Bravely Second: End Layer är den direkta uppföljaren till succéspelet Bravely Default som 2013 gav de japanska rollspelen någon slags renässans. Med starka influenser från de äldre Final Fantasy-spelen blandade det många klassiska funktioner med moderna inslag. Bravely Default hedrade och bevisade att den snart 30 år gamla spelgenren fortfarande har kraft. Allt som behövdes var kanske bara ett nytt och fräscht namn.
Bravely Second fortsätter där Default slutade och tar vid när Påve Agnés blir kidnappad av en mystisk kejsare som vill världens undergång. En gammal och uttjatad berättelse baserad på klyschor och stereotyper, men den duger. Äventyret tar sedan spelaren över ett gäng kontinenter och till monsterfyllda grottor. För de som är bekanta med japanska rollspel är slutet lika förutsägbart som de perverterade skämten. Men Bravely Second är ett spel som ändå är svårt att motstå.
Meta est nihil, iter est omnia
Även om Bravely Second: End Layer innehåller många inslag som jag nu för tiden inte orkar med så är inramningen tillräckligt söt för att utvecklarna Silicon Studio ska komma undan med det. Karaktärerna är, i sina chibiformer, barn vars kinder ska nypas. Dessutom är de små berättelserna som utgör spelets helhet extra ostiga så att överträdelserna jämnas ut. Bravely Second är precis lagom mysigt att jag vill komma tillbaka mellan spelningarna.
Fienderna varierar från äpplen till demoner.
Trots att stridsformen i spelet är förfärligt föråldrat har det förfinats med moderna funktioner som gör det möjligt för spelaren att justera graden av irritation. Precis som Bravely Default och de dammiga rollspelen från 90-talet är det slumpmässiga strider som man ska nöta för att uppgradera sina karaktärer. Men funktioner som att öka eller minska mängden strider, snabbspola attacker, automatiska stridskommandon och förinställda jobbkombinationer att växla mellan, blir striderna roliga istället för monotona. Det är mycket tack vare de många olika jobben och dess egenskaper som gör att striderna känns fräscha. Att mixa och matcha jobb för att utveckla ett ultimat lag är pilligt men underhållande.
Gammalt innehåll
Vad som däremot är trist med Bravely Second är allt återanvänt material. Landskap, städer, världskartan och grottor. Mycket av det som fanns i Bravely Default återkommer skamlöst i uppföljaren. De som har spelat Default kommer känna igen sig och upptäcka att förändringarna är minimala.
I det här anseendet kan Bravely Second: End Layer ses som en stor expansion snarare än ett helt nytt spel.
Fortsättningen
Bravely Second gör ett bra arbete med att leda in nya spelare till spelvärlden. Introt återberättar originalberättelsen i form av en saga och karaktärer introduceras med bragder och brott. Platser målas upp med färgstarka beskrivningar som ger dem identitet. Däremot är det i figurernas relationer till varandra och platserna man besöker som viss förvirring uppstår. Det är aldrig uppenbart hur somliga karaktärer känner varandra och vad de har för historik. Det är inget stort hinder för att uppskatta berättelsen, men det skapar onödiga gupp i berättandet.
Spelare som inte upplevt det första spelet rekommenderas att istället börja med Bravely Default innan de hoppar över till Bravely Second.
En bra uppföljare
Bravely Second: End Layer är ett utmärkt rollspel för Final Fantasy-fans och en gedigen uppföljare för de som älskade det första spelet. Även om Second återanvänder mycket material så finns det ändå tillräckligt mycket nytt för att det ska kännas fräscht. Däremot bör spelare som är allergiska mot japanska rollspel hålla sig borta då Second kan orsaka allvarlig klåda.
Läs mer om vår betygsskala >>