På senare tid har det förekommit något av en våg av remasters och remakes till spel som släpptes för 5-10 år sedan. En del spel känns som rätt självklara, då dem släppts till sitt originalformat dryga året innan generationsskiftet skedde för de konsoler som nu finns ute. Då en del av spelen känns mer befogade att få sig en upputsning, exempelvis The Last of Us som verkligen krämade på i sin Playstation 4-utgåva, så känns en del som billiga cashgrabs. Bayonetta är ett spel som jag har delade tankar inför gällande just detta.
Tuff brud. bayonetta är inte någon man kör med hur som helst.
Fly me to the moon
För er som inte redan spelat Bayonetta när det begav sig så handlar det kort och gott om en häxa vid namn Bayonetta som drabbats av minnesförlust som hamnat i mitten av ett bråk mellan Paradiso (himlen) och Inferno (helvetet), med Purgatorio (limbo) där emellan. Ni som läst den Gudomliga Komedin känner er snabbt som hemma med vad som gäller i respektive område.
Bayonetta finner snabbt att hon innehar ena halvan av en amulett och alla änglar värda sitt namn vill självklart lägga sina heliga labbar på den. Det leder Bayonetta till att dra den enda resonabla slutsatsen en häxa i hennes tillstånd kan dra, nämligen att skjuta ner varenda bevingad entitet som hon överhuvudtaget får syn på. Till sin hjälp har hon människan Enzo, spelets comic relief och spelarens guide till hur världen ser ut tidigt i spelet, samt Rodin som agerar försäljare av diverse vapen och annat smått och gott. Hon stöter även på sin gamla rival Jeanne som, likt Bayonetta, är häxa med allt vad det innebär.
Själva gameplayet påminner starkt om gamla godingar som Devil May Cry, Ninja Gaiden och God of War, vilket egentligen inte är så konstigt då det är självaste Hideki Kamiya som haft sina fingrar med i utvecklingen (han var även med och gjorde nämnda Devil May Cry. Det i sig förklarar likheterna). Kortfattat är det långa kombos med närstridsvapen och olika typer av skjutdon som står till spelarens förfogande. Nog finns det en hel uppsjö av olika knappkombinationer att plita in, allt medan fienderna gör sitt bästa för att svärma dig och ge tillbaka allt däng du utdelar längs vägen.
Det enda tråkiga är väl att spelet släpptes till en äldre generation där fiendeantalet då var mer än nog för att det skulle kännas svettigt, medan det nu mer visar på vilken begränsning dem hade att jobba med på den tiden. Det kommer nämligen inte mer än cirka 8-10 fiender åt gången och i mitt minne kom jag ihåg frenetiska strider där det alltid var nära till döden. Nu höjer jag istället både svårighetsgrad och ögonbryn i ren förvåning för att få lite motstånd. Det känns som att utvecklarna hade kunnat göra spelet mer utmanade när de ändå släpper det till mer kraftfulla format.
Once more, with feeling
Så varför denna remaster? Det som jag finner positivt är att vi återigen får stifta bekantskap med en redigt stark kvinnlig protagonist. Nu för tiden så har spelbranschen kommit långt gällande sin porträttering av hur kvinnor ter sig i spel och hur dem är gentemot sina manliga motsvarigheter. Jag skulle vilja hävda att svängen kom i och med Bayonetta, men spelet är ju självklart inte perfekt. Det råder en sorts hypersexualitet som kändes som en fräsch vind när spelet kom under 2009, men som nu mest är i vägen. Konstanta inzoomningar på rumpor och bröst närhelst en attack ska göras och det faktum att Bayonetta blir mer eller mindre naken vid specialattacker påminner om en tid när det var det bästa sättet att sälja in kvinnliga karaktärer. Kanske är det att jag ser det hela med en syn som vant sig vid att det finns bättre sätt att porträttera karaktärer, på många sätt har spel som media växt ganska mycket på den fronten.
Striderna är intensiva men kanske lite väl enkla.
Ser jag magisk ut i den här?
Till det grafiska märks ändå att det är en redig uppdatering som skett. Borta är 30 fps med jämna drops i rendering när det var för mycket som hände på skärmen. Vi välkomnar istället ljuva 60 bilder i sekunden som ger spelet en nästan silkeslen upplevelse. På många sätt skulle jag vilja se att alla de gamla klassiker som florerade ”back in the days” skulle få en liknande behandling. För oavsett om dem är sämst på porträttera folk så är det en ren njutning att spela. Bayonetta känns verkligen som en sorts greatest hits av den tidens ”sparka-röv”-simulatorer och storyn är väl mest något man hittat på i efterhand, vilket inte känns som ett minus.
Visst ser man att spelet har några år på nacken, men å andra sidan har Platinum Games skött denna portning bra och putsat till en hel del saker som originalet led av, däribland pop-ins och andra små grafiska skavanker som lätt hände till de äldre konsolerna. Nu är ju inte spelet det absolut snyggaste, fast har nog inte heller varit utvecklarna ambition.
Greatest of hits
All in all så är det ett värt köp för dig som saknar den gamla hack´n´slash-eran med sina plattformselement och utforskande aspekter. Kontrollen är lika tight som en nyköpt handske och Bayonetta reagerar precis som förväntat med varje knapptryck jag trycker in och om man verkligen vill så går det att klara ut på en eftermiddag, vilket känns rimligt ändå med tanke på att det inte är det djupaste spelet som finns att tillgå.
