Återlanseringen där allt började
Call of Duty: Modern Warfare tog världen med storm när spelet släpptes 2007. Det blev startskottet för den moderna militärshootern men också en vitalisering av serien som länge trampat vatten i andra världskrigets skugga. Ut slängdes tyskarna och in kom tungt beväpnade terrorister med storhetsvansinne. Men efter flera uppföljare tappade Infinity Ward drivkraften till varför det nämnda spelet blev så bra. Den här gången har studion försökt att återlansera serien med nytt innehåll för dagens publik. Jag gissar på att konflikthärdarna i Mellanöstern har påverkat den nya inriktningen som är betydligt mer verklighetsförankrad än tidigare kapitel.
Tidigare spel i genren har präglats av bombastiska actionscener i Michael Bay-anda. Den här gången har Infinity Ward mer satsat på en militär-thriller-approach där storyn fokuserar på terrorhot och de makter som vill pressa tillbaka den. Den röda tråden är moraliska vägval. Hur långt jag är beredd att gå för att utföra en uppgift för ett högre syfte? Kan ond bråd död vara berättigat om hela mänsklighetens överlevnad står på spel? Presentationen av kampanjen lutar mer åt att visa krigets värsta sidor och visst finns scener som är obehagliga att bevittna. En nypa salt får tas då händelserna ses ur ett amerikanskt perspektiv där den ena sidan är ”god” medan den andra är ”ond”.
Välkommen till Urzikstan!
Storyn kretsar kring en terrorgrupp som stulit stora mängder kemikaliska vapen. USA:s regering får nys om att spåren leder till det fiktiva landet Urzikstan där en beväpnad konflikt pågår mellan civilbefolkningen och Ryssland. En militär insatsstyrka – med Price i spetsen – inleder ett samarbete med rebellrörelsens ledare Farah Karim för att ställa terrorgruppen inför rättvisa och stoppa dess planer att använda stridsgasen. Under den fem timmar långa kampanjen förflyttas jag mellan London, Georgien, Ryssland och Urzikstan i en rad olika operationer.
Jag får bland annat rensa hus i becksvart mörker med mörkersikte, nedkämpa terrorister i befästa sjukhus och fly från en rysk fängelsehåla under tung beskjutning. I ett minnesvärt uppdrag – starkt inspirerat av filmen 13 Hours – ska jag slå tillbaka fiendevågor i samband med en attack mot USA:s ambassad. Det är brutal eldkraft som gäller från första till sista kulan. Vissa stunder är oerhört spännande när jag försöker att obemärkt röra mig mellan fälten för att undvika uppmärksamhet.
Under stealth-uppdragen bidrar den hyperrealistiska grafiken till att jag själv upplever en personlig närvaro i rollen som marinsoldat. Just den grafiska aspekten är top notch. Animationerna är fantastiskt välgjorda och jag skulle minsann påstå att dessa är så nära verkligheten man kan komma i ett modernt dataspel. Variationen av miljöerna är riktigt bra och blandar lugnare partier till mer hektiska scener.
Moralkompassen – en stor besvikelse
En rejäl besvikelse är det moralsystem som Infinity Ward marknadsfört Call of Duty: Modern Warfare med. Under vissa partier ska spelarens beslut avgöra andra människors liv, antingen i en liten frågebaserad valmeny under tidspress eller direkt in action. Men när beslutet är fattat rullar maskinen vidare, utan någon inverkan från mitt beslut. Mina handlingar får med andra ord inga konsekvenser.
Troligen är inslaget en ”rolig” gimmick för att förstärka dramatiken men innebörden blir något helt annat. Jag hade förväntat mig att konsekvensen skulle påverka slutet eller åtminstone hur jag spelade kampanjen. Det hade kunnat tillföra ytterligare dimensioner som förstärkt budskapet som spelet vill förmedla. Sett till helheten är den korta kampanjen bra med välskrivna karaktärer. Dock hade det inte skada med en-två timmars extra speltid.
En akustisk kompensation är den kraftiga vapenrealismen. Knallarna dånar när kulorna avlossas från mynningen. Jag kan verkligen känna rekylen när vapnet fyras av från kontrollen. Känslan att befinna sig i en krigszon är uppenbar och jag hukar bakom varje hörn för att hålla huvudet nere där blypillrena viner förbi. Att skruva upp volymen på högtalarna är ett hett tips för att få ut så mycket av den audiovisuella upplevelsen som möjligt. Se bara till att partnern/grannarna inte tar illa när kulsprutan går varm i stridens hetta.
Multiplayer – stort utbud och tunga bataljer
När enmanskriget är avslutat är det dags att vända blicken till spelets kronjuvel – multiplayer. Den stora nyheten är läget Gunfight. Här kör man två-två med samma vapenuppsättning under korta, intensiva matcher. Det här läget passar typen som föredrar en kort spelstund under en halvtimme för att sedan göra något annat. Ground War riktar sig till gamern som älskar kaotiska bataljer på stora arenor. Hela 64 spelare kan löpa amok längs de pansarvagnsbeströdda gatorna under massiv eldgivning. Ett tips är att hålla låg profil från alla snipers som envisas med att täcka samtliga tak.
I klassiska Team Deathmatch ska sex personer i varje lag utmana varandra i skottväxlingar. Även här riktar sig varningens tecken för alla fega krypskyttar som prompt ska bunkra sig i något gömställe. Det är trist att snabbt bli nedskjuten innan man får chansen att möta någon face to face. Som löken på laxen har vi Spec Ops där fyra personer ska klara ett antal specialuppdrag som fortsättning på kampanjen. Framgång kräver tålamod och kommunikation då uppdragen är extremt krävande, kanske lite för krävande. Jag hade gärna sett en valbar svårighetsgrad som justerat motståndet en smula.
En varm köprekommendation!
När säcken ska knytas ihop är jag nöjd med Call of Duty: Modern Warfare. Infinity Ward har gjort ett gediget arbete med att ge serien ett nytt ansikte. Den spelmässiga kvaliteten (ljud, grafik och dramaturgi) levererar ända ut i fingerspetsarna med den intensitet som kännetecknar varumärket. Kampanjen är varierad med ett budskap som inte går att blunda för. Jag känner bitvis illamående för de grymheter som visas med jämna mellanrum.
Onlineläget erbjuder ett digert utbud som fläskar på rejält action- och ljudmässigt. Det är rena fröjden att brassa på med en Kalasjnikov där jag far fram som en dopad adrenalinstinn rättshaverist. Innebär det att spelet medför en revolution för FPS-genren? Nej, däremot ett tungt fosforartilleri som inget fan av serien får missa.
