Clock Tower: Rewind är en remaster av en sån där mysigt japansk skräckspelsserie från en tid innan Resident Evil. Vi snackar lite samma känsla som Sweet Home (som inspirerade just Resi), och Splatterhouse. Alla ingredienserna är bekanta, men utförandet känns ändå påfallande kusligt och bildar en rätt unik helhet som står sig än i dag.
Remastern vi förtjänar
Om vi börjar från början så är Clock Tower ett Super Nintendo-spel från 1995 utvecklat av Human Entertainment och skapat av Hifumi Kono. Det har släppts totalt på inte mindre än fyra andra plattformar (alltså fem totalt), och ändå har det tagit fram till nu för titeln att nå oss i väst. Det är uppseendeväckande framför allt eftersom spelet utspelar sig i en stereotypiskt europeisk herrgård belägen i Norge(!) och med en passande kaukasisk (särskilt anglosaxisk, höhö) rolluppsättning. Men när jag säger att Clock Tower känns japanskt, då menar jag det. Det här spelet hade inte kunnat skapas av ett europeiskt eller amerikanskt gäng utvecklare under den tiden det gjorde.
Human är dock bara den äldre delen av ekvationen. De andra, nyare är WayForward, som agerar utvecklare och utgivare, och Limited Run, vars Carbon Engine står för teknologin bakom denna remaster (de är även utgivare för de fysiska utgåvorna, vars förbokningsfönster dessvärre sedan länge är över). Med på hörnet finns även Capcom och Sunsoft, som kan sammanlänkas med spelserien via rättigheter.
I grund och botten är Clock Tower: Rewind en remaster och full lokalisering av originalspelet, generöst tillgodosett med bonusmaterial och en drös QoL-förbättringar. Sånär som på ett nyanimerat intro och rörliga serietidningsklipp med röstskådespel, är det här på alla bild- och ljudmässiga plan ett Super Nintendo-spel. Och det är något att respektera och älska.
Jennifer och föräldrahemmet
Du spelar som Jennifer Simpson, en föräldralös flicka som ankommer till herrgården Clock Tower tillsammans med tre andra flickor, Laura, Anne och Lotte. En viss Simon Barrows har ansökt om adoption av er alla fyra, och ni åker tillsammans dit med vem jag förmodar är föreståndaren Mary.
Väl inne i ”klocktornet” dröjer det inte länge förrän något inte står rätt till. Mary försvinner, och det gör snart resten av flickorna också. En skrämsel eller två senare står du öga mot öga med Scissorman, Clock Tower-seriens ikoniskt deformerade fiendekaraktär.
Det är nu upp till Jennifer att hitta de andra flickorna och fly fältet med livet i behåll. Kanske kan hon också utröna vad det här är för ställe, vem saxmannen är och vart sjutton Simon Barrows tagit vägen.
Pixlad skräck
Clock Tower: Rewind spelar som ett peka-klicka-spel där pussel och problemlösning är minst lika viktigt för att rädda livhanken som det är att springa från galna antagonister. Jennifer rör sig tämligen långsamt genom huset och dess omnejd, precis som en skräckprotagonist ju så ofta gör. Det är lätt att tro att tempot är på tok för lågt för ett skräckspel med flykt som huvudpoäng, eller att kontrollerna i ett peka-klicka-spel lätt motarbetar spelaren. Jag ska tillstå att jag själv utgick från det, men Clock Tower är än i dag – tack och lov – en lika spelbar som spelvärd titel.
I princip allt jag nämnt ovan gör bara att stämningen ligger desto tätare. Det görs ännu bättre av ett fenomenalt stereoljud som med fördel avnjuts i ett par hörlurar. Ljudmattan är faktiskt till största del Jennifers fotsteg och enstaka andra ljudeffekter. Den musiken som finns här, komponerad av Kouji Niikura, är dock fruktansvärt stämningsfull även den, och accentueras av övriga ljudeffekter. Tillsammans kan de få blodet att frysa till is innan man förberett sig på skrämsel som både kan komma plötsligt och relativt väntat.
Clock Tower: Rewind går att lära sig utantill, och är generöst med sina (automagiska) sparpunkter och förmågan att fortsätta från sparade spel. Själva Rewind-funktionen är, ironiskt nog, helt redundant i sammanhanget och fråntar spelet mycket av charmen. För puristen finns här också ett originalläge där allt förblir oförändrat.
Oavsett hur du spelar Clock Tower: Rewind finns här inte mindre än åtta olika slut (A–G), vilket innebär en hel del pillande för komplettionisten och prestationsjägaren. Kan du fly med alla flickornas liv i behåll, eller tar du (som jag) första bästa chans att fly så fort du hittat bilnycklarna?
Problemlösning i peka-klicka-spel har aldrig varit en stark sida hos undertecknad. Clock Tower: Rewind är dock av den typen som får en att vilja fortsätta spela ändå. Pusslen är aldrig brutalt svåra – faktum med att jag avråder starkt från att använda en guide. Enligt mig spolierar det hela upplevelsen att ens läsa spelets Wikipedia-sida. Det här är ett spel som ska avnjutas i mörkret, kanske med lite mysig höstbelysning i bakgrunden, och med ansiktet klistrat mot skärmen i ren (an)spänning.
