När ARMS utannonserades förra året kom det som en total överraskning. Ingen hade gissa att Nintendo jobbade på ett skruvat fightingspel, men å andra sidan räknade ingen med att Nintendo skulle slänga ur sig en tävlingsinriktat skjutspel med söta bläckfiskar heller. ARMS är det senaste ur fabriken och en exklusiv titel till Nintendo Switch.
Actionpackat och färgsprakande!
I ARMS möts stridskämpar med elastiska armar i actionpackade boxningsdueller. Motståndarna skjuter och undviker varandras armerade knytnävar i intensiva gissningslekar av fintar och sidosteg. Varje motståndare är utrustad med vapen, så kallade arms, en på vardera hand, med olika egenskaper. Det kan vara allt från bumeranger till kryssningsmissiler. Varje vapen har olika egenskaper och premierar särskilda spelstilar. Bäst är att hitta två handskar som fungerar bra tillsammans, till exempel en snabb och en tung.
ARMS är ett strömlinjeformat fightingspel som inte gömmer striderna bakom långa menyer och komplicerade inställningar. När du startar upp ARMS för första gången väljer du figur och börjar fightas i ett enkelt tutorial som lär dig grunderna. Därefter kan du med lätthet välja stridsmoment i en nästan Persona-liknande meny (det vill säga snygg som fan) utan en massa trassel. Menyn förmedlar tydligt vad de olika spellägena innebär, vilket besparar dig på en massa tankeverksamhet. ARMS enkelriktade mentalitet genomsyrar hela spelet och särskiljer det från konkurrenter som gärna sockrar alla begrepp och funktioner med kraftfulla, men onödiga prefix.
Avskalat och kul
Uppladdade slag som Ribbon Girls elektriska handske här, kan öppna upp för långa attackkedjor – om de träffar.
ARMS är ett fightingspel som är lätt att komma in i, särskilt med de relativt intuitiva rörelsekontrollerna (det går också att använda traditionella kontroller). ARMS använder sig av ett enkelt sten-sax-påse-system med en simpel superattack. Men tro inte för den delen att ARMS är ett fördummat spel som inte utmanar skickliga spelare – nej, nej. ARMS kräver precision och taktisk känsla av sina spelare. Att bara veva armarna vilt omkring sig leder inte till några långvariga segertåg.
En nödvändig teknik att bemästra i ARMS är hopp och dodger. Eftersom strategin oftast ligger i att locka fram attacker och sedan kontra, är det elementärt att kunna undvika motståndarens långa armar. Detta är självklart lättare sagt än gjort och kräver rigorös träning.
ARMS avskalade spelmekanik är vad som gör spelet så underhållande. Du kan plocka upp det och nästan genast förstå vad det går ut på och hur du ska styra det. Att det är färgglatt och har ett sken av Dreamworks gör att det är behagligt för ögonen och trivsamt. Dessutom har slagen vikt bakom sig och spelet känns riktigt bra i händerna på spelaren. Till råga på det är många av banorna påhittiga och gör striderna dynamiska. Särskilt underhållande är banan där spelarna står på Beyblade-liknande svävare och slåss i en skatepark.
Onlineläget i ARMS är även det avskalat och förenklat. När du loggar in i lobbyn paras du ihop med andra spelare i samma lobby och beroende på hur många ni är varierar speltypen. Tre spelare varvar mellan alla-mot-alla och tre-mot-en-boss, medan fyra spelare turas om att slåss en mot en i olika spellägen. Så länge många spelare är anslutna gör ruljansen på spellägen och motståndare att onlinelobbyn aldrig riktigt blir tråkig. Här varvas spelets mer lekfulla spellägen där du i en match spelar volleyboll med bomber, och i nästa försöker spela basket med din motståndare. Om onlinelobbyn är ARMS partyläge så är Ranked det seriösa spelläget där renodlade fighter äger rum.
Inget oumph
Ribbon Girl tycks vara favoriten bland ARMS-spelare – och det är inte konstigt när man kan utföra dubbelhopp!
Vad jag däremot saknar i ARMS är ett medryckande drag som vägrar släppa taget. Förutom spelets titelspår som är en klassisk sommarplåga saknar ARMS kraft i sin presentation. Menyerna är stilrena och snygga i de gula och svarta färgerna, men i turneringarnas inledning och under segerposeringarna tappar spelet luften. Likt små återkommande antiklimax möts du vid varje seger av en slags suck. Här hade jag önskar en trummande bas eller segermelodi ackompanjerad av ett konfettiregn i starka färger. Det hade inte heller skadat att ge den lustiga kommentatorn Biff en röst.
Vidare tycker jag karaktärsgalleriet är litet. Med enbart tio figurer att välja mellan lämnar ARMS mycket att önska jämfört med liknande konkurrenter. Med det sagt ska ARMS få regelbundna uppdateringar – som alla är gratis – där antalet figurer, boxningshandskar och banor utökas. Initialt kan innehållet i ARMS framstå som fattigt, särskilt med tanke på att spelet saknar en story, men i ärlighetens namn spelar vi bara ARMS för att ge varandra ett vänskapligt kokt stryk.
Ingen KO för ARMS
ARMS är en uppfriskande vind på Nintendo Switch. Bland alla återutgivningar är det skönt med ett nytt varumärke som leder konsolen framåt. Spelet tar tillvara på de funktionella Joy-con-kontrollerna och gör sig bra på Switchens skarpa, lilla skärm, även när den delas på två spelare. I portabelt läge orkar Switchen med cirka tre timmar ARMS innan den behöver laddas. Då ARMS är hundra gånger roligare i gott sällskap lämpar sig spelet bra på Nintendos hybridkonsol, då den går att ta med till kompisen. Men att se striderna utspela sig på en stor HD-TV är självklart att föredra.
Switchens skarpa färger och ARMS tydliga former gör att spelet träder fram på den lilla skärmen.
Nintendos nya varumärke är en frisk fighter som slåss med en ynglings självsäkerhet, men som saknar erfarenheten av en ärrad veteran. Här finns grunden till ett fantastiskt spel som har potentialen att bli fightinggenrens motsvarighet till Mario Kart. Men ARMS lyckas inte få en knock out. Dess armlängd är precis utom räckhåll från ett högre betyg. ARMS vinner en stenhård 8:a tack vare dess charmiga design, fräscha spelmekanik och enkla kontrollmetod.
