Som de flesta säkert känner till utspelar sig Origins i det antika Egypten, ett klimat som är väl anpassat för lönnmördare tydligen, och med ikonisk hoodie på spelfiguren, trots att spelets handling är förlagd till 1240 år före seriens första spel. Huvudperson är Bayek, den siste av medjaierna (ursprungligen en nubisk stam, vars namn kom att beteckna en paramilitär elitstyrka i faraonernas tjänst, med polisiär verksamhet som främsta sysselsättning). Egyptens regerande farao är en läskig idiot och på grund av hans och hans underhuggares förehavanden måste konstapel Bayek, vars medjaikollegor skändligen mördats á la Order 66, hämnas en gruvlig oförrätt. Bayek är inte medlem av assassinernas brödraskap när spelet börjar, eftersom han inte har grundat det än…
Som i varje bra äventyr med självaktning – ett visst mått av gravplundring.
Story, ljud och bild
Spelets story, i de delar som jag hittills spelat, bjuder inte på några större överraskningar sett till generella teman. Gissningsvis har det funnits en tanke om att starta historien lite längre bak i tiden för att kunna bjuda in en ny generation spelare på ett bättre sätt. Hittills har jag mestadels sluppit undan spelseriens i mitt tycke tröttsamma science fiction-inslag, det vill säga hela grejen i spelseriens meta-story med Animusmanicken (som förvisso är vad hela franchisen bygger på, men jag hade varit helt nöjd med att spela smygiga lönnmördarspel utan att de var en snubbes genetiska minnen.) Men det bör sägas att jag sölar nåt ofantligt med min progress och har lagt över 12 timmar bara på första byn. Det är därför troligt att det kommer fler kopplingar till modern tid och Animus-förehavanden senare. Det finns säkert de som har invändningar mot att Bayeks fru också förefaller vara en framstående lönnmördare, kanske under förevändningar om historisk korrekthet, men om det är det som krävs för att kvinnliga karaktärer skall få utrymme utan att bara tjänstgöra som ögonfröjd så må det vara hänt.
Musik och ljudeffekter gör sitt jobb, men oftast inte mer. Vissa spel blir berömda och prisbelönta soundtrack, men Assassin’s Creed: Origins är rimligen inte ett av dem. Som akademiskt bevandrad i musikarkeologi gillar jag att diverse bybor spelar på historiskt korrekta instrument, men det går säkert den icke-insnöade förbi.
Miljöerna man rör sig i håller vykortskvalitet
På bildfronten bör läsaren känna till att skribenten ungefär en månad före recensionen för första gången i livet hade råd att skaffa en ny dator med dedikerat grafikkort. Undertecknad är såldes ganska lättimponerad av fin grafik. I fallet Assassin’s Creed: Origins, som ju i likhet med övriga serien har ett visst element av att jobba på höjden, medför det att halva speltiden är sightseeing.
Om grafiken ska kritiseras kan jag tycka att färgskalan är lite blek. Många moderna spel tenderar att vara lite mer färgsprakande och att göra anspråk på någon slags realism när det ändå egentligen är en simulation via en maskin är lite onödigt. Dessutom har bildkvaliteten sprungit ifrån animatörerna litegrann i filmsekvenserna – stundtals syns det verkligen att det är CGI-genererade figurer och inte filmade skådespelare, men på lite håll går det bra.
Gameplay
Som måttligt bevandrad i seriens spelmekaniska egenheter sen tidigare påverkas jag inte negativt av de ändringar som gjorts i Origins jämfört med tidigare spel. Om något, så drar jag mig till minnes att både strid och klättring var en fipplig historia på PS3, men det är förstås mycket en vanesak. Förändringarna är emellertid ett faktum, och det teoretiseras om att även det handlar om att bjuda in nybörjare
Flera faktorer gör att Origins drar mer åt Action-RPG än tidigare titlar i serien. XP-system och färdighetsträd, crafting och material-grinding är några som kan nämnas. Materialet en samlar används till att bättra på utrustning. Side-quests rörande djurjakt gör att det smälter in någorlunda naturligt i spelets flöde. Min farhåga om att det skulle bli ett evighetssamlande på MMORPG-vis infriades som tur var inte.
Vidare ser, vad jag förstår, kartor och orienteringssystem inte riktigt likadant ut som förr – minikartan är utbytt mot en kompass i HUD:en och eagle vision kompletteras med en alldeles riktig örn, Bayeks tama hökörn Senu, som idkar flygspaning.
Stridssystemet är annorlunda än tidigare
Stridssystemet är ett helt annat än tidigare, vilket kanske irriterar en del gamla fans. Ubisoft har av någon anledning bestämt sig för att mappa om spelets kontrollschema, vilket säkerligen kan förvirra en del. På plussidan så är det inte länge lika lätt att få Bayek att hoppa ut från en avsats mot en säker död, något som var ett signum för huvudpersonerna i tidigare spel.
Själv har jag ju mindre erfarenhet av det klassiska systemet och har inte särskilt mycket emot det nya, som är ett mer eller mindre konventionellt system för FP-närstrid. Förutom klassiska småsvärd och knivar finns andra slags vapen som spjut, yxor och klubbor, som kan uppgraderas hos bysmeden, samt pilbåge och sköld. En nyhet är adrenalinmätaren som. när den är fulladdad, låter Bayek anfalla fienden med ursinnig styrka.
Som hos i stort sett alla tidigare lönnmördare i spelen är styrkan, klättervilligheten och klurigheten centrala delar av verksamheten. Jämfört med vad jag minns av Revelations flyter det på väldigt fint, men det är väl återigen en vanesak, kombinerat med den nya fina datorn jag har.
Slutkommentarer
Ett så pass välgjort och detaljerat spel får räkna med att synas noga i sömmarna även på små petigheter. Därför tänker jag nämna ett antal småsaker som såna som jag reagerar på. Riddjuren rör sig generellt ganska stelt. Hästarna verkar ha ryggskott, men inte lika illa som kamelerna, eftersom kamelerna istället för att springa som kameler, springer som hästar som inte bara har ryggskott, utan även svår ischias och inkontinens. På lite håll ser djuranimationerna helt okej ut, men från ryggen är det irriterande.
Vidare noteras att någon har hittat på att alla spelets vattenfåglar beter sig som ankor när tillfälle ges. Att se ibisar, flamingor och hägrar simma runt som gräsänder kan få även en mindre nördig fågelskådare än vad jag är att ta tuggor ur musmattan.
För höge farao Bayek, kan du aldrig gå genom dörren?
Min sista beef när det kommer till smådetaljerna, är att en av de vanligast förekommande golvprydnaderna i både Alexandria och Bayeks lilla sketby är tigerfällar. Landsbygden utanför är smockad med lejon, leoparder, geparder och andra pälsiga djur som är naturligt förekommande i nordafrika, men av oklar anledning har nån kreativ kanadensare bestämt sig för att tigerskinn, med närmaste källa 200 mil bort fågelvägen, var varje mans egendom i Egypten år 40 före vår tideräkning. En annan liten detalj är att arkeologiska data tyder på att grekiska statyer inte alls var helvita utan grällt målade, men syftet med spel är sällan folkbildning…
Och som vanligt, när en är inne och grinar på såna småsaker, som inte inverkar på vare sig story eller gameplay i nån större utsträckning, så tyder det på att spelet i övrigt är välgjort.
