Innan jag berättar om Ubisofts senaste mastodontäventyr, Assassin’s Creed Shadows, tillåt mig förtälja min historia med serien:
Assassin’s Creed har varit med mig längre än de flesta av dagens gymnasie-elever har varit vid liv. Jag var 19 år, hade precis skaffat en Xbox 360 och hängde på låset efter seriens debuttitel. Upplevelsen var… hiskelig! För jag spelade det på min brorsas PS3, med framerate långt under 30 och krascher stup i kvarten. Som första intryck kunde det inte ha blivit mycket sämre. Men jag hade hajpat upp mig själv alldeles för länge för att bara släppa det, så när jag fick chansen att låna spelet till Xbox 360, en mycket stabilare version, fick jag se exakt vad dessa utvecklare lyckats åstadkomma. En större spelvärld än jag någonsin sett i single player förr. En mer verklig värd än jag sett förr. Detta var kulmen av grafik, kulmen av atmosfär, i TV-spel.
Ett under vad tolv spel och två konsolgenerationer kan göra.
Två år senare fick jag Assassin’s Creed 2 i julklapp. Grafiken, storyn, friheten – en markant förbättring från ettan! Jag var fast. Året efter kom Brotherhood, sedan Revelations. Assassin’s Creed hade blivit en tradition! Så till den grad att under 2012, när jag bodde i Japan, så införskaffade jag en PS3 bara så jag kunde spela Assassin’s Creed 3. Men ack, denna stolta tradition var snart till ända, ty slutet av trean gjorde mig så besviken att jag nästan släppte serien för alltid där och då. Nyfikenhet höll mig kvar till fyran, som spelmässigt höll måttet, men den häftiga sci-fi-twisten som band samman alla spel hade de schabblat bort. Det var dags att säga adjö till serien … i två spel, innan jag lirade ikapp. Jag menar, att springa runt och mörda i ursnygga historiska städer är ju fortfarande snorkul! Och vem vet, kanske, kanske kunde även storyn återhämta sig.
Och ja, i och med Valhalla verkade det onekligen som att det fanns en vision igen. Nu är bara frågan: Kan Assassin’s Creed Shadows rida på vågen och leda handlingen tillbaka till sin forna glans?
Första gången du stöter på en Torii-port så ber dig spelet att visa respekt och helst inte klättra på dem. Men det gör du som du vill. Själv kunde jag inte motstå.
Kirei betyder vackert
Ingen aning. Det här är ett enormt spel, och den tiden jag fick att recensera det räckte inte för att uppleva storyn till fullo. Men spelat det har jag, närmare 30 timmar! Och herrejösses – ursnyggt var ordet! Utan tvekan det mest ursnygga jag upplevt till PS5! Konsolen har varit ute i över fyra år, men det är först nu, med Assassin’s Creed Shadows, som jag börjar känna generationsskillnaden. Utsikten över bergen när solen lyser genom morgondiset. När trädtopparna kastar skuggor som blåser i vinden. Magiskt. På tal om trädtoppar: Det här kan också vara det första spelet någonsin som faktiskt lyckas förmedla en verklig skog, men tätvuxna träd och tjocka snår. Ja, Ubisoft Quebec ska vara stolta över vad de skapat. En Ubisoft-värld må sakna samma typ av upptäckarglädje som, säg, ett Skyrim eller Breath of the Wild, men i gengäld är de baddare på att låta oss sugas in i dess vibbar.
Och detta är Japan! Har jag nämnt att jag bodde i Japan i ett år? I Kansai närmare bestämt, passande nog samma område som Shadows utspelar sig. Yes, inte bara låter mig spelet återuppleva den härliga japanska naturen, det låter mig också besöka platser jag varit på i verkligheten! Jovars, detta är 433 år tidigare, Kyoto har inte lika många CoCoIchi-restauranger som jag minns, men de stora templen som Kiyomizudera, Ginkakuji, Ryoanji, de finns representerade allihop! Speciellt Kiyomizudera, som jag i princip bodde granne med, återskapar spelet nästan one-to-one. En bisarr känsla, men som får det att rysa i kroppen. Även när det spelmässigt inte finns så mycket att göra vid dessa tempel, är de värda ett besök bara för den gudomliga detaljrikedomen.
Tofuku-ji, Kyoto. 433 år senare vandrar jag själv över samma bro, beundrar samma höstlöv. COINCIDENCE?!
Sugoi betyder häftigt
Oj, just ja, Assassin’s Creed Shadows är ett spel också! När man inte stirrar ut på en solnedgång över sjön Biwako, har man uppdrag att utföra, folk att mörda. Här spelar vi inte bara som den påhittade badass-ninjatjejen Naoe, utan även som Yasuke. Yasuke var faktiskt en historisk figur som kom till Japan som slav via missionärer från Portugal, och blev rekryterad av Oda Nobunaga. Det är via hans ögon spelet börjar, men inte länge, för de nästkommande 10-15 timmarna får du följa Naoes historia. Hur hennes klan slaktades, hur hon nätt och jämt undvek döden, söker upp en närstående till familjen som hjälper henne bygga upp en ny ninjaby. Driven av hämnd! Det är Ubisoft, trots allt.
Denna nya hemstad blir faktiskt ett av spelets huvudsakliga grundpelare. För hör och häpna, den här gången är fiendebaser inte enbart där för att erövras och bockas av. Istället infiltrerar du dem för att roffa åt dig resurser som du behöver för att uppgradera din by. Ibland finns ett ”synkställe”, ofta en värdefull kista du kan ta om du dödar X antal generaler. Men basen blir aldrig din. Det är som om spelet vill ge dig känslan att världen inte heller är din. Du är inte här för att bocka av listor, utan för att uppleva världen, vara en del av den.
Assassin’s Creed Shadows körs med fördel på Quality Mode, som spelet själv rekommenderar. På Performance Mode skalas ljussättningen ner markant, och gör det svårt att visa utsikter som dessa.
Också sidouppdragen följer den filosofin. När du pratar med en uppdragsgivare får du inget enstaka mål att utföra, istället öppnas det upp en helt ny kategori av människor att döda/saker att hitta i quest-menyn. Dessa är (oftast) utspridda över hela världen och skiljer sig vilt i svårighetsgrad, så du kan inte bara röja undan alla och gå vidare till nästa. Du är menad att ta det som det kommer.
Keikaku betyder plan
Detta på gått och ont. Ubisoft Quebec har tidigare stått för Assassin’s Creed Odyssey, ett spel jag utnämnde till ett av årtiondets spel, mycket tack sin ypperliga känsla av äventyr. Spelet var balanserat så att du var tvungen att göra nästan alla questar du stöter på, och det gav en konstant ström av nya utmaningar, karaktärer och områden. Å ena sidan ger Shadows approach en ursäkt till att återvända till gamla platser, så du mer intimt lär dig känna världen, men jag saknar lite den simpla elegansen att alltid veta var du ska ta vägen härnäst. För att inte tala om att storyn kändes rikare när man hela tiden fick se sin karaktär utföra små äventyr. Att hitta sju tallrikar eller döda nio korrupta köpmän känns inte riktigt lika spännande.
Skogarna i det här spelet fångar en känsla av lummighet som inget annat spel i 3D lyckats med. I alla fall inte i en öppen värld.
I gengäld sätter de mer fokus på eget detektivarbete, men här är jag högst kluven. Jag gillar att man nu har ett ”utforskningsläge” som man aktiverar med L2, där man ser intressepunkter som lysande prickar dit man riktar kameran, men jag är inte lika förtjust i ledtrådssystemet som hjälper dig hitta rätt plats för uppdragen till att börja med. Det är inte svårt, ledtrådarna är rätt uppenbara, men det känns inte särskilt engagerande att stirra sig blind på kartan för tionde gången för att hitta rätt tempelnamn. Nog kan man stänga av detta och återgå till det gamla systemet, men det tar bort vitsen med en av spelets resurser: scouterna. Jag är nog nära att göra det ändå. Folk klagade på att tidigare AC-spel var fyllda till bredden med ikoner som bara kändes som utfyllnad, men jag vet inte om det här systemet är mindre utfyllnad, bara att det kräver fler steg.
Du har hört talas om dörren från Final Fantasy 7 Remake. Låt mig introducera: kistan från Assassin’s Creed Shadows! Nä, spelet är knappast buggfritt, men jämfört med föregångarna är det smått mirakulöst välpolerat från start.
Kage betyder goda förutsättningar för seriens framtid. Och skugga.
Det svider lite att jag inte hann klart med huvudstoryn i tid till recensionen. Jag har en känsla av att mina slutgiltiga känslor hänger på hur handlingen artar sig. Det jag sett hittills har varit stundtals grymt, stundtals underväldigande, men de har i alla fall slängt en och annan godbit till oss fans av de ”moderna” sektionerna. Visst hade jag kunnat speeda igenom storyn, men då hade jag gjort både mig själv och spelet en otjänst. Assassin’s Creed Shadows är ett spel som vill att man tar det lugnt, spelar i sin egen takt.
En sak är säker: Oavsett om slutet blir ett bottennapp i stil med trean, eller en mästerlig cliffhanger som i tvåan, har det här spelet lyckats med det som jag själv önskade, nämligen att påminna mig om varför jag älskar att leka lönnmördare. Det är svårt att blunda för de kontroverser Ubisoft som företag med all rätt har hamnat i, men Ubisoft som skapare fortsätter att vara några av industrins bästa. Skapare vars spel sällan når upp till en tia, men som gång på gång lyckas träffa beståndsdelar som nästintill överstiger den siffran.
Man vill bara rida runt i den här världen och … finnas.
Assassin’s Creed Shadows finns ute nu till PS5, Xbox Series X/S samt PC. Recensionen möjliggjordes tack vare en recensionskod från utgivaren.