Med kalla kriget i centrum
När Call of Duty: Black Ops släpptes för tio år sen fick anhängarna smaka på Kalla Kriget som krigsskådeplats. Kampanjen var redan då varierad och proppad med innehåll som fick vilken Michael Bay-rulle som helst att blekna i jämförelse. Bortsett från slutet var jag imponerad över resultatet och hur kul det var att spela upplevelsen. Rysningen att äntra Pentagon och stämma träff med president Kennedy går inte att beskriva i ord.
Den känslan har utvecklarna Treyarch och Raven Software tagit med sig till uppföljaren Call of Duty: Black Ops Cold War. Återigen har Kalla Kriget blivit slagfältet som jag ska bli bekant med. Den här gången är berättelsen tydligt inramad i 80-talets neonglada färger och allvarsamma atmosfär i kampen mellan västvärlden och Sovjetunionen. Ronald Reagan har precis blivit president och startat sitt ideologiska korståg mot fienden i öst. Mitt i smeten förklarar organisationen Perseus krig mot USA och planerar en kärnvapenattack, utspridd på ett antal länder i Europa, genom ett tajt nätverk av spioner. De skyr inga medel att nå sina mål och är beredda att göra allt – och lite till – för att verkställa sina planer.
En intensiv kampanj – som har mer att ge
Kampanjen startar trevande för att snabbt lägga in högsta växeln. I rollen som CIA-agenten Bell ska jag, tillsammans med kollegan Russell Adler, konfrontera en iransk gisslantagare på Amsterdams hustak. Skottduellerna avlöser varandra i strid ström och adrenalinkicken går inte att ta miste på. Vapenljuden skramlar med djävulsk kraft när magasin efter magasin töms. Granater slängs i parti och minut. Det är full fart framåt som gäller – och att ta skydd bakom första bästa hörn. Jag infiltrerar en rysk armébas, flyger helikopter under tung beskjutning i Vietnams djungler och går undercover i Berlin när den östtyska sidan ska passeras. Stealth-momenten tillhör de bästa bitarna. Spänningen stiger när vakterna tyst neutraliseras av min pistol med ljuddämpare. Kropparna släpas till ett skrymsle för att undgå upptäckt.
Det märks att kampanjen är den största nyheten i spelet, i synnerhet den thriller-aktiga stilen som genomsyrar äventyret. Det traditionella skjutandet har fått ge mer utrymme åt lugna stunder som involverar planering, smygande och utforskande. Höjdpunkten är uppdraget att få infiltrera den sovjetiska säkerhetspolisens högkvarter i Moskva. Byggnaden som ytterst få fångar återvände levande från intas under största möjliga diskretion för att senare få en… explosiv avslutning.
När en dialog inleds besvarar min karaktär repliker i form av en valmeny. Ett svar påverkar utgången av dialogen och hur spelet senare kommer resultera i. Till skillnad från fjolårets nylansering av Modern Warfare får mina svar faktiska konsekvenser. Det är inte varje dag jag får chansen att välja mellan att trycka på domedagsknappen eller bli hjälten som räddar dagen. Även om konsekvenssystemet är i blygsam form är det uppfriskande att Treyarch vågat ta ut svängarna denna gång. Men hade utvecklingstiden varit längre hade säkerligen mer material kunnat ingå i läget. Potentialen finns som sagt där, redo att väckas från sin slummer.
Banorna är också valbara på en karta. Du kan antingen fortsätta med huvudberättelsen eller satsa på att mejsla fram de två sidouppdrag som finns. Utvecklarna uppmuntrar spelaren att hitta ”bevismaterial” som låser upp uppdragen. Denna gimmick tillför dock inga större förändringar utan ska mer ses som en liten utfyllnad av kampanjen.
Multiplayer – nyheter och back to basics
När kampanjen är avklarad är det dags att bege sig ut i cyberrymden. Bortsett från det klassiska Team Deathmach och Capture the Flag serveraras nya inslag. I Dirty Bomb placeras jag en i en grupp om fyra som ska hämta upp uran och placera det på olika ställen för detonation. Strukturen är mer uppdragsformad och lämnar inget utrymme för dig som spelar solo. I VIP Escort ska laget skydda en person och samtidigt erövra ett område, vilket är nog så tufft. Combined Arms: Domination och Assult erbjuder övertaganden av zoner på större kartor men också möjligheten att ratta fordon för ökad slagkraft. Totalt finns sju lägen uppdelat på åtta kartor att leva rövare på.
Uppgraderingssystemet är enkelt att förstå och lätt att sätta sig in i. Pedagogiskt förklarar spelet för mig vilka för- och nackdelar varje tillbehör innebär för ditt vapen. Totalt finns fyra så kallade Wild Cards som låser upp färdigheter för din spelare. Exempelvis kan en förmåga innebära fler tillbehör på geväret eller förmågan att bära två simultanvapen samtidigt. Matcherna flyter på fint och likaså ”lagandan” för de grupper jag får äran att vara del i. Känslan att tempot är lagom avrundat för en gubbe som jag är äntligen på plats, bort från adrenalinstinna tonåringar som vill sätta mig på plats. Det enda som saknas är fler spelare som täcker upp de stora ytorna. Förmodligen kommer det sistnämnda justeras framöver ju fler som ansluter sig.
Ett kul spel – men serien behöver förnyelse
I överlag följer Call of Duty: Black Ops Cold War mallen för ett helt okej actionspel. Kampanjen har ett lagom tempo som varvar lugna partier med hetsiga diton i en jämn takt. Karaktärerna är så där typiskt macho och hetlevrade som fans av serien är vana vid. I och med den korta utvecklingstiden märks det att spelet är ganska komprimerat. Det hade inte skadat med mer innehåll och finjusteringar för att sololäget ska nå upp sin fulla potential, även med de begränsningar läget har.
Multiplayer erbjuder inga större nyheter och fungerar precis som den ska göra. Matcherna erbjuder något för alla och skräder inte på artilleriet i intensitet och innehåll. Får jag önska förstörelsebara miljöer som nästa steg i ett kommande spel? Zombie-läget blir en perfekt avslutning för den som vill slå ihjäl några timmar (och en drös med döingar) utan direktiv eller lagregler. Mer än så behöver inte sägas över denna del som troget hängt med i många år.
Anhängare har mycket att hämta i spelet. Personligen önskar jag att serien tar en tillfällig paus för att tänka över upplägget. Det märks att Call of Duty har traskat på i uppkörda hjulspår en bra bit vid det här laget.
