2019 rebootades Call of Duty: Modern Warfare. 2022 har så tvåan kommit, men med II istället för 2. Jag gillar personligen inte principiellt konceptet med reboot i spel, film eller vilken sorts berättelse det vara månde, men i det här fallet spelar det mindre roll eftersom jag nästan inte spelat någon sorts Call of Duty innan alls, utom några vändor Warzone då och då.
Jämfört med originaluppföljaren är uppföljaren rebootad
Medan 2019:s omstartade iteration av MW bar ganska stora likheter med den ursprungliga storyn är MWII betydligt friare från förlagan. Fasta punkter som Laswell, kapten Price och Ghost finns förstås, och har man som undertecknad fått Vault Edition av Activision, kan man spela som Ghost i multiplayer och Warzone 2.0 också.
Men vi kan väl börja med att kika lite på kampanjen. Föga förvånande identifieras en terrorist från ett asiatiskt land som ett svårt hot och måste elimineras, vilket leder till att andra likasinnade blir mäkta förgrymmade. Så CIA rullar in sitt hemliga gäng. Det är du. Och den här gången har Al Qatala-terroristen tagit hjälp av mexikansk kartell för att smuggla amerikanska missiler. Det låter rafflande, och det är det väl till en början, men inte direkt överraskande. Resan går inte bara genom de gamla vanliga fiktiva länderna Urzikstan och Kastovia, utan exempelvis natursköna områden i Mexiko, en småbåtshamn i Amsterdam samt en fiskodling vid spanska kusten.
Det blandas också lite vad gäller gameplay och då inte bara tempoväxling mellan smygattack i båthamn, anfall mot tillhåll i mellanöstern eller krypskytte vid smugglarbas, utan även uppblandning med biljakt, eldledning och luftunderstöd från tungt beväpnat herculesflygplan, eller varför inte helt enkelt styra en kryssningsmissil. Att smyga i gräs i 20 minuter för att sedan fallera på att missa sista sniperkulan gjorde mig inte direkt förnöjd, men i övrigt är det tydligt att ombyte är trevligt.
Railroading?
Undertecknad är dock förstörd på Destiny 2 och Just Cause vars öppna världar står i stark kontrast till MWII:s synnerligen inrutade uppdrag. Nu ska väl soldater på hemligt uppdrag inte slarva iväg med annat, men det skadar inte om möjligheten finns. Inte heller uppskattas att en del kontroller och rörelser är långsamma och klumpiga. Antagligen skall det vara verklighetstroget, men behöver jag verklighetstroget kan jag tänka tillbaka till värnplikten, vilket förstås inte är allom förunnat. Det kan dock noteras att andra recensenter berömmer spelets rörelsefrihet, vilket tyder på att vi jämför äpplen och korv.
Jag som började spela FPS i vuxen ålder (läs 2017, vid 35 fyllda) kommer i stort sett alltid ligga i underläge i PVP-spel som kräver reaktionsförmåga och pricksäkerhet (dvs alla) men har ändå genom årens haft ganska trevligt i Overwatch men markant mer otrevligt i PUBG. I MWII:s flerspelarläge (det finns många olika sätt att lira, från smärre till större matcher) är jag förbehållslöst utklassad men tycker mig ändå ha det rätt gemytligt. Battle Royale-varianten Warzone 2.0 hann ju också lanseras även om jag inte hunnit spela så mycket, men det flyter ändå förvånansvärt bra på min nu fem år gamla dator. Det kan tänkas att 2.0 och för den delen MWII innehåller mjukvara som bättre optimerar användandet av något äldre datorers resurser. Det bör förstås kanske påpekas att datorn i fråga sitter och trycker på en i7 7700K, ett GTX 1070 och 16 GB RAM och därmed klarar att spela 99% av dagens AAA-spel med rekommenderade inställningar.
Slutsatser
Som helt onostalgisk inför Call of Duty är jag törhända impad av sådant det gamla gardet är blaserade inför och irriterad på annat de har överseende med, men sammantaget är det ett kompetent och välgjort spelsystem (att kalla det bara ett spel när campaign och olika sorters multiplayer är så markant olika blir inte riktigt rätt), även om jag är inte särskilt imponerad av storyns premiss eller progression. Någon särskild iver att vilka ta i från tårna för att undvika ett tredje världskrig infinner sig aldrig.
En del av min aversion mot genomförandet beror säkert på tendensen att råka plocka upp sämre vapen från golvet och sen inte hitta tillbaka, så det blir svårare än planerat att genomföra uppdraget (och då bör sägas att jag spelar på lättaste svårighetsgrad). En vanesak säkerligen. I övrigt finns en del oklarheter. Påverkar hur uppdrag genomförs spelets utgång? Vet ej. Påverkar interaktion mellan spelfigur och överordnad resultatet? Vet ej. Står det och liknande saker att läsa så är det åtminstone inte på en vidare uppenbar plats.
Annars är det väl de vanliga småsakerna som strängt taget är utanför gameplay. Warzones vapenmenyer är oerhört fippliga (igen). Det faktum att spelet måste startas om för att spela campaign är rätt irriterande, liksom det faktum att omstart även krävs ifall spelet uppdaterats nyligen (utan att uppdateringen ifråga är uppenbar). I mångt och mycket vänder sig spelet, föga förvånande, till återvändande fans snarare än nya presumtiva kunder.
Det knorras också i leden om den rundliga prislappen. Motsvarande dryg 700 svenskodlade riksdadlar för grundspelet eller en tusing för vault edition. Det är väl helt enkelt så att Activision vet att tillräckligt många är beredda att betala sjutton procent mer för ett toppspel än tidigare. Warzone är förstås som tidigare gratis. Totalbetyget 7 ges eftersom single-playerkampanjen på sin höjd är värd en sexa hos mig, medan övriga lägen plus Warzone är ganska nära en åtta.
Recensionen är utförd med hjälp av kod för Vault Edition, tillhandahållen av utgivaren Activision Blizzard.
