Asterigos: Curse of the Stars är ett snyggt indiespel från 2022 som vi haft ögonen på länge, men inte haft chansen att testa. I samband med att DLC:n Call of the Paragons kom tidigare i år uppstod en ny möjlighet att kolla in ett av fjolårets indiepärlor. Och mycket riktigt är detta debutspel från Acme Gamestudio en fin liten pärla, trots att den inte samma glans och lyster som större och mer påkostade spel.
Det här är Acme Gamestudios första spel och det är publicerat genom tinyBuild. Acme Gamestudio grundades 2016 och har ett kontor i Amsterdam, men mycket mer än så är inte känt om utvecklaren. Förhoppningsvis har de möjlighet att skapa fler spel.
Handlingen i Asterigos: Curse of the Stars kretsar kring en ung soldat vid namn Hilda. Hon har blivit utvald av sitt kompani, Northwind Legion att undersöka sin fars försvinnande i den förbannade staden Aphes. Hennes far är befälhavare i legionen och var på hemligt uppdrag där och undan för undan kommer Hilda att få reda på vart han tog vägen.
Äventyret tar spelaren genom varierade miljöer med olika fiender och bossar att besegra. På vägen träffar du på karaktärer, gör sidouppdrag, hittar skatter och gömda föremål, samt tar del av berättelsen och lever dig in i världen. Aphes och världen i Asterigos är tungt inspirerad av romersk och grekisk mytologi med ett stänk av fantasy. Detta gör att spelet är tematiskt bekant samtidigt som det är tillräckligt främmande för att väcka nyfikenhet.
En vandrande arsenal
En central funktion i Asterigos är Hildas alla vapen. Tidigt i spelet får du tillgång till en arsenal där du kan använda två vapen åt gången. Svärd-och-sköld, spjut, dubbla dolkar, hammare, trollstav och magiska armband har var och en distinkta spelstilar och egenskaper. Genom att mixa och matcha kan du anpassa dig till varje situation eller hitta en kombination som fungerar med din spelstil. Föredrar du den balanserade stridsstilen med svärd och sköld eller tycker du att vara våghalsig och parera med spjutet och göra mäktiga motanfall? Valet är ditt.
Det riktigt roliga med stridssystemet och Hildas vapen är att du kan kedja attacker mellan dina två valda vapen i stridens hetta. Ladda en mäktigt slag med hammaren som öppnar upp fiendens försvar och följ upp med snabba hugg och stötar med dolkarna. Eller kombinerar du dolkarnas egenskap för Hilda att undvika skada med armbandens magiska minor? Mycket roligt går att ha med vapnens olika egenskaper och attacker. Och så ser det ju fruktansvärt coolt ut också! Ungefär som i Devil May Cry.
Asterigos: Curse of the Stars anammar en mekanik som enklast kan kallas för souls-lite. En uthållighetsmätare avgör hur mycket/ofta du kan utföra manövrar som undvika, blocka och parera och en magimätare begränsar hur många specialattacker du kan genomföra. Det är främst uthålligheten du behöver hushålla med för att vinna, och bara den begränsningen är en förutsättning för skicklighetsbaserad taktisk strid à la Souls. Och på den punkten tycker jag Asterigos gör ett hyfsat bra jobb. Striderna är intensiva men enkla nog att vanliga gamers kan ta sig till slutet med lite ansträngning. Vidare tappar du alla dina tillgångar och dräpta fiender återuppstår när du dör.
Färgglad palett med mörka toner
Aphes och dess vackra miljöer är målade i starka färger med mättade nyanser, vilket ger Asterigos ett intryck att vara lättsamt. Ungefär som något från Dreamworks eller Disney. Och visst finns det lite humor och annat trams att skratta åt, men det som verkligen överraskar är de mörka undertonerna spelet har. De dystra berättelserna är till fördel för Asterigos, då det ger karaktärerna möjlighet att utvecklas. Samtidigt skär det sig lite mot spelets palett. Inte lika mycket som när man läser vissa beskrivningar på pokémon, men nära på.
Vad som är särskilt intressant är hur det inte finns något uppenbart gott eller ont. De flesta har ganska bra argument för sin agenda. Däremot är karaktärerna väldigt hårda i sin hållning och beslutsamma i sina mål. Och när du, som unga och äventyrliga Hilda, dyker upp med goda intentioner, blir det kaotiskt. Det är en bra position för spelaren som blir introducerad för Aphes bleka värld, då det skapar en rikare inlevelse. Det ger också några intressanta resultat, även om de är ganska ytliga.
Asterigos: Curse of the Stars är ett spel som säger sig ha val med konsekvenser. Och det har det. Men kanske inte på någon betydelsefull nivå – bortsett från de två olika sluten. Under äventyrets gång uppstår det situationer när Hilda måste fatta ett beslut eller besvara en karaktär. Dessa ger berättelsen lite krydda i dialoger, belöningar och utfall av uppdrag. Men de är inte så djupgående som man hade hoppats på.
Som jag nämnde i inledningen börjar storyn med att Hilda söker efter sin far och hans grupp. Även om detta är den inledande drivkraften i berättelsen mynnar den successivt ut i större händelser. Spelaren får lära känna varelser och folk, gudar och skurkar som alla delar på Aphes. Så vad som inledningsvis känns som en rätt tam fantasy-version av romersk och grekisk myt visar sig vara en unik och spännande värld. Dialoger, filmsekvenser och lappar, tillsammans med miljöer skapar en egen mytologi som är rätt så intressant!
Några veck från perfekt
Asterigos: Curse of the Stars är irriterande nära att vara ett utomordentligt spel. Det har en spännande värld med intressanta invånare och historia. Det har ett underhållande vapen- och stridssystem som är mer förlåtande än andra soulslites. Och det har välkomponerad musik och tilltalande grafisk stil, lämpat för yngre och äldre gamers. Men det är så fruktansvärt ojämnt! Hela spelet har fläckvis lägre kvalitet!
Animationer i strid är spektakulära och har en mjukhet som får attacker att kännas tunga. Samtidigt är andra rörelser otroligt stela och träffytor på Hilda och fiender kan vara inkonsekventa. Omgivningarna är vackra och färgglada, men kan ha områden där texturerna är sämre. Hilda är suveränt gestaltad men omgärdas av några skamlöst dåligt röstsatta karaktärer. Och medan berättelsen är spännande har den ett tröttsamt tempo där långa dialoger får en att vilja skippa allt snack.
Den största boven är kombinationen av dålig bandesign och det plågsamma flängandet fram och tillbaka i trista sidouppdrag. Eftersom Asterigos saknar ett pilmarkerat navigationssystem är det svårt att hitta bland Aphes olika distrikt. Det hjälper inte heller att miljöerna inom samma område saknar visuella distinktioner. Majoriteten av sidouppdragen skickar dig dessutom tillbaka i områden du redan utforskat vilket ni förstår gör det frustrerande att eftersöka 100% Asterigos.
Alla dessa ojämnheter hade varit möjligt att arbeta bort. Men det faktum att är kvar – ett år efter release – gör mig väldigt besviken. Asterigos: Curse of the Stars hade kunnat bli ett mindre mästerverk. Troligtvis hade inte utvecklaren möjlighet eller resurser att slipa på spelet mer. Asterigos är fortfarande ett väldigt bra spel med mycket underhållning för sitt ringa pris på cirka 350 SEK. Jag kan utan tvekan rekommendera spelet till gamers som gillar fantasyäventyr och action, men man får vara beredd på lite ”jank”.
Call of the Paragons – ett kall du inte behöver besvara
Asterigos: Call of the Paragons är en liten DLC i vilket du utmanar forntida hjältar av Aphes. Utspritt över Aphes finns sju statyer som tar dig till respektive prövning. Där behöver du ta dig genom grupper av fiender för att sedan besegra bossen. Utmaningarna belönar dig med vapen som går att smida hos Vulcane. Statyerna blir aktiva en bit in i äventyret, så det går inte att hoppa in i prövningarna på en gång.
Med Call of the Paragons får du dessutom en ny klädnad för Hilda som är tillgänglig direkt, nya belöningar för att öppna kistor och lite bakgrundshistoria via anteckningar. Utmaningarna tar plats i en ny miljö, men dessa är helt linjära och innehåller inget förutom striderna. Bossarna i sig är ordentliga utmaningar där ett par av drabbningarna tangerar på absurditet och orättvisa. Dör du behöver du dessutom göra om hela utmaningen – småfiender och allt – innan du kan utmana bossen igen. Detta gör utmaningarna tröttsamma och frustrerande.
Asterigos: Call of the Paragon är en DLC som du åtnjuter bäst i samband med en ny genomspelning – eller för dig som spelar Asterigos för första gången. Då känns utmaningarna inte lika obligatoriska och frustrerande som om du återvänder efter en färdig genomspelning. Tillägget av ytterligare belöningar för samlade skattkistor blir också en naturlig del av ett nytt äventyr snarare än ett FOMO-måste.
Baserat på priset (cirka 127 SEK) är Call of the Paragons inte ett nedladdningsbart tillägg vi kan rekommendera att köpa till i efterhand. Det bidrar inte med något substantiellt innehåll som vidareutvecklar spelet. Då det främst är riktat till de spelare som suktar efter tuffare utmaningar i Asterigos saknar Call of the Paragons något för vardagliga gamers. Mest lockande är det mycket häftiga utseendet till Hilda. Istället kan du överväga Asterigos: Call of the Paragons ifall du ska köpa Asterigos för första gången. Då är Deluxe-utgåvan en klok investering med tanke på att du får hela upplevelsen i ett paket och sparar på några slantar. Du missar däremot inget väsentligt om du väljer att skippa Call of the Paragons. Asterigos: Curse of the Stars är ett suveränt spel helt på egen hand.
