Spelet startar och du kastas direkt in i striden. Tillsammans med din pluton ska ni hålla en linje i en stad som numera ligger i brinnande ruiner. Det oundvikliga inträffar och plötsligt är allt du ser kaskader av eld från de bomber som precis fällts på dig och dina kamrater. Vår tidigare namnlösa karaktär får ett namn. Phillip Hempstead, född 1886, dog av tyska bombplan. Nästa scenario tar oss till skyttegravar där tyska zeppelinare hänger på himlen. Du gör vad du kan för att hålla tillbaka trupperna, men det räcker inte till. Gene Parks, född 1892, faller död till marken.
Detta fortsätter i fler scenarion, där du får prova på olika spelstilar och vapen, men allting slutar på samma sätt. Du dör och din karaktär får ett namn, en personlighet. Det är ett väldigt välgjort intro och det ger mig en obehaglig känsla av massivt kaos. Det är allt annat än krigsfilmer (eller krigsspel) som glorifier ett helvete på jorden och ger oss en ”cool” bild av krig. Battlefield 1 låter oss se hur soldat efter soldat dödas. Inga hjältar som överlever mot alla odds, inga häftiga manövrar. Bara kaos, smuts och människor som dör i förvirring och panik till höger och vänster.
När jag först hörde om Battlefield 1 blev jag lite förvirrad, då de tydligen bestämt sig för ge det suffixet ”1”. Battlefield-serien har redan 13 spel i serien (samt Battlefield Online, som bara finns i Sydkorea, där det utvecklades av fans). Så när det fjortonde spelet kallas ”1” börjar jag fundera om inte Fast and the Furious har smittat utvecklarna med samma förvirrande tituleringssystem. Men icke. Det första Battlefield som släpptes hette Battlefield 1942 och utspelade sig under andra världskriget. Andra. Med denna titel hoppar vi tillbaka lite längre tillbaks i historien, närmare bestämt 98 år, till det första världskriget. Att kalla spelet ”Battlefield 1” är därför logiskt ur ett kronologiskt perspektiv.
För att ta dig vidare måste du infiltrera en by belägrad av fienden och stjäla komponenter att laga er pansarvagn med.
En kampanj som berättar och fascinerar
När jag väl kommer igång med spelet, efter den extremt deprimerande inledningen, tar jag rollen som pansarvagnsföraren Danny Edwards. Tillsammans med sin pansarvagnspluton måste de ta sig förbi fientliga läger, immobilisera fiendens pansarvagnar och en del annat. Precis som många andra krigsspel i första person är detta bara en liten del av själva kampanjen. Men trots att du gör sällskap med dessa soldater under en väldigt begränsad tid hinner jag fortfarande fatta tycke för dem. Det är välskrivet och väldigt bra animerat och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka till tv-serien ”Band of Brothers” när jag spelar spelet.
Det är en skitig och matt värld du befinner dig i. Det är inte fyra nyanser av brunt, men för en gångs skull känns det trovärdigt med alla dessa matta färger. Du har städer i ruiner, gräsfält med blommor i små tuvor, farmar som härjats av strid och leriga landsvägar. Jag kan inte beskriva det tillräckligt bra, men jag får verkligen den där vemodiga känslan som lämnar dig med en klump i magen. Grafiken är superb i både texturer, ljussättning och färger. Allt är porträtterat väldigt väl och samtidigt som den där vemodiga klumpen finns där kan jag inte låta bli att hänföras av omgivningarna.
De små detaljerna gör stor skillnad
En sak som dock stör mig lite -och det här är en petitess bland petitesser- är valet av typsnitt och interface. Utvecklarna har gjort ett lysande jobb att fånga känslan av ett hundra år gammalt krig, med allt som hör till, så när jag ser stilrena typsnitt känns det lite off, på något vis. Jag blir påmind om att det här bara är det nya ”skalet” på det senaste spelet i Battlefield-serien. Jag hade hellre sett ett typsnitt från en skrivmaskin eller liknande. Det är inget som förstör upplevelsen per se, men jag tänker på att detta bara är ytterligare en välslipad iteration i en krigsspelserie.
Musiken är väldigt subtil och jag märker inte av den särskilt mycket alls. Och med subtil menar jag generisk. Det är inget som får mig att reagera på den eller bygger stämning. Det är den alldagliga, heroiska/sorgliga/spännande orkestermusiken som inte säger särskilt mycket, annat än att ligga på i bakgrunden utan att en tänker på den.
Bakom all artillerield och brinnande fordon finns en vy som är otroligt vacker.
När det kommer till röstskådespel och animationer är jag väldigt nöjd. En del röster känns lite sämre än andra men blir för den sakens skull inte dåliga. Under mitt första riktiga uppdrag med Black Bess-gänget fick jag verkligen känslan av att det var en serie eller film jag tittade på och det gjorde väldigt mycket för inlevelsen.
Att ta dem med överraskning
Många spel har försökt mixa olika spelstilar (genrer) för att skapa något unikt, men det är dessvärre mer sällan de lyckas med det mer oortodoxa blandningarna. Detta är i första hand ett krigsspel där du skjuter, bombar och överhuvudtaget har ihjäl dina fiender på ett rätt våldsamt och högljutt sätt i sann FPS-anda. När jag då presenteras med de uppdrag som låter mig smyga in i fiendens läger blir jag glatt överraskad över hur bra smygmekaniken fungerar i spelet. Om lede fi ser dig utan att larmas ser du hur en vit juvel ovanför deras huvuden sakta fylls upp i rött. Om du inte tar dig utom synhåll innan juvelen är helt röd kommer de larma sina kamrater och du får förbereda dig på en eldstrid som inte är i din favör. Om du hinner ta dig därifrån innan den är helt fylld kommer fienden ändå vara misstänksamma, vilket markeras med en pulserande, gul juvel istället.
Du kan använda patronhylsor för att locka iväg dem i särskilda riktningar, vilket ger dig en chans att plocka ut dem så tyst som möjligt. Detta sker vanligtvis genom att huka sig, smyga upp bakom dem och använda det närstridsvapen du har tillhanda för att döda dem tyst. Dina fotsteg hörs bättre om du går jämfört med om du hukar dig. Du kan gömma dig bakom saker och har du ett vapen med ljuddämpare hjälper det avsevärt. Om andra soldater hittar kropparna du lämnar efter dig kommer de slå larm. Alla de klassiska stealth-elementen finns med och det känns inte oslipat eller intvingat i spelet. Tvärtom – jag gillar verkligen hur bra de har fått till smygelementen.
Ett kaos som visar krigets sanna sida.
Blandade känslor
Efter att ha spelat en ansenlig del av spelet känner jag att det är fortfarande bara okej i min mening. För mig är det här bara ytterligare en krigsskildring som inte lockar mig särskilt mycket, vilket troligen beror på att världskrigsspelen känns otroligt uttjatade för mig. Med det sagt så är spelet väldigt väldigt välpolerat och snyggt och de har verkligen fångat känslan av ett tidigt 1900-tal i krig. För entusiaster av den här speltypen kan jag varmt rekommendera det då Battlefield 1 är ett otroligt snyggt spel som inte bara ger en intressant kampanj att spela igenom, utan också kommer bidra med många intressanta kartor i multiplayer (för om vi ska vara ärliga är det där de flesta kommer hamna till slut).
Det är ett spel som definitivt håller måttet (och mer därtill), men i slutändan är det bara ytterligare en del i ”Call of Battlefield”-serien för mig. Välgjort och snyggt, storslaget och skitigt, men det känns bara som årets tillskott till en serie som inte längre imponerar lika mycket. Jag ser hellre om Band of Brothers och dess spin-off Pacific om jag vill ha en berättelse om krig.