Spelets story börjar med att Athena, en av spelets spelbara karaktärer, blir förhörd av Lilith från det första Borderlands. Athena återberättar sedan sin historia som spelaren får uppleva personligen – genom siktet på ett gevär.
I denna version av Borderlands finns det fyra nya karaktärer att spela. Athena, en krigare med sköld, Nisha, en cowgirl, Wilhelm, som har två drönare och Claptrap, seriens ikoniska robot. Med sina varierade egenskaper bidrar de till olika sorters spelstilar. Här finns något för de flesta spelare, det som tyvärr saknas är en tydlig smygare som Zer0 i Borderlands 2. Visst går det att vara en prickskytt, men ingen karaktär har några direkta ninjaegenskaper.
Claptrap är lika tokig som den verkar.
Claptraps super är en slags joker som aldrig går att förutspå då effekten slumpas fram när den aktiveras. Ibland ger den en dansande robot och andra gånger ger den dubbla självskjutande pistoler. Claptrap kan dessutom anses vara övermäktig i och med att den inte är beroende av syre utomhus.
Karaktärerna, både de spelbara och de icke-spelbara, är lika platta och stereotypiska som en kan förvänta sig ur ett actionspel riktat till en bred målgrupp. Utseendemässigt påminner de för mycket om tidigare karaktärer och jag blandar lätt ihop dem. Det skulle väl vara Claptrap som sticker ut, men dess ”jag är robot”-ironi blir tjatig efter ett tag.
För den här recensionen testades spelet på en Playstation 3, vars prestanda bidrar stort till följande kritik: det är fult som stryk. Texturerna är grötiga, vilket tillsammans med spelets skarpa linjer och plottriga interface gett mig kraftig huvudvärk. Dessutom hackar spelet regelbundet på konsolen och grafiken tar ibland lång tid på sig att framträda. På PC har spelet däremot mycket högre upplösning och fungerar säkerligen bättre, så om du planerar att införskaffa spelet kanske du ska ta detta i beräkning.
Månen Elpis, som Pre-Sequel utspelar sig på, är en minst sagt trist plats. Nästan allt är i färgerna blått, lila och grått. Miljöerna är utan direkt variation och den ena platsen påminner om den andra. Efter några timmar flyter de ihop till en enda neonfärgad feberdröm. Det är väl av naturliga skäl som en måne är enformig, men vafan, något hade de väl kunnat hitta på under utvecklingen?
Bordelands: The Pre-Sequel! är, precis som sina föregångare, ett spel som kretsar kring vapen, utrustning och erfarenhetspoäng. Utan att gå in i spelsystemets detaljer kan jag säga att, som sina föregångare och spel av liknande art, hittar du ett vapen som du gillar och använder en längre period. Allt annat är bara skräp att fylla dina inventarier med.
Nytt i Pre-Sequel är syretillsatserna som tillåter månvandringar och rumpknuffar i strid. Claptrap i egenskap av robot behöver inte syre och detta ger honom en fördel jämfört med de andra karaktärerna som ständigt behöver uppsöka nya syrekällor för att hålla sig vid liv. Ändå kan Claptrap utrusta sig med syrepaket och dra nytta av deras positiva egenskaper, som till exempel ökad skada med rumpknuffar.
Även fiender kan krossa dig med sina rumpor, så se upp!
Pre-Sequel är ett spel som hamnar i mittfåran av min spelsamling. Det är inte så bra att jag tvångsspelar det, som jag spelar Destiny, men det är heller inte så fatalt dåligt att jag aldrig tänker spela det igen. Jag tycker storyn är kass, karaktärerna och humorn är hysterisk och grafiken suddig. Men när jag har tråkigt, är trött och inte har några krav, finner jag ändå glädje i den mediokra spelmekaniken. Dessutom är det hundra gånger roligare att spela tillsammans med någon lokalt över split screen. Ja, nu när jag tänker på det så är det nog anledningen till att jag orkar med Borderlands: The Pre-Sequel!, jag får dela misären med någon annan och får således istället roligt. Logiskt, eller hur?
