Många av världshistoriens bästa spel är enligt en enveten skara konsumenter de så kallade vertical shooter-spelen (även kallade vertical scroller, vertical shoot-em-up eller helt enkelt shmup). Allt som oftast rymdskepp eller för all del andra flygfarkoster, som framförs under dunder och brak över en obönhörligen rullande bakgrund. Genren sätter ofta värde på precision, reaktionsförmåga och gott minne, vilket för en notorisk knappmosare som undertecknad är helt fatalt.
En av de främsta producenterna av vertikalskjutande spel, i synnerhet i arkadformat, var firman med det för svenskar lustiga namnet Toaplan (東亜 toa – Ostasien), som är kända för exempelvis Tiger Heli som bland annat introducerade helskärmsbomben och gjorde succé på såväl arkadmaskin som NES, samt mer tvivelaktigt ökända för Zero Wing och dess erbarmliga engelska (”All your base are belong to us”). När arkadspelarna under 90-talet bytte fokus till fightingspel gick Toaplan, som ändå framgångsrikt klämt iväg Truxton 2 under 1992, i konkurs. Detta spel och föregångaren Truxton från 1988 kännetecknades av en relativt sparsmakad arsenal, men gameplay som stundom kunde vara så bemängt med fientliga skepp att det krävdes att spelaren noggrant memorerat säkra positioner.
Snabbspolning till 2017. Masashiro Yuge grundar spelmakeriet Tatsujin och köper upp Toaplans gamla IP, däribland Truxton (japansk originaltitel Tatsujin). Yuge var medgrundare av Toaplan i rollen som kompositör och planerare. När det körde ihop sig på kontoret slutade det med att han plötsligt fann sig vara projektledare och arbetande med två spel samtidigt. Sidscrollande Hellfire och Truxton. Programmering lärde han sig under tiden. Sedermera meddelar Tatsujin under 2023 att sprillans nya uppföljaren Truxton Extreme skulle släppas under 2024 och dessutom exklusivt till PS5. I skrivande stund är det 30 juli 2026 och spelet har precis släppts till PS5, Steam och Switch 2 (och säkert xboxar och andra persondatorformat). Vad som föranledde fördröjningen och avsaknaden av plattformsexklusivitet har åtminstone inte vi på Varvat fått reda på, men ibland går det som det går.
Konflikten
Som i alla Truxton-spel och många många andra vertikalskjutare är det människor mot aliens som föranleder konflikten. Istället för en hastigt påklistrad story uppdiktad efter att gameplay är färdigpromgrammerat vill man i Truxton Extreme gå lite mer på djupet. Detta serveras i form av seriesidor att läsa mellan banorna. I introduktionen får vi veta att framtidens mänsklighet blivit snuvad på sina koloniserade planeter av arga aliens och för att råda bot på problemet utvecklas nya extra bra stridsrymdskepp. Haken är att man för att kunna bli pilot i det nya extra bra rymdskeppet måste överge sin fysiska kropp. För denna uppoffring kallas de nya modiga och självuppoffrande piloterna för tatsujin (達人, ungefär ’expert, mästare’ eller ’veteran’, men bör förstås som den vanligt förekommande japanska filosofin att som livsgärning sträva mot perfektion inom ett visst område). Story mode innehåller tre presumtiva piloters berättelser. Utifrån recensioner av andra mer flinka vertikalskjutarspelare förstår jag att skillnaden mellan de tre spelmässigt inte är så stor, men de tre berättelserna skiljer sig i perspektiv och i viss mån innehåll. Totalt lär seriesidornas omfattning motsvara ungefär två vanliga mangavolymer.
Ljud och bild
Truxton Extreme förvaltar arvet från de två föregångarna väl. Vi ser alla tecken på att det är samma spelserie, men det är inte överdrivet retro i den grafiska profilen. Seriesidorna tycker jag kunde vara tecknade i en mindre slängig mangastil som det oftast anstår gritty rymdopera-SF. Ljudet då? Chefen herr Yuge hade som bekant fingrarna i musikburken på Toaplan när det begav sig. Och tja, inledningsvis gläds man åt retroactionmusiken. Och med tanke på att soundtracket finns som DLC och poängterades en del i pressmaterialet så är det säkert många spår i samma stil. När den initiala glädjen lagt sig är det emellertid lite för mycket. Känslan ligger i ett venndiagram nånstans mellan Jean Michel Jarres greatest hits, bakgrundsmusik till TV-shopannons för träningsredskap 1988 och Wii Sports, uppdraget till 12. Det är lite mycket, lite väl smärt, lite för glättigt, och man slås återigen av att 80-talet nu trendat som influens längre än vad det ursprungligen pågick …
Story
Om det var Yuge som skrev den första Truxton-storyn är oklart, men grundidén har alltid varit densamma, nämligen att mänsklighetens existens hotas av de utomjordiska Gidan under ledaren Dogurava. Till följd av att Gidans hemplanet har så låg gravitation är de gigantiska och passar således utmärkt som fiender och framför allt bossar i ett rymdpangpangspel. I Truxton Extreme har jordborna koloniserat sju planeter och avskaffat all sin militär när Gidan slår till, vilket gör att man måste uppfinna en ”Super Fighter”. Denna gång blir det lite mörkare á la Heinlein, Herbert och liknande rymdgubbar, eftersom piloterna behöver plantera in sitt medvetande i skeppet, typ. För djupt för 80-talet, men helt i linje med modern och mera eländig SF.
Gameplay
Gameplay är helt okontroversiellt så vitt jag kan märka. Det scrollar och du styr och skjuter. Emellanåt dyker det upp powerups som ökar skeppets hastighet eller som ökar kanonernas eldkraft. Det finns också några olika vapen som ändrar projektiler och spridning osv på olika sätt. Till skillnad från en del andra spel där powerups kan komma lite när som, så finns de här alltid på samma plats. Att bli bra på Truxton är ju att memorera. Du har också ett smärre antal bomber till ditt förfogande, vilka åsamkar allt på skärmen en viss mängd skada. Ryktesvis sägs att det förekommer ett och annat undangömt extraliv också. Den uppmärksamme noterar även en liten mätare uppe till vänster som fylls på när fiender besegras. Den kan användas till att tillfälligt öka eldkraft markant och även få en massa extra poäng.
Undertecknad är definitivt inte automagiskt bra på att spela den här typen av spel. För att såna som jag ändå ska kunna få vara med och leka finns ett spelläge som kallas Heart Starter. Du dör inte av träffar i det läget utan blinkar bara några sekunder innan det går att panga på som vanligt igen. Utmaningen blir istället att klara av hela ”banan” så snabbt som möjligt, med så få träffar som möjligt och med så få förbrukade bomber som möjligt, vilket är lättare sagt än gjort, när det hela kulminerar i en nedbantad bossfight mot självaste Dogurava.
Utöver tidigare noterat storymode finns även arkadläge för den som inte vill ägna värdefull skärmtid åt att läsa serier. Varje bana är en långkörare på cirka tio minuter. För en snabbare fix kan man istället kika på arenaläget där det gäller att få högsta möjliga poäng på två minuter. Som en smärre eftergift till mindre erfarna spelare finns det möjlighet att via inställningar sänka svårighetsgraden, exempelvis genom fler extraliv, men då försvinner möjligheten att registrera high score online.
Sammantaget ser vi här en nyproduktion som förvaltar det bästa av det gamla och det nya i en trevlig kompott. Jämfört med det inom arkadmaskiner för vertikalpangpang ofta förekommande stående bildformatet får vi genom tv:ns 16:9 mer utrymme på sidorna för farligheter, med något sämre möjlighet att smita undan när det börjar hetta till. Och personligen hade jag nog, även om det kanske inte stämmer med tatsujinfilosofin, föredragit en möjlighet till continue på arkadvis, så där med nedräkning ni vet. Visst, det kostar mig inte tre kronor att börja om (men man kan anta att priset per spel har ökat sen 1993) men det hade varit trevligt att komma vidare en bit längre utan att behöva träna in hela banor i närminnet. Det finns mer spektakulära spel i genren, men få med samma anrika bakgrund. För att uppskatta spelet och dess less-is-more-produktion fullt ut krävs troligen att man är gravt insnöad på klassisk shmup, eller helt enkelt är född 1973–1976 och blåste samtliga 1988 års veckopengar på arkad. Det kan verka överdrivet, men jag vet folk som vid den här tiden tog ut lönen från sommarjobb eller extraknäck i femkronor för att inte behöva lägga potentiell speltid på att växla in besvärliga sedlar.
