Sedan ungefär 15 år tillbaka har spelmarknaden blivit en plats där även de minsta aktörerna fått en arena. Spel utvecklade av 10–20 personer är något som blivit både extremt vanligt och gett oss kvalitet och spelglädje som nästan tycks bortom rimliga gränser. Särskilt imponerande är de projekt som med bara ett fåtal personer på skutan ändå bär frukt. A Summer’s End: Hong Kong 1986 är ett sådant spel.
Studion bakom A Summer’s End: Hong Kong 1986 heter Oracle and Bone. Den består av enbart två personer: Tida Kietsungden och Charissa So. Så när som på ett par musikspår är hela A Summer’s End en produkt utav bedrifterna hos dessa två. På spelets hemsida finns en imponerande utvecklardagbok om den research som ligger bakom allt från bild till musik och presentation. Det ger en viss välbehövlig tyngd till berättelsen som gör A Summer’s End till ett rätt så unikt spel i VN-genren (Visual Novel).
Visualromanen
VN-spel har oftast en visuell identitet sprungen ur japansk animation, vare sig de kommer från Japan eller ej. A Summer’s End: Hong Kong 1986 drar inspiration från animeserier som City Hunter, Macross och Bubblegum Crisis. Tillsammans med en omisskännlig synthmusik förankrar sig spelet så starkt i 80-talet att jag nästan känner hockeyfrillan gro. Det märks att Oracle and Bone har lagt ner mycket tid på efterforskning; den bildliga och musikaliska karikatyren är spot-on. Sånär som på ett fåtal spår som får mina öron att strejka är soundtracket dessutom extremt följsamt och gör precis det som bra bakgrundsmusik ska göra. Här finns inga bangers (utom möjligen slutlåten), utan bara bekväma toner som förstärker det andra som försiggår på skärmen.
Regnbågsfärgat
Alla berättelser är och präglas av författarens eller författarnas världsbild. Spel är inget undantag och således inte heller A Summer’s End: Hong Kong 1986. Detta spel är dock osedvanligt öppet med sin världsbild. Dess kreativa ambition: att porträttera ett Hong Kong före överlämningen från Storbritannien till Kina (något som skedde 1997 för den som behöver en påminnelse). Mitt i denna klyfta mellan modern utveckling och konservativ tradition utspelar sig en romans mellan Michelle och Samantha, två unga kvinnor med sina rötter i den livliga kolonin. A Summer’s End: Hong Kong 1986 är med andra ord en bjärt regnbågsfärgad och tämligen politisk historia – och det är helt okej.
Huvudpersonen är Michelle, en karikatyr av termen yamato nadeshiko. Hon gick ut skolan med högsta betyg, fick direkt ett jobb och befinner sig i en spirande karriär. Hon är lojal mot sin familj, bor med sin mor och kommer alltid hem innan solen går ner. Efter en olycksalig morgon där klacken går sönder på hennes nya, dyra sko tvingas hon gå till jobbet i foppatofflor. Efter en arbetsdag av sneda blickar och skratt tar hon sig till en skomakare för att få den fixad. Där, mitt i den neonfärgade sommarkvällen, träffar hon Samantha och resten – tja, resten är själva spelet.
Research löser inte alla problem
Tyvärr är Michelle en vansinnigt tråkig karaktär att spela som, även i VN-mått mätt. Problemet är inte lika mycket att hon är en oerhört platt karaktär (till en början, åtminstone) som det är att hon rakt ut sagt är löjligt otrevlig. Det här sättet att skriva karaktärer på är förvisso delvis kulturellt betingat (säger mina hundratals timmar av konsumtion av asiatisk media mig), men är inte okej för det. Den klassiskt ”protagonistiska” mjäkigheten kryssar helt enkelt i för många stereotyper. Tack och lov bjuder A Summer’s End: Hong Kong 1986 faktiskt på lite karaktärsutveckling. Tyvärr har du som spelare ingen större kontroll över den. Valmöjligheterna som ges är rätt små för ett spel från den här genren. Det gör A Summer’s End: Hong Kong 1986 till en interaktiv roman med minimal interaktivitet.
Ett annat problem som god research inte löser i det här fallet är författarens grepp om språket. Undertecknad är inte själv en modersmålstalare av engelska, men jag kan klaga på hur A Summer’s End: Hong Kong 1986 är skrivet ur ett grammatiskt och akademiskt perspektiv. Tack och lov är grammatiken sällan fel på sätt som gör att det ”gnisslar” när du läser. Tyvärr är dock en hel del meningar icke-idiomatiska. Nedan följer ett litet galleri med ett par favoriter. Är det här något som stör en vanlig spelare? Jag vill nog påstå det. En VN-spelare är inte sällan en frekvent läsare och det här imponerar då inte. Jag kan dock inte förneka att det ger en viss charm till det hela.
Kocchi no serifu da.
Släck ljuset
VN-spel är kända för att nästan alltid ha ”happy endings” där huvudpersonen får koras stormästare i nakenbrottning med sitt romantiska intresse. A Summer’s End: Hong Kong 1986 har dock bara antydan om och sköna omskrivningar för vad som händer i sängkammaren. Om du inte installerar the Passion Patch (snälla gör detta till ett vedertaget uttryck!) vill säga. Med denna installerad blir sexscenerna lite mer intima och detaljerade. Det är dock aldrig på tal om några animerade GIF:ar eller faktiska bilder på könen. En kan nästan drista sig till att påstå att det är smakfullt gestaltat och blir en naturlig del av berättelsen. Oavsett dessa sceners existensberättigande har du som spelare inte bara valet att skippa och slippa dem – denna inställning är ditt standardval. En valmöjlighet som ärligt talat borde vara standard inom genren.
A Summer’s End: Hong Kong 1986 lär inte vara för alla. Om du har någon koppling till spelgenren visuella romaner, är intresserad av berättelsen (trots en lite trist huvudperson) eller bara älskar musik och anime från 80-talet, finns här en hel del att njuta av under den drygt sju timmar långa resan. Det lär vara en rätt nischad och självmedveten målgrupp, så om du inte tillhör den måste jag fråga: Varför har du läst ända hit?
A Summer’s End: Hong Kong 1986 släpptes den 23 april och finns tillgängligt till PC, Mac och Linux (via Steam och itch.io) med en prislapp på 15 dollar. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod från utvecklarna.
