Battlefield har genom åren satt spelaren i en mängd olika roller på slagfältet. Vi har slagits i nutid, framtid och senast dåtid då vi fick strida under första världskriget i Battlefield 1. Det är två år sedan nu. I år återvänder alltså serien till dess rötter då vi åter igen får utkämpa episka slag under andra världskrigets mest intensiva stunder. Visst känner vi igen Battlefield klassiska signum, men ändå är väldigt mycket nytt.
Jag tar rollen som en amerikansk soldat på slagfältet. Min tid i kriget blir kort. En granat sänder mig in i evigt mörker. Plötsligt kommenderar jag en tysk stridsvagn i Nordafrika. Motståndet är övermäktigt och min plåtburk till fordon förintas i ett hav av fiendeeld. Så fortsätter det. Jag hinner knappt bli varm i uniformen innan mitt liv är till ända. Det är en effektiv inledning som ger en liten aning om hur svårt det kunde vara att överleva krigets fasor. Efter de intensiva öppningsscenerna får jag andas ut lite framför spelets huvudmeny.
Det sista jag såg innan fienden satt en kula mellan mina ögon.
Tyvärr fortsätter spelet för mig på samma inslagna bana. Jag prövar tidigt mina vingar i Battlefields kärna, multiplayerläget. Lika snabbt jag sätter ner mina kängor i leran, lika snabbt har fienden fått mig på kornet. Mitt äventyr på slagfältet plöjer på i samma anda. Det vill säga att jag dör innan jag ens hunnit se fienden. Jag tycks inte vara ensam om min tillfälliga synskada. Många med mig tycks ha synpunkter på att det är svårt att hitta motståndaren. Ett problem som inte upplevdes lika tydligt i Battlefield 1.
Kanhända är det mig det är fel på, för uppenbarligen så syns jag ganska tydligt. Min frustration tvingar mig ganska snart att inta rollen som pilot, en uppgift jag som hängiven simflygare känner mig relativt bekväm med. Uppe i luften är det inga problem att hitta lämpliga mål och här avgör skickligheten bakom spakarna utgången av striden, inte förmågan att identifiera fienden.
Mindre squads, mer samarbete
Personligen gillar jag definitivt återgången till miljöerna kring andra världskriget. Vi kan inte förlita oss på högteknologiska vapen, infraröda sikten, jetflygplan eller attackhelikoptrar. Att hela tiden ha i bakhuvudet vetskapen om att det var kanske såhär kriget såg ut gör varje upplevelse lite verkligare, lite mer skräckinjagande. Det är något visst med att tvingas göra mantelrörelse efter varje avfyrat skott med geväret. På det hela taget så kan du inte köpa dig till teknologiska fördelar. Hela vapenarsenalen känns balanserad och rättvis. Den som är snabbast på avtryckaren vinner ofta striden. Precis som det skall vara.
Vi får åter igen möjlighet att slåss i squads, men den här gången har varje enhet reducerats till fyra spelare. Det är därför ännu viktigare att ditt gäng håller ihop, vare sig ni åker stridsvagn eller smyger fram i rapsfälten. Nytt är också att vem som helst i din squad kan rädda livet på dig om du blir skjuten. Det krävs med andra ord inte längre en sjukvårdare för att plåstra ihop en fallen kamrat, även om en infanterist inte gör jobbet lika snabbt. Ha dock i åtanke att hälsan inte längre genererar per automatik, så ett och annat bandage i närheten skadar inte. Glöm inte heller att en välplacerad rökgranat låter teamets medic jobba i lugn och ro.
Hade jag varit du hade jag kollat upp det där blå utslaget med vår medic.
Battlefields huvudsakliga spellägen är Conquest och Grand Operations. I Conquest möts upp till 64 spelare samtidigt på någon av de relativt stora kartorna. Slagfälten varierar i miljö, från snötäckta fjordar i Narvik till den största kartan i Battlefield-historien, Hamada i Nordafrika. Det gäller för ditt lag att kontrollera ett antal punkter på kartan för att på så sätt samla poäng. Slaget är vunnet när motståndaren inte längre har några soldater att sätta ut i strid samtidigt som du har flest poäng. Ganska enkelt, eller hur? Det kan också vara bra att tänka på att det är minst lika viktigt att överleva som att skjuta fiender. En duktig medic i laget kan betyda skillnad mellan vinst och förlust.
Grand Operations bjuder in till strid på samma kartor som i Conquest, men här dras hela slaget ut över flera matcher på totalt fyra olika banor. Alla med olika mål att uppfylla. Givetvis finns ett helt vanligt Team Deathmatch-läge där du kan pröva din skicklighet. Och så har vi svaret på den fråga alla ställer sig: givetvis kommer det ett Battle Royale-läge även till Battlefield V, men vi lär få vänta till våren innan vi kan avgöra vem som verkligen är herre på täppan på slagfältet.
Imponerande ruiner
Det som alltid imponerat på mig när det kommer till Battlefield är hur otroligt bra spelmotorn Frostbite verkligen är. Dess signum har sedan starten varit förmågan att rasera spelets omgivningar på ett trovärdigt och effektfullt sätt. Battlefield V är givetvis inte sämre än någon av sina föregångare och den bana du inleder striderna på ser mot slutet helt annorlunda ut. Det kyrktorn där du brukade gömma dig är plötsligt lagt i ruiner. Den dynamiken är få spel förunnat. Dessutom är det otroligt vackert. Så vackert ett slagfält nu kan bli…
Enspelarläget i Battlefield V kallas War Stories och sätter spelaren i rollen som olika protagonister i narrativt drivna historier. Det är lite upp till dig hur du väljer att utföra varje uppdrag, en frihet som är en frisk fläkt i den här typen av spel. Dessutom utgör War Stories en utmärkt uppvärmning inför de episka slagen i Conquest och Grand Operations.
Högt uppe bland molnen, här trivs jag bäst.
En, i mina ögon, helt galen diskussion blommade upp i somras då det stod klart att EA valt att porträttera krigets kvinnliga hjältar i Battlefield V. Nättrollen fick tokspel och hotade med att bojkotta spelet under en hashtag som snabbt fick fäste i sociala medier. Patrick Söderlund på EA konstaterade kallt att ”det är ett spel vi talar om” och bolaget stod klokt nog fast vid sitt beslut. Därför får vi nu möjlighet att spela som kvinnliga, tyska krypskyttar eller norska hjältinnor som allt för sällan omnämns i historieböckerna. Hatten av för det beslutet EA!
Ha inte för bråttom EA!
EA och DICE har blivit en stor spelfabrik som under de senaste åren pumpat ut en mängd stora produktioner. Ofta med varierat resultat. Hur snyggt och välljudande Battlefield V än är så kan jag inte skaka av mig känslan av att det inte är helt färdigt. Det finns fortfarande många ojämna kanter att fila till och en hel del buggar att trampa ihjäl. Inte sällan förblir fallna soldater hängande i luften i någon form av läskig limbo mellan liv och död. Dessutom tycks texturer läsas in lite godtyckligt, vilket kan resultera i ganska fula grafikbuggar. Menyerna lämnar även de en hel del att önska. Att bygga vapen skall vara roligt och enkelt, men i Battlefield V blir hela processen ett ologiskt pussel som skapar mer frustration än kreativitet.
Sammantaget är Battlefield V, trots vissa problem, ett av årets snyggaste och mest beroendeframkallande spel. Du vill hela tiden ge dig ut på slagfältet igen, oavsett hur dåligt du spelar. Precis som vi är vana vid bjuder spelet på en mängd olika roller och alla hittar förr eller senare sin plats i laget. Banorna är välbyggda och varierande samtidigt som de bjuder in till väldigt intensiva strider. Letar ni efter mig på slagfältet så lär ni finna mig på rygg i en skyttegrav, krampaktigt kramandes mitt gevär, rädd för att sticka upp huvudet och blotta mig för fienden. Men mest troligt är dock att jag spakar en Spitfire och bringar död och kaos från ovan.
