Precis som vanligt handlar det om storpolitik när vi åter igen snörar på oss kängorna och fyller magasinen. Vi är tillbaka till slutet av det Kalla kriget, närmare bestämt konflikten under Gulfkriget. Nya maktbalanser vill etablera sig och den något odefinierade, paramilitära gruppen Pantheon ställer till oreda för våra CIA-agenterna Troy Marshall och Frank Woods. Är detta skäl nog att ännu en gång lägga veckopengen på ännu ett Call of Duty-spel? Ja, vi tycker faktiskt det.
Det är ingen hemlighet att Call of Duty på senare har kämpat för att hålla sig relevanta. Betygen på de senaste årens installationer har varierat betänkligt och jag är övertygad om att flera med mig har varit på god väg att ge upp hoppet om serien. Den här gången har veteranerna på Treyarch och Raven Software delat på uppgiften där den senare har fokuserat på kampanjen, medan Treyarch har satt klorna i spelets multiplayer- och Zombies-lägen. Det är därmed näst intill nödvändigt att dela in denna recension i två separata delar och jag börjar där jag alltid gör i ett CoD-spel, nämligen med kampanjen.
En av de bättre kampanjerna
I Call of Duty: Black Ops 6 förflyttas vi tillbaka till 1991, mitt under Gulfkrigets kaotiska kuliss. Kampanjen följer CIA-agenterna Troy Marshall och veteranen Frank Woods i deras jakt på den paramilitära organisationen Pantheon. Redan inledningsvis får vi smakprov på Pantheons förmågor och stora tillgång till resurser. Vi snackar inte en liten gerilla-grupp, utan snarare en välutrustad armé kan göra livet surt för vilken motståndare som helst.
Jag måste erkänna att jag har roligt under i stort sett hela kampanjen. Den utmärker sig med sina mångsidiga uppdrag, som sträcker sig från att infiltrera en gala i Washington D.C. till att leda en fullskalig strid i Iraks öken. Däremellan huserar vår lilla grupp i ett övergivet FSB-gömställe där du under spelets gång kan uppgradera dina vapen och färdigheter.
Små detaljer, som gömda hemligheter och valmöjligheter i vissa scenarion, ger en känsla av kontroll och fördjupning i berättelsen. Samtidigt finns de klassiska Black Ops-vibbarna, med moraliska dilemman och oväntade vändningar som håller spänningen vid liv.
Trots sina styrkor faller kampanjen ibland på sin struktur. En del uppdrag är överdrivet skriptade, ett dilemma Black Ops 6 inte är ensamt om. Det har varit en röd tråd genom hela seiren. I de stunderna erbjuder kampanjen lite utrymme till utforskande och utsvävningar. Trots det är kampanjen full av action och känslomässig tyngd. Med sina varierade uppdrag och ett narrativ som är både spännande och personligt är det en upplevelse som fångar intresset från första stund.
Ut på slagfältet i multiplayer
Multiplayer-läget i Call of Duty: Black Ops 6 väcker verkligen hopp om spelets framtid. Vi får uppleva en explosion av snabbhet och intensitet, med det nya rörelsesystemet ”omnimovement” i centrum. Spelare kan nu sprinta, glida och dyka i alla riktningar, vilket ger en mer dynamisk spelstil som uppmuntrar både kreativitet och skicklighet. Det höjer också svårighetsgraden för oss som inte är helt vana vid systemet. Det har helt enkelt blivit betydligt svårare att träffa motståndaren i skallen. Nybörjare kan finna sig överväldigade av det höga tempot och det krävande rörelsesystemet.
De flesta av spelets 16 kartor är designade för att dra nytta av det nya rörelsesystemet, med öppna ytor för snabb action och vertikala element för taktiska möjligheter. Bland de nya kartorna uppskattar jag helt klart Skyline mest. Den flådga penthouset med sina många rum och trappor är en perfekt kuliss för snabba, intensiva strider på nära håll.
Prestige-systemet återvänder och erbjuder en nostalgisk touch för veteraner, samtidigt som nya belöningar och kosmetiska alternativ gör det lockande för nya spelare. För att locka lite kan jag avslöja att det finns mängder av prestige-märken att låsa upp, däribland ett märke från vart och ett i de tidigare spelen i serien. Det skall löna sig att vara ihärdig helt enkelt.
Nostalgisk återblick och nytänk
Zombies-läget i Call of Duty: Black Ops 6 är en fröjd för både veteraner och nykomlingar. Med sin återgång till ett omgångsbaserat format och två helt nya kartor, Terminus och Liberty Falls, lyckas det fånga den klassiska känslan av underbar zombie-slakt.
En av de mest välkomna förändringarna är möjligheten att spara framsteg i solo-läge, vilket gör det mindre frustrerande att behöva börja om från början efter ett misslyckande. Det är en funktion många med mig efterfrågat. Finns det något mer frustrerande än att behöva börja om från början bara för att skotten i pistolen tagit slut precis innan tiden runnit ut?
Allt som allt
Call of Duty: Black Ops 6 levererar en robust och underhållande upplevelse som balanserar nytänkande med respekt för seriens rötter. Kampanjen imponerar med sitt välskrivna manus och varierade uppdrag, även om vissa moment känns lite för linjära. Multiplayer-läget lyfter tempot med det nya rörelsesystemet ”omnimovement” och bjuder på en dynamisk, actionfylld spelstil, trots vissa balansproblem. Zombies-läget är en nostalgisk återkomst till det klassiska omgångsformatet, med kreativa kartor och smarta förbättringar som gör det mer tillgängligt för alla spelare.
Jag måste säga att jag har roligare än på länge i Black Ops 6. Spelet kanske inte revolutionerar serien, men det är en välkommen återgång till det vi varit vana vid från Call of Dutys barndom. Så vi ger ännu inte upp på serien ännu. Detta är helt klart ett steg i rätt riktning och det bådar gott inför kommande releaser. Bra jobbat Treyarch och Raven Software!
