Detta har hänt:
Människan har börjat rymdresa på rutin och har hittat nya världar i universum. Bland de olika solsystem vi utforskat hittar vi en planet där en tidigare sovande livsform vaknar till liv. Vi börjar kalla den för lesion. Lesion är tyvärr inte den typen av livsform som bjuder in på en kopp brunjom och lite skvaller. De går snarare och bestämmer sig för att få svart bälte i massmord. De beger sig alltså ut i universum för att konsumera allt med puls. Detta utgör såklart ett hot för alla andra livsformer i universum. Vi bestämde oss för att göra någonting åt det. Men vad?
En forskare lyckades hitta en förnämlig fauna vi kom att kalla voidlings. Dessa djur kunde inte försvara sig själva. De hade dock en enorm potential för att utvecklas och bli ett påtagligt hot mot Lesion. Detta med människans hjälp, mer specifikt wranglers. Wranglers är ”psykiska medlare” som kan etablera en särskild koppling till voidlings. Detta genom att bonda med dem och sedan kontrollera dem i strid. Människan kan äntligen börja kämpa tillbaka. Du tar rollen som en wrangler och precis som Ash Ketchum får du samla på dig olika varelser. Både med genetiska och mer traditionella skill trees, för att ta dig an lesion och deras anskrämliga gräshoppsbeteende.
Saker som faktiskt var bättre förr
Uttrycket ”På min tid…” är ungefär lika mentalt havererat som uttjatat. Och precis så som kommentarsfält och åsikter inte är nuförtiden, så finns det nyans till uttrycket. En del spel har den där känslan som ger ett nostalgiskt, varmt pirr på insidan och det är svårt att inte älska spelen för det. Det var från en tid där profit inte styrde lika hårt och innovation och spelglädje hade en central roll i vad de utvecklade. Spelen var alltså inte nödvändigtvis bättre förr, men marknaden var inte översvämmad av själlösa kassakor med micro transactions och season passes för sinnesslöa dudebros. Det finns en anledning till att indiescenen har växt så enormt de senaste åren och Voidling Bound är ett perfekt exempel på detta.
Du har ett plattformande som känns väldigt bekant från spel som Banjo & Kazooie och Ratchet & Clank, med ett pryttelsamlande som ger mig LEGO-vibbar. Det är lätt att lära, svårt att bemästra. Och det är roligt hela vägen. Loot är tydligt markerat och finns överallt och det är svårt att inte försöka samla allt. Det är faktiskt värt att försöka göra det, då vissa banor ger dig betyg inom olika områden, bland annat ditt samlande.
Loot kan bestå av olika saker. Huvudsakligen är det spelets valuta, som du använder för att köpa loss uppgraderingar och låsa upp nya färdigheter och tjänster på skeppet. Du kan även hitta evolutionspluppar, som du använder för att vidare utveckla dina djur. Du kan även hitta ägg av olika rang, som du sedan kan kläcka på skeppet och ha i ditt lilla rymdzoo. Djuren har individuella attacker, med tillhörande sekundära, special- och ultimatattacker. När du utvecklar dem med olika element blir attackerna inte bara starkare, men får synergier som kan användas väldigt effektivt. Gameplay kan också kalibreras med uppgraderingarna, så möjligheterna att hitta en favoritevolution på rätt djur känns väldigt påtagligt.
Evolutionssystemet är väldigt omfattande i sin information, vilket gör att en kan fatta väl avvägda beslut för sina djur.
Spelglädje deluxe
Av samma anledning som jag utnämnde Dispatch som årets spel älskar jag Voidling Bound. Det är en frisk fläkt i en stagnerad, dekadent spelvärld, där jag sedan länge tröttnat på spelmarknaden. I synnerhet (och på grund av) AAA-industrin. Hatchling Games har gjort ett spel som känns genuint och passionerat och det märks när en spelar det. Du kan klappa alla djur samt ge dem namn. Du startar med dubbelhopp och du lär dig alla funktioner på skeppet genom praktisk interaktion med bra tempo. Inte med block av text. Text har definitivt sin plats, men det känns som en billig och bekväm lösning för utvecklarna nuförtiden. Det är därför skönt att se utvecklare ta tillvara på den typ av inlärning vi fick från spel som Mega Man X. Hjulet är inte trasigt. Det finns ingen anledning att uppfinna det på nytt.
Under spelets gång låser du upp nya möjligheter att uppfostra ditt perfekta djur. Du kan t.ex. lära dem att fortplanta sig i ditt lilla zoo (lite i skymundan, någon måtta får det vara!), du kan även splica deras DNA och bygga din favorit den vägen. Personligen tar det emot en hel del, för det tar bort så mycket av de autentiska i djuren jag bygger fram. Vi får en palett med ALLA val du har låst upp hittills, mellan alla arter, för att applicera på ett djur. Det känns lite mer tomt. Fortfarande roligt, men mindre autentiskt. Jag föredrar att farma ägg och se vad naturen kan ge mig istället.
Inte av informativa skäl, men för att Gwigoons är det gulligaste jag sett i spelväg på ett tag.
