Baten Kaitos släpptes 2003, en tid där Nintendo med sin Gamecube var en riktig underdog. Konsolen hade ont om spel jämfört med konkurrenterna, och en av flertalet svältfödda genrer var japanska rollspel. Här i väst slogs Baten Kaitos om rampljuset med Tales of Symphonia, Skies of Arcadia Legends och i viss mån Lost Kingdoms-duologin. Det var en trång scen, och Baten Kaitos hamnade snabbt i skymundan. När uppföljaren Baten Kaitos Origins kom tre år senare, var det uppskattade intresset så litet att releasen skippade Europa helt. Felet är nu åtgärdat, i och med Baten Kaitos I & II HD Remaster. Frågan är om bedömningen var så fel till att börja med.
Imperiet och öar i skyn
I Baten Kaitos I & II HD Remaster är spelarna uppe i det blå. Världen är uppbyggd på öar i luften och regelrätta hav är blott legender. I det första spelet spelar du som en ande som guidar en viss blåhårig yngling vid namn Kalas. Kalas vill hämnas sin familjs död och jakten på mördaren för honom mellan öarna i skyn. Origins utspelar sig 20 år innan dessa händelser och förtäljer historien om hur maktbalansen mellan örikena kom att bli, och vad som eventuellt händer efter dess föregångare. Här följer vi dock en annan blåhåring vid namn Sagi. Sagi flyr från lagens långa arm, falskt anklagad för ett lönnmord han ändå tänkte begå.
Självklart är ondingarna ett imperium med idel färgglada lakejer och hejdukar. Deras ambition är någonstans mellan världsdominans och ruin, eftersom de vill återuppväcka/frige en gud. Det är upp till våra bara-precis-byxmyndiga hjältar med entourage att rädda världen, i sedvanlig JRPG-ordning.
Allt i sinom tid
Baten Kaitos-duologin är kort uttryckt spel för människor med gott om tid. Framför allt första delen är en sådan gyttjevandring att man nu får möjligheten att spela det i ökad hastighet. Det känns syndigt fel på samma sätt som att spola tillbaks i gameplay (en funktion denna samling faktiskt inte har), men det är en helt rimlig inkludering.
Något som känns mindre rimligt är den automagiska vinstknappen. Här finns inställningar för att helt stänga av strider, låta dem pågå automatiskt samt att vinna dem utan att behöva slåss alls. Det är kontroversiella designdrag som återfinns i flera moderna spel, och spelar du Baten Kaitos I & II HD Remaster för berättelsen enbart är de välkomna funktioner. För undertecknad skulle bruket av dem medföra avlatsbrev. Men å andra sidan har jag tidigare syndat med spola-tillbaka-funktioner, så steget till auto-win är nog inte så långt som jag vill tro.
Baten Kaitos I & II HD Remaster samlar helt enkelt två rollspel av den gamla skolan. De är på över 40 timmar vardera (i standardhastighet och med strider, alltså), och klockar in på runt 120 för kompletionister. Det är därmed knappast något konstigt att man petat in funktioner som gör tidsoptimeringen lättare.
Gammalt men ändå nytt
Grafiken i Baten Kaitos I & II HD Remaster presenteras som statiska, förrenderade bakgrunder med en handfull rörliga element i varje område. Det var om något en utdöende konstform redan då, och är idag ovanligt utanför hyllningar och – så klart – remastermakeportningar. Att spelen är markant mycket mer detaljerade än exempelvis Final Fantasy VIII (och även dess remaster) gör att upplevelsen känns som en rejäl nostalgibomb.
Vore det inte för det redan då kritiserade kortsystemet i striderna hade Baten Kaitos kunnat vara en komplett hyllning till den typen av rollspelsdesign som kännetecknar PlayStation. Men som i så många andra spel vid den här tiden (Lost Kingdoms, Phantasy Star Online Episode 3: C.A.R.D. Revolution, Kingdom Hearts: Chain of Memories) valde man att slåss med kort, eller ”Magnus”. Varje karaktär har en lek som blandas i början av varje strid. Spelaren väljer sedan bland de tillgängliga korten vad hen vill utföra. Storleken på kortleken och antalet kort som dras i varje moment i stridens hetta varierar med erfarenhetsnivå. Här finns också flera mekaniker som är svåra att vänja sig vid, så som att du lätt kan råka hela fienden om du inte väljer dig själv som måltavla för en helning.
Om det hela låter jobbigt: Tänk att du inte ens behöver lära dig det i och med funktionerna nämnda ovan. För den som gillar att sätta sig in i nya system, är det dock ett belönande sådant – i varje fall när man är varm i kläderna. Utvecklarna på Monolith Soft var knappast dumma, men det märks att de redan då var ett par år efter sin tid.
Länge i görningen
Baten Kaitos: Eternal Wings and the Lost Ocean tillhör de där spelen jag själv aldrig spelade när det begav sig. Dels var jag 14 år utan någon vidare inkomst och med så mycket annat på g, och dels var kortspelssystemet en absolut styggelse i mina ögon. Jag köpte spelet till slut, den 3 mars 2008. Men då var järnet inte ens fisljummet, och det har legat i hyllan sedan dess.
Jag må ogilla Baten Kaitos I & II HD Remaster tempo, fightsystem och generella struktur (och ogilla att ”fuska bort” den med moderna funktioner än mer), men jag avgudar dess soundtrack. Det signeras ju trots allt Motoi Sakuraba, ett namn jag såg på allt fler spel jag verkligen gillade (Golden Sun, Tales of Symphonia, Tenshi no Uta) under tiden det begav sig. Jag lärde mig större delen av spårlistan med hjärtat, medan spelet har förblivit lite av ett enigma. Det känns skönt att äntligen ha uppnått något slags bot och bättring. Fast det går heller inte att komma undan faktum: Baten Kaitos I & II HD Remaster är inte särskilt bra, ens om du älskar genren.
Det känns bra när en underskattad spelserie får en chans till ära och upprättelse. Jag är inte helt säker på att Baten Kaitos förtjänar den, men här är den likväl. Baten Kaitos I & II HD Remaster är dessutom en föredömlig remaster, med uppenbar omsorg och yrkesstolthet i sig. För det har jag full respekt, även om jag anser att vissa spel vore mer värda de ansträngningarna. Till exempel Skies of Arcadia Legends, som nämndes i inlednignen.
Baten Kaitos I & II HD Remaster släpptes exklusivt på Nintendo Switch den 15 september 2023 för en cirkaprislapp på 499 kronor (både fysiskt och digitalt). Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
