När människa möter maskin
Robotar och artificiell intelligens har fascinerat människan ända sedan filmen Metropolis såg dagens ljus. Lockelsen att låta maskiner utföra tungt mänskligt arbete har eggat makthavare och forskare i generationer. I science fiction-genren slutar det oftast med att maskinerna gör uppror mot sina härskare med död och förstörelse som resultat. I Atomic Heart har den ryska utvecklaren Mundfish satsat på att visualisera ett teknologiskt Utopia som tyvärr inte går som det var tänkt.
Handlingen kretsar kring ett Sovjetunionen som gjort stora teknologiska framsteg efter andra världskriget. Robotar har börjat ersätta mänskliga arbetare och får en alltmer större position i det sovjetiska samhället i form av det artificiella nätverket Kollektiv 2.0. Partiledningen är mäkta förtjusta kring sin skapelse och bestämmer sig för att lansera en produkt – Thought – för att kontrollera den mekaniska armén genom tankekraft. Spelaren tar rollen som soldaten Major P-3 och får uppgiften att närvara vid lanseringen av Thought i molnstaden Facility 3826. Öppningsscenen är minst sagt magnifik med storslagna miljöer som skvallrar om förväntningarna men också vad som komma skall. Den sovjetiska megalomanin tecknas med fingertoppskänsla. Överallt strosar människor och robotar sida vid sida, ballonger och konfetti fyller luften och väldiga statyer tornar upp sig i stadsbilden. Framtidsoptimismen är extremt påtaglig när jag strosar mig fram mellan paviljongerna.
Men det dröjer inte länge innan euforin byts ut mot förtvivlan när robotarna plötsligt anfaller och det idylliska paradiset förvandlas till ett kaotiskt inferno. Det är nu det roliga börjar i en resa som kommer ställa allt på sin spets. En yxa blir mitt första vapen och gör mig sällskap i början av det gigantiska fabrikskomplexet. Det utsatta läget gör mig extra sårbar i mötet med fienden som verkligen sätter mig på pottan. Här gäller det att noga tänka igenom attacken för att skona min hälsomätare. Robotarna är förvånansvärt starka och kommer slå tillbaka med all sin kraft. Att stånga med huvudet genom väggen är med andra ord en värdelös strategi.
Utöver skjutjärnen har P-3 tillgång till ett polymerinplantat som möjliggör teknologiska krafter som jämnar ut oddsen på slagfältet. Vibbarna från Bioshock och Prey är inte långt borta när jag experimenterar med krafterna. Allt från extra läkande effekter till att slunga upp plåtburkarna i luften och sedan ned med en kraftig smäll. Dessa element går att anpassa till specifika situationer, vilket öppnar upp för en större valfrihet att utforma din approach gentemot illbattingarna. En boss krävde att jag hade en starkare sköld medan en annan förutsatte en annan förmåga som kunde visa bossens svaghet. Men precis som alla högteknologiska rustningar i spelväg kräver dessa finesser också resurser. Längs banorna ser jag mitt inplantat girigt suga åt sig alla tänkbara prylar som kan komma till användning. Lådor, skåp, hyllor… allt dammsugs med missilprecision för att hitta värdefulla artefakter för mitt avancemang. Ju mer spelaren avancerar, desto mer växer självförtroendet att kunna ta sig an de riktigt starka motståndarna. Ett maffigt strålgevär tillsammans med en superkraft blir en ångvält som får den starkaste robotnik att kortsluta sina kretsar i ren skräck.
En apokalyps i det fria och gråa
Att vandra runt i Atomic Heart är ungefär som att stifta bekantskap med en urspejsad AI-variant av Alice i underlandet. De första banorna utgörs av ensamma och krossade korridorer som vittnar om en katastrof, skapat av mänskliga händer. Hemtamt vandrar jag genom gångarna ända tills utomhusmiljöerna gör entré. Då spricker spelet upp och mekaniken övergår till en open world med upptäckande i fokus. Nu får jag äntligen chansen att se mig omkring. Gator och hus står tomma. Döda kroppar ligger utspridda. Och en och en annan gullig metallkrabat kommer garanterat fånga din uppmärksamhet när färden riktas mot mörkrets hjärta. Världsbygget är tydligt inramat i apokalypsens penseldrag, där mänsklighetens Babels torn rivits ned till förmån för en tillvaro där maskinerna härjar fritt. Lejonparten av äventyret utspelar sig i det gigantiska fabriksområdet men har modet att blanda miljöerna för att skapa variation. Det är spännande att se vad jag kan hitta i det grafiska finliret som utmärker sig att lyfta fram det svulstiga i denna undergångssaga.
Tempot är oftast hektiskt men lämnar också utrymme till eftertanke när min AI- kompanjon Charles vägleder mig genom de väldiga banorna. Mycket av innehållet utgörs av små pussel. Det kan var att låsa upp specifika dörrar genom låskombinationer eller synkroniserade knapptryckningar efter kommando. Men allt är inte guld som glimmar. Atomic Heart dras med idel brister i form av diverse buggar. Ofta bevittnade undertecknad hur fiender plötsligt gick upp i rök eller en skakig bilduppdatering. Buggarna är lyckligtvis inget jag störde mig på nämnvärt men blir en påminnelse om situationen i spelbranschen där spelare själva blir efterhandstestare efter lanseringen.
En storsatsning som velar mellan två stolar
Den största bristen Atomic Heart dras med är spelets berättelse och storytelling. Trots den fantasieggande premissen när maskiner gör uppror lyckas inte Mundfish förvalta storyn speciellt väl, i synnerhet huvudkaraktären P-3. Här framstår karln som en machotyp i mängden, full av verbal dryghet som avhandlas i varje konversation. Vill man skapa en karaktär som berör känslomässigt vore arbete i manuset en bra idé att tänka på. Jag hade gärna önskat mer set pieces som komplement till striderna och för att variera innehållet en smula. Det blir lätt monotont att puckla på en miljon fiender i strida strömmar.
Atomic Heart är en påkostad titel som gjuter nytt liv i den annars konservativa FPS-genren. Att satsa på AI-dystopi som underlag för en handling är välkommet och sätter dagens artificiella intelligens under luppen. Vad skulle hända vår civilisation om robotar och maskiner blir så kraftfulla att de vågar utmana oss? Eller ifrågasätta människans existens på jorden? Spelvärlden i Atomic Heart är vacker att beskåda och striderna är så där härligt utmanande. Jag får verkligen svettas efter varje holmgång, men ack så belönande att få sätta nådastöten efter flera utmanande motgångar. Det känns verkligen att Mundfish har lagt ner sin själ i arbetet och gett spelet en personlig touch på alla plan.
Tyvärr dras produktionen ned en smula, då den har en smärre identitetskris. Atomic Heart är skapat som en förstapersonsskjutare men innehåller inslag av stealth som ibland krockar med den offensiva idén att bröta sig fram med puffrorna i högsta hugg. Då verkar det som att Atomic Heart inte vet ifall det vill vara en shooter eller en smygare. Kan du bortse från dessa mindre blessyrer har du en intressant upplevelse att ta dig an.
