De senare utgåvorna i Assassin’s Creed-serien har knappast hyllats av oss recensenter. Personligen anser jag att det hela började gå utför i och med Assassin’s Creed III. Jag saknade helt enkelt de myllrande städerna som var själva ryggraden i framför allt del två. Förra årets flopp med Unity satte också sina spår och jag kan utan omsvep erkänna att förhoppningarna på Syndicate inte var särskilt stora innan releasen.
Det är gott om gäng i London. Inte helt olikt dagens fotbollshuliganer.
Jag måste dock säga att Ubisoft har botat min skepticism och jag är den förste att medge att utvecklarna den här gången åter igen lyckats fånga det som en gång gjorde Assassin’s Creed till ett av mina absoluta favoritspel. Assassin’s Creed Syndicate har ännu en gång gjort staden, i det här fallet London, till en betydande huvudperson, något jag saknat i de senaste delarna i serien.
Året är 1868 och den industriella revolutionen är i full gång. London sjuder av liv och rörelse. Gatorna kantas av hästdragna vagnar i alla dess former och längst tågrälsen tuffar ångloken majestätiskt fram genom staden. Båttrafiken på Themsen påminner om morgonrusningen på Essingeleden och mitt i allt står syskonen Jacob och Evie. Japp, den här gången axlar du alltså rollen av två protagonister, tvillingarna Frye.
Syskonen Jacob och Evie Frye är två straka, och väldigt brittiska karaktärer. De går i sin fars fotspår och båda är edsvurna assassiner. Deras metoder skiljer sig dock något år. Jacob vill gärna möta sina fiender öga mot öga, medan Evie hellre fokuserar på det hon anser vara parets huvuduppgift, att finna de beryktade Eden-bitarna.
Systemet med två huvudpersoner fungerar så bra att jag börjar undrar varför inte Ubisoft satsat på konceptet för länge sedan. Det är helt fritt för dig som spelare att utveckla dina karaktärer precis som du själv vill, men det står tidigt klart att Evie är den som är den skickligaste smygaren, medan Jacob oftast löser konflikter med råstyrka. Uppdragen blir alltså betydligt lättare om du väljer rätt karaktär till rätt uppgift. Förrådet av vapen och utrusning delas mellan syskonen, men båda två har unika föremål som endast kan användas av den ena av dem.
Vart är de ensamma hästarna?
Givetvis får vi under spelets gång lära känna några av dåtidens mest betydelsefulla karaktärer. Vi får hjälpa Karl Marx att anordna politiska möten och Charles Darwin behöver röja sina skeptiker ur världen. Den som sätter störst avtryck är dock den något excentriske Alexander Graham Bell som hjälper tvillingarna med nya vapen och annan välbehövlig utrustning.
Det går snabbt att förflytta sig genom staden med hjälp av linbana.
Det senaste, och mest effektiva tillskottet i arsenalen är den smidiga änterhaken. Med hjälp av sin nya leksak kan syskonen snabbt och ljudlöst ta sig upp på byggnader. Självklart fungerar den precis lika bra som linbana mellan husen och över hustaken. Änterhaken medför också en ny taktik i strider. Jag lär mig ganska snart att det är ruskigt effektivt att anfalla mina finner från ovan för att sedan snabbt försvinna upp på taken igen. Det vill säga inte helt olikt spelmekaniken från Batman-spelen.
Det går oftast snabbt att förflytta sig genom det vidsträckta London. Som vanligt kan man med ett klick förflytta sig till redan upptäckta utsiktsplatser, men det går precis lika bra att snabbt kapa en förbipasserande hästdroska och galoppera fram längst de tungt trafikerade gatorna. Hur kul det än må vara att preja ilskna fiender av vägen med sin vagn så uppstå här en logisk lucka. Varför kan jag inte bara rida häst genom stadens gator? Inte någonstans i hela London hittar jag en kuse som inte är spänd framför en kärra. Lite som att plocka bort motorcyklarna från GTA…
Det mesta är bättre
Det är inte bara omgivningarna som fått sig en välbehövlig ansiktslyftning i Assassin’s Creed Syndicate. Även kontrollerna och stridssystemet har polerats upp ganska ordentligt. Förut hände det allt för ofta att jag helt ofrivilligt, högt uppe på en byggnad, styrde ut min lönnmördade rakt ut i tomma intet. Resultatet blev givetvis en våt fläck på gatan nedanför. Efter flera timmar med Syndicate utan ett enda felsteg kan jag bara konstatera att kontrollerna för en gång skull gör som jag vill och det tackar jag allra ödmjukast för.
Lite som GTA, fast förr i tiden.
Allt är givetvis inte guld och gröna skogar i Assassin’s Creed Syndicate. Till att börja med så finns det som vanligt alldeles för mycket att ta sig för i London. Visst, det adderar många timmar till spelet om du bestämmer dig för att upptäcka allt, men i långa loppet blir det rätt trist att leta efter pressade blommor och ölflaskor. Till på köpet så skall London befrias från burdusa, rödklädda blighters. Dessa sidouppdrag är på tok för enformiga och ibland känns det som att jag spelar samma uppdrag om och om igen.
Ubisoft har också valt att introducera ett system med mikrotransaktioner i Assassin’s Creed Syndicate. Det ger spelare möjlighet att införskaffa material till uppgraderingar något snabbare än om man valt att leta efter det i spelet. Tack och lov så är det långt ifrån nödvändigt att köpa sig till framgång. Det går precis lika bra att införskaffa materialet i spelet, även om det givetvis tar lite längre tid, tid som jag gärna spenderar i den glimrande vackra, engelska huvudstaden.
Ni som läst mina tidigare Assassin’s Creed-recensioner vet att jag brukar avsluta dem med en önskan om att få se det viktorianska London som sandlåda i serien. Nu har jag då äntligen fått min önskan uppfylld och jag måste säga att jag inte blivit ett dugg besviken på de varierande och vackra miljöerna, allt ifrån det ruffiga Whitechapel till aristokraternas Westminster. Om jag får önska fritt så skulle jag vilja se ett New York under 1930-talet som skådeplats nästa gång vi får möta lönnmördarna. Hur coolt hade det inte varit att få klättra upp på ett nybyggt Empire State Building eller lönnmörda tempelriddare vid byggarbetsplatsen till det som skall bli Rockefeller Center?
Läs mer om vår betygsskala >>
