Redan i namnet går det att utröna vad spelet innefattar. När något har namnet Cthulhu i sin titel är det enkelt att gissa sig till innehållet. Tentakelmonster, mordiska kultister och smittsam galenskap är bara några av de få egenskaper förknippade med den ondsinta guden. Spelet Call of Cthulhu är självklart inget undantag, utan följer Lovecrafts mytologi och tema till punkt och pricka. Det här är spelets starka sida som i sina bästa stunder är nagelbitande spännande och obehagligt. Tyvärr släpar några av dess andra egenskaper efter som drar ner helheten.
Detektiven
I Call of Cthulhu axlar du rollen som Edward Pierce, en detektiv och före detta soldat i 20-talets Boston. Han är sunkig, lider av mardrömmar, super till vardags och vill nog helst bara dö. Arbetet i Boston är knapp och Pierce riskerar att förlora sin licens, men en dag dyker en rik överklassgubbe upp med ett fall som är svårt att avböja. Snart befinner sig Pierce på en pråm till en ö utanför Bostons kust som bara skriker ”ond bråd död”. Där ska han undersöka de mystiska omständigheterna kring åldringens omkomna dotter. Ni förstår ungefär hur resten går.
Även om berättelsen i stora drag går att förutspå tack vare spelets inspirationskälla, är storyn ändå spännande och har ett väl avvägt tempo. Det är snarare självaste detektiven, den drivande karaktären i berättelsen, som är blasé. Edward Pierce är en stereotyp noirdetektiv med alla de tillskrivna egenskaperna vi kommit att förknippa med whiskydrickande utredare. Efter introduktionen i spelets inledning får vi aldrig någon möjlighet att lära känna vår karaktär närmare. Varken familjekonstellation eller krigstrauma får något utrymme i handlingen vilket resulterar i att jag som spelare aldrig sympatiserar med figuren jag styr. Detta känns allra tydligast i spelets slut när Pierce öde utdelas och jag inte kan känna något för den nedgångna deckaren.
Bristen i karaktärsutveckling är symptomatisk för spelets alla karaktärer. Oavsett vem du möter lär du enbart känna dem på ytan. Det finns såklart ett narrativt val i att inte låta spelaren komma för nära inpå de andra huvudrollerna, för att säkerställa en känsla av mystik och misstanke, men jag saknar ändå någon form av djup när det kommer till interaktionerna mellan karaktärerna. Inte ens när spelets perspektiv skiftar till de andra karaktärerna lär jag känna dem bättre. Istället behöver jag tillskriva dem egenskaper baserat på hur de för sig eller agerar. Jag föredrar att få veta deras drivkrafter. På det sättet kan jag lättare engagera mig i spelets händelser.
Rollspelet
Edwards färdigheter avgör hur framgångsrik han är på sitt yrke.
Call of Cthulhu bygger på bordsrollspelet med samma namn och lånar därmed dess spelmekaniska grunder. Mekaniken är framträdande i spelets färdighetssystem, där du investerar poäng i Pierce yrkesfärdigheter för att öka hans procentuella chans att lyckas med diverse handlingar. Utöver färdighetsutvecklingen är det egentligen bara dialogvalen som berättigar spelet sin klassificering som rollspel.
I det stora hela fungerar färdighetssystemet relativt bra och ger en känsla av investering i karaktären, även om färdigheten styrka rent spelmässigt är helt värdelöst. Dessutom är det omöjligt att maximera alla färdigheter under en genomspelning och dina begränsade möjligheter (i till exempel i dialogval) visar vilka potentiella förgreningar i storyn du går miste om. Tyvärr är lockelsen till flera genomspelningar mycket låg.
Här måste jag åter igen påpeka hur de platta karaktärerna är en brist. I de flesta rollspelen har du möjlighet att på flera olika sätt lära känna karaktärerna allt eftersom spelet fortskrider. Men i Call of Cthulhu finns det inte tid att sitta ner och snacka med de olika nyckelpersonerna. Hade jag kommit dem närmare och skapat emotionellt engagemang, hade troligtvis min motivation till återspelning varit större. Tack och lov är röstskådespelet träffsäkert, med varierade toner och känslouttryck som får karaktärerna att ändå kännas trovärdiga, trots deras papperstunna personligheter.
Stämningen
Call of Cthulhus största styrka är stämningen. Från det att spelet startar tills det att eftertexterna rullar, går stämningen nästan att skära i. Den kusliga grafiska stilen tillsammans med den dova ljudbild skapar en presentation som förmedlar fara. Inte den direkta fara som till exempel rinnande lava eller blodtörstiga hundar förmedlar, utan ett underliggande hot som lurar precis under ytan. Denna typ av tryckande fara, den som vi inte ser, ligger i linje med H.P. Lovecrafts verk och är en stark dragningskraft i spelet.
Det vore ju inte skräck om inte känslan av fara eskalerade till ren och skär terror mellan varven – och det finns det gott om i Call of Cthulhu. I väl avvägda intervall ökar spänningen dramatiskt och låter skräck och galenskap löpa amok. Dessa scener är mycket bra regisserade och har snygga övergångar mellan ”verklighet” och ”mardröm”. Jag satt som på nålar under dessa febriga passager och kunde inte andas förrän de var över. Få spel har den effekten på mig och det är ett gott tecken.
Nope, nope, nope!
Utredaren
När jag ställs inför pusselproblem i äventyrs- eller detektivspel är jag måttligt road. Oftast beror det på att utmaningarna är så rudimentära att de är kränkande. Andra gånger är de så påtvingade att de känns malplacerade. I Call of Cthulhu däremot känns varje utmaning logisk och rättfärdigad, med lösningar som inte är tydligt rödmarkerade. De väcker mitt intresse eftersom de utmanar mig att vara uppmärksam. Dessutom är det väldigt tillfredsställande att förstå lösningen och hitta ledtrådarna med lagom ansträngning.
Utvecklarna gör sig även förtjänta av en applåd, då de inte en enda gång återanvänder tidigare pusselproblem. Inte ens när du ställs inför ett återkommande ”hinder” i spelet behöver du uthärda repetitiv mekanik. Varje utmaning har ett eget pussel med en egen lösning och det gör att Call of Cthulhu aldrig blir långtråkigt – även om vissa smygmoment drar ner takten.
Helheten
Call of Cthulhu är i sin helhet ett mycket bra detektivspel. Mysteriet är trots sin uppenbara handling spännande att följa tack vare ett jämnt tempo, varierade utmaningar och snygga övergångar mellan scener. Den tryckande faran som förmedlas i miljöerna och karaktärerna skapar en tät stämning som håller genom hela spelet och som lockar dig att fortsätta utredningen. Call of Cthulhu är ett givet köp för fans av det gamla bordsrollspelet och Lovecrafts litteratur, men köpare bör vara införstådda i några av produktens brister.
Förutom platta och ointressanta karaktärer som i längden riskerar att påverka din belåtenhet negativt när eftertexterna rullar, är animationerna stela och många karaktärer rör sig som robotar. Även om det går att ha överseende med det vid enstaka tillfällen blir de i längden en motvikt till ditt engagemang. På mig hade den effekten att jag inte alls kände mig motiverad att utforska storyns förgreningar i en andra genomspelning. För ett spel som till viss del bygger på val och konsekvenser är det inte en önskvärt resultat.
Detektiventusiaster och Lovecraft-fans kommer troligtvis ha kul med Call of Cthulhu oavsett spelets tillkortakommanden, men för övriga intressenter rekommenderar jag att invänta en prissänkning.
