För oss som varit med sen starten vet vi att vi närmar oss samma tidsepok då Altaïr Ibn-La’Ahad gjorde livet surt för korsfararna i det heliga landet. Sedan dess har vi följt den hemliga ordern genom historien och tagit roller som italienare, amerikanska ursprungsbefolkningen, pirater och frihetskämpar under revolutioner. För ett par år sedan tog vi ett stort kliv tillbaka i historien, till tiden då lönnmördarnas hemliga orden grundades i det forna Egypten. Nu har vi alltså åter nått fram till tiden strax innan förrförra millennieskiftet, nämnare bestämt vikingatiden och 800-talet.
Den här gången tar vi rollen som vikingakrigaren Eivor. Nu pausar vi lite här. Ubisoft lägger stora resurser på att forska i tiden och kulturen där deras spel utspelar sig. Mig veterligen har Eivor alltid varit ett kvinnonamn, troligen så även under vikingatiden. För oss i Sverige är detta extra problematiskt då vi känner till namnet väl. Jag har valt att spela med en manlig protagonist och jag har mycket svårt att ta storyn seriöst när hjälten heter Eivor. Han hade lika gärna kunnat heta Anna, det hade känts lika fel. Jag förstår att Ubisoft vill ha ett namn som funkar på huvudpersonen, oavsett kön. Det underlättar för röstskådespelarna då de inte behöver spela in dubba uppsättningar av replikerna. Men det finns bättre alternativ än just Eivor. Lif är ett sådant. End of rant.
Norge bra, borta bäst
Den bärande konflikten i spelets början har vi sett många gånger förut. Eivor förlorar båda sina föräldrar i strider mot lokal klanhövding. Här byggs ett motiv med hämnd upp som troligen hade kunnat vara drivkraften i många spel. Assassin’s Creed Valhalla tar dock en annan vändning. Hämnden kommer snabbt och istället tvingas Eivor och hans folk ut på en resa över haven. En resa till ett nytt land och nya möjligheter. Det nya landet heter England och här finns gott om kristna kloster att plundra och ordensmedlemmar att lönnmörda.
Jag drar en liten suck av lättnad när vikingarna lämnar Norge i sina vällastade långskepp och styr kosan mot västligare farvatten. Visst, vårt västliga grannland är vackert, men jag gillar helt enkelt inte att pulsa runt i snön. Det gäller egentligen alla spel jag spelar. Snön är kall och uttryckslös. Avsaknaden av kontraster gör spelvärlden tråkigt. Därför är det en fröjd att kliva iland i ett grönskade och vackert England. Ett perfekt ställe att slå sig ner och bygga ett nytt hem. Dessutom är det nya landet rikt på tillgångar, historia och långa floder som lämpar sig väl för ett vikingaskepp.
I Assassin’s Creed-serien har vi vant oss vid den ensamme hjälten som verkar i skuggorna och obemärkt smyger på sina offer. Assassin’s Creed Valhalla tar dock en lite annorlunda approach. Den här gången bjuds vi mer på ett lagspel där du tillsammans med dina vikingapolare gör livet surt för munkarna i de många kustnära klostren. Räder där hela din besättning tillsammans anfaller en utpost är en central del i spelet. Det är här du inhämtar dina resurser och skaffar ny utrustning. Resurserna används sen till att bygga upp din bosättning och skapa bättre förutsättningar för att avancera i historien.
Varför mördar jag?
När vi ändå talar story måste jag sätta ett stort frågetecken för det i mina ögon klena manuset. Eivor lär tidigt känna två mystiska män vid namn Hytham och Basim. De berättar för vår huvudperson om Order of the Ancients och att dess medlemmar måste elimineras en efter en. Utan att ifrågasätta tar sig Eivor an uppgiften och ger sig ut i det nya landet för att ta livet av för honom helt okända offer. Antingen har jag missat något eller så är Eivor ganska lättmanipulerad. Oavsett vilket så kan jag inte knyta an till historien. Jag känner ingen personlig drivkraft och mina motiv att jaga fatt på intet ont anande ordensmedlemmar är på sin höjd vaga.
Som alltid lyckas Ubisoft bygga en vacker och innehållsrik spelvärld. Överallt i den öppna världen gömmer sig hemligheter och rikedomar redo att plundras. Här och var hittar vi små sidouppdrag som inte påverkar storyn, men som ger Eivor ett ännu mänskligare uttryck. Det kan handla om att hjälpa ett barn att hitta hem eller assistera en jordbrukare med att bli kvitt råttor. Det är just de här detaljerna som ger Assassin’s Creed Valhalla ett välbehövligt djup som många andra titlar i genren saknar.
Mer buggar än på dansbandsveckan i Malung
Ett designval jag har svårt att förstå är hur utvecklarna tänkt när de tagit fram översiktskartan. Om jag hittar ett sidouppdrag som jag för tillfället inte vill genomföra lämnar det givetvis en markering på kartan. Däremot kan jag inte få någon information om uppdraget via kartan. När jag efter en tid har väldigt många markeringar på kartbladet har jag väldigt svårt att avgöra vad som är vad, vilket i sin tur resulterar i många långa och onödiga transportsträckor. Då är det tur att det finns så mycket att se, så som de talrika romerska ruinerna eller myllrande städerna.
En del sidouppdrag och events känns tyvärr helt meningslösa. Visst, vikingarna kunde dricka så det stod härliga till, men jag ser inte poängen med spelets dryckestävlingar. De känns mest bara pinsamma. Inte heller det onödigt komplicerade tärningsspelet eller den småfåniga rimleken flyting tillför något vettigt till spelet. När vi ändå skall dela ut lite ris måste de många buggarna nämnas. Det händer inte sällan att jag hittar NPCs som fastnat eller texturer som inte lästs in. Det har även hänt att jag när jag laddat spelet fastnat i ett evigt fritt fall som tvingar mig till omstart. De patcher som släppts sedan releasedagen har medfört vissa förbättringar, men ofta känns tyvärr Assassin’s Creed Valhalla halvfädigt.
Eivor är precis som alla sina föregångare väldigt svårstyrd. Serien fick en rejäl översyn av kontrollerna i och med Origins, något som förbättrade en hel del. Men jag upplever fortfarande att huvudpersonen ofta klättrar upp på närmsta vägg när jag istället vill springa rakt fram. Än värre är de gånger då han helt handlöst hoppar ut för stup mot en säker död. Visst, det suger i magen att se Eivor falla genom luften. Men tiden det tar att nå marken framkallar också ångest och svordomar.
Jag längtar till framtiden
Jag kan inte undgå att få känslan av att jag ibland spelar The Witcher 3. Både spelmekaniken och omgivningarna har oblygt lånat inslag från CD Project Reds magnifika epos. Men då The Witcher handlade om en mans resa genom en magisk värld bjuder Assassin’s Creed Valhalla istället på en kollektiv historielektion. Att bygga allianser är viktigt i Valhalla och ju fler som ansluter sig till din sak, desto lättare blir det att kolonisera hela England.
Assassin’s Creed är fortfarande en av mina absoluta favoritserier. Assassin’s Creed Valhalla bjuder på vackra omgivningar, myllrande städer och engagerande uppdrag. Den här gången känns storyn dock lite väl tunn och allt för ofta tvingas jag ta hjälp av mina vikingavänner i räderna mot olika kloster. Jag vill mycket hellre smyga mig fram och metodiskt beta av fienderna obemärkt. Men det var väl helt enkelt inte så vikingarna jobbade? Jag börjar längta till framtiden igen, till tiden då lönnmördarna verkade i stora städer. Jag vill klättra på höga byggnader och se ut över stadsdelar snarare än åkermarker. Förhoppningsvis är vi snart där igen. Det är bara ett par århundraden kvar.
