Astral Chain kastar dig in i Platinum Games häftiga signaturaction inom fem minuter (beroende på hur snabbt du designar din karaktär). På en futuristisk motorcykel i en underjordisk tunnel inleder du ditt äventyr med att slira undan brinnande bilar, skjuta monster och hoppa över hinder. Till episka toner och med gripande polissnack i radion tar du rollen som en av tvillingarna Howard, ambitiösa poliser och tillika actionhjältar. Efter att du spöat dig fram genom ett kaos orsakat av demoner från en annan dimension rekryteras du till en avdelning med elitpoliser, utrustade för att möta detta astrala hot.
Utvecklaren Platinum Games ligger bakom klassiker som Bayonetta, Vanquish och nyligen Nier: Automata. Astral Chain är ett spel utvecklat exklusivt till Nintendo Switch och kostar dig omkring 600 SEK beroende på återförsäljare. Det är ett single player-spel, men har ett valfritt samarbetsläge. Astral Chain beskrivs som ett actionspel men som ni kommer märka i denna recension har spelet flera dominanta aspekter som tillsammans gör helheten mycket underhållande.
Freak on a leash
När spelet tar vid har mänskligheten flytt till en artificiell ö, en storstad driven av företag och mänsklighetens sista utpost. Konstant under hotet från en utomdimensionell makt lever befolkningen en bekväm, kapitalistisk lögn. För att rädda mänskligheten har ett företag utvecklat metoden att hjärntvätta demoner, koppla dem till astrala kedjor och använda dem som kamphundar i koppel. Dessa varelser tilldelas den polisiära elitstyrkan Neuron och är mänsklighetens sista hopp.
Den underliggande filosofin i Astral Chain skriker Neon Genesis Evangelion (minus de psykologiskt utnyttjade och misshandlade barnen) och ger starka vibbar av att metoden förr eller senare kommer bita dem i röven. Men i den neondränkta postapokalypsen har de inget annat val än att bekämpa eld med eld.
All spelmekanik i Astral Chain kretsar kring den så kallade astrala kedjan som fängslar och ger dig dominans över tämjda monster, så kallade Legion. Det är min åsikt och övertygelse att den här spelmekaniken genomgående gör Astral Chain till ett mycket underhållande spel. Till att börja med använder du dina Legion som en stridspartner, med vilken du kan koordinera attacker, kontra och göra motanfall samt kedja samman långa kombinationer av fräcka slag. Utanför strid kan du nyttja din demoniske underhuggare till att navigera miljön med särskilda egenskaper som att bryta elektriska ledningar, hoppa över stup, aktivera knappar, gräva efter föremål, flytta tunga objekt och mycket mer.
Genom att Astral Chain är konsekvent med sitt gameplay cementerar det vad som annars hade varit en simpel gimmick du tröttnar på. Här är allt du gör kopplat till kedjan: story, gameplay, karaktärsutveckling och kostymering. Platinum Games har skapat en finslipad, genomtänkt helhet som låter mig ha roligt i varje moment. Från att jag tvättar min Legion och sprejar den med en ny färg som matchar min jacka, till att jag städar upp staden från radioaktiva kristaller och fångar småtjuvar. Astral Chain är sammanhållet och desto bättre jag blir med kedjan och mina Legion, desto roligare blir upplevelsen.
Fotarbete
Astral Chain är officiellt klassificerat som ett actionspel och nästan all marknadsföring har fokuserat på det svulstiga fräs vi får uppleva. Men det är lite av en orätt för spelet, som jag snarare skulle kalla ett actionäventyr. Beroende på hur du fördelar din tid i Astral Chain slåss du kanske mindre än halva tiden. Övrig tid består av att hantera resurser, uppgradera dig och dina Legion, stajla dig själv, snacka med andra poliser på högkvarteret, ta snygga foton men kamerafunktionen, prata med fen på toaletten, söka efter ledtrådar, hitta hemliga vägar till gömda kistor, hjälpa invånarna med sidouppdrag, plocka och kasta skräp, rädda hemlösa katter och lösa brott.
Som ni ser är Astral Chain ett gediget äventyrsspel när det inte är ett testosteronpumpat actionspel. Personligen tycker jag att variationen klart är Astral Chains starka sida. Äventyrandet och sidoaktiviteterna kompletterar den råa sidan av spelet som annars bara hade blivit till ett linjärt actionspel med lite statistik vid sidan av. Nu kan jag jaga efter särskilda belöningar, så kallade Orders (spelets inbyggda motsvarighet till achievements), för att utrusta och skräddarsy min karaktär med coola kläder, snygga färger eller uppgraderingsmaterial till min favoritdemon.
Jag kan lära mig mer om världen och karaktärerna som är förvånansvärt välskrivna för att vara Platinum Games. Till exempel älskar jag att prata med läskautomaten och poliskollegan som är hypokondriker och alltid sitter på sjukan. Karaktärerna når inte upp till samma nivåer som ett förstklassigt rollspel, men grunden Platinum Games lagt i Astral Chain är starkare än majoriteten av de actionspel jag haft erfarenhet av. I sann animeanda får du räkna med stora skopor ostighet i Astral Chain. One-liners och dramatiska utläggningar är fundamentalt i berättelsen som också varvar humor med ångesttunga sekvenser.
Jämnt och exakt
Behöver jag nämna att striderna är smarta, roliga och häftiga med dynamiskt djup och varierad fiendekomposition?
Astral Chain sätter fokus på hur väl du kan kontrollera din Legion. Visst, den styr sig själv men det är du som håller i kopplet och som initierar tekniker och specialattacker. Tro mig när jag säger att du inte kommer långt om du inte använder dig av din fulla arsenal. En av de första teknikerna du lär dig är att binda fast fiender genom att styra din Legion runt den och på så sätt fängsla den med den astrala kedjan. Under den begränsade tiden som fienden sitter fast kan du ”go to town” som man säger, eller fokusera på en annan fiende. Längre fram i spelet förväntas du använda flera tekniker och egenskaper för att överrumpla motståndet.
Stridssystemet med den astrala kedjan och de olika Legion du får tillgång till dukar upp ett stort smörgåsbord med vapen för dig att servera smärta med. Bredden i striderna och variationen gör att du inte bara hittar egna spelstilar, utan även utmanas att experimentera och leka. Till råga på det är kontrollen precis och den visuella feedbacken tydlig. Dessutom spinner Astral Chain på stabila 30 bildrutor i sekunden utan märkbara gupp i prestandan. Det är utan tvekan ett vässat actionspel och lever upp till Platinum Games kvalitet.
Det snygga, det sunkiga och det sköna.
Astral Chain är ett riktigt snyggt spel. Det är svårt att tro att den lilla Switchen lyckas pressa ut så mycket härlig, dystopisk grafik, med varma kulörer, skinande neon och mörka svärtor. Miljöerna är detaljerade och skänker liv åt världen. Omgivningarna är varierade, med sprudlande shoppinggator, nedgångna slumkvarter och högteknologiska anläggningar. Allt detta utan att konsolen släpar benen efter sig. Jag har spelat Astral Chain i lika stor mängd handhållet och stationärt och båda kör fint.
Detaljerna i grafiken har däremot sina skavanker. Detaljer som graffiti och reklamannonser är oskarpa om du stannar upp och tittar närmare. Lika så är detaljer i miljöerna enkla renderingar. Till exempel är skyltfönster platta bilder på produkter och affärer snarare än faktiska 3D-modeller. En petitess, men ändå något som sticker i ögonen när de väl upptäcks. Även vissa animationer i dialoger framstår obekvämt statiska i förhållande till de mjuka striderna.
Mitt största problem med Astral Chain är dock att det är ett relativt kort spel som saknar betydande omspelningsvärde. Visst, det tar omkring 15–20 timmar att klara storyn och man kan säkert pressa ut några timmar till genom att hundraprocenta det, men jag hade så gärna velat dröja kvar i Astral Chain. Det är möjligt att spela om uppdragen och låsa upp allt, men efter det finns det egentligen inte så mycket mer att göra.
Innan jag avrundar måste jag bara nämna musiken. Utan att stjäla för mycket uppmärksamhet fyller musiken ut upplevelsen genom att matcha det som händer på skärmen. Det här är något att förvänta från alla typer av underhållning, men det som känns extra tydligt i min mening är hur skönt musiken kryper in i öronen. Under den lediga tiden på högkvarteret utför jag mina rutiner och prövar kläder till tonerna av elektrisk hiss-pop från 90-talet. Men när jag strider mot en stor boss plockar Astral Chain fram en orkester för att matcha intensiteten. För att vara övertydlig: Astral Chain är ett spel du vill spela med ljudet på.
Som fastkedjad
Om det inte har framgått ännu så tycker jag Astral Chain är ett fenomenalt spel, konstruerat med precision och konsekvent gameplay. Det är väl avvägt och varierat, med både element av äventyr, pussel och plattformande samt tung, tillfredsställande action. Det fångar animekonventioner och berättar en story som pendlar mellan humor, drama och spänning. Astral Chain är dessutom stabilt och lider inte av buggar eller prestandafel. Det är ett vackert spel som trots lite estetiska skavanker i bakgrunden är en skönhet.
Med så mycket positiv värdering, varför får Astral Chain inte ett perfekt betyg? Det är som sagt ett gediget spel som de flesta fans av action- och äventyrsspel kommer att gilla. Men jag tycker ändå att Astral Chain saknar det där lilla, lilla extra som är svårt att sätta fingret på. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte med gott samvete, eller trovärdig motivering, sätta en tia på Astral Chain. Jag tycker det är bra och kan rekommendera det starkt, men det saknar det där man inte vet vad det är för något. Astral Chain är ett spel som har allt man kan vilja ha i ett animeinfluerat actionäventyr, förutom det där lilla extra.
