis hela huvudet). Din tsurugi har två svärd med var sin attack. Du måste byta mellan dessa attacker frekvent för att de ska bibehålla effektivitet (de har i princip en tillfällig hållfasthetspoäng som nollställs var gång du skiftar). Du kan även ladda upp var och en av dessa attacker. Annars kan du sprinta, använda magi med både tsurugi och kagura, samt släppa loss en sån där attack som laddas upp i takt med att du pryglar fiender. Sprinten gör dig INTE temporärt odödlig, och resulterar ofta i att din kagura hamnar direkt i fiendes skottglugg.
Inte för att det spelar någon roll, eftersom din kagura ändå kommer att offras vid slutet av varje boss, vilket till slut lämnar Towa helt ensam vid slutet (eller?). Denna lilla detalj fick jag faktiskt få avslöjad för mig, eftersom jag är för dålig på spelet för att nå ens till första offret själv. I brist på vän villig att offra tiden för att spela Towa and the Guardians of the Sacred Tree tillsammans med mig, spenderade jag åtta timmar med att försöka komma genom ens första ordentliga bossen. Rent spelmekaniskt känns det som jag sett allt utan att kunna använda det effektivt. Rent narrativt känner jag mig snuvad på konfekten. I brist på sagd vän är Towa and the Guardians of the Sacred Tree kanske ett spel som bäst avnjuts i baksätet med en kompetent spelare vid kontrollen. Och då är det faktiskt ett helt okej tidsfördriv.
Towa and the Guardian of the Sacred Tree släpptes den 19 september på PlayStation 5, Xbox Series X|S, Switch samt PC (via Steam ← testad version), med en rekommenderad prislapp på cirka 329 kronor. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
