Copycat utvecklades av ukrainsk-australiensiska duon Kostia Liakhov och Samantha Cable. Tillsammans bildar de studion Spoonful of Wonder, och Copycat är deras debutspel. Titeln distribueras av Neverland Entertainment i samarbete med Nuuvem Publishing, vilka båda har relativt blygsamma (men intressanta) Steam-kataloger.
Vem kopierar vem?
Copycat, icke att förväxla med CopyCat eller Copy Kitty, är ett spel med berättelsen i fokus. Gameplay tar ofta ett intressant passagerarperspektiv jag kommer att återkomma till senare. Berättelsen ifråga handlar om åldringen Olive och hennes katt, Dawn. Olive lider av emfysem (jag fick också kolla upp det), vilket föranlett flera sjukhusbesök. Trots det vill hon adoptera en katt från det lokala katthemmet. Efter att ha bekantat sig med de sex vuxna katter hon har att välja på, bestämmer hon sig för den spelaren väljer och från och med detta tillfälle kontrollerar.
Eftersom Copycat är ett kort äventyr, knappt 4 timmar långt, och berättelsen är det främsta fokuset, ska jag undvika att skriva ut vändningarna i klartext. Det blir dock snabbt uppenbart att Olive adopterat Dawn av vissa anledningar, och att dessa anledningar riskerar att driva de två ifrån varandra. Detta sker samtidigt som det uppdagas att allt inte står helt rätt till i Olives familjeförhållanden heller.
Det här blir ett svårt stycke att skriva utan att ge bort hela intrigen med vändningar och allt, men jag ska försöka. Jag har väldigt kort och gott svårt för flera delar av den här berättelsen. Första anhalt: tempot är brådstörtat – tur att berättelsen ändå är så bra att engagemanget består. Andra anhalt: Man tar upp flera tunga teman, men det är egentligen bara ett som man löper linan ut med, och det på ett synnerligen otillfredsställande sätt. Tredje anhalt: Det är svårt att identifiera med någon av de mänskliga karaktärerna, främst eftersom de är väldigt platta och ändå lyckas ha så många djupt ocharmiga egenskaper. Och det är ovanpå att de ser ut som att de hör hemma i Attack on Titan.
Mjuk päls och musik
Den grafiska profilen i Copycat luktar lågbudget-Unity lång väg. Det behöver inte vara dåligt eller ens särskilt fult, men här är det bådadera för karaktärsporträtten. Katterna och de andra djuren ser riktigt bra ut och miljöerna är helt okej de också, även om de bitvis är detaljfattiga. Men som sagt: De mänskliga karaktärsmodellerna får en att resa ragg.
Förutom att miljöerna ser helt okej ut så ljussätts de till och med väldigt bra emellanåt. Det gäller i synnerhet för vissa sekvenser i spelet, som verkligen lyckas förmedla de känslor handlingen fordrar. Det påminner faktiskt lite om Disney-filmer av det äldre slaget, där mittpartiet/andra akten ofta är övervägande mörk, regnig och/eller allmänt taskigt belyst fram till och med crescendot.
Och på tal om crescendot så lyckas musiken av Daniel Bunting med konststycket att vara nästan osynlig. Den träffar alltså humör och känsla så pass bra att man knappt lägger märke till den. Pianomusik i ljusa, lättsammare scener brukar få den effekten vare sig det gäller film eller spel, och det är precis som det ska vara. Vaggvisor och savannmusik tillför också till den här inlevelsen. Ett Copycat med minnesvärt soundtrack med tralliga melodier hade i och för sig varit intressant, men inte i dess intresse.
Ljudet i övrigt är blandat. Katterna låter jättefint, även om jag tycker mig känna igen något fräsljud som eventuellt är av den välanvända gratistypen. Ljudeffekterna därikring är heller inget iöronfallande, men röstskådespelet gnisslar lite. Det är väl att förvänta sig; alla är troligtvis nybörjare utan mer än detta spel under sitt namn. Replikerna känns inte stela direkt, men som vore de byggda av en vilja att låta markerat australiensisk samman med ett redan rätt accentfärgat manus. Nu är jag knappast någon auktoritet på australiensisk engelska, men jag har sett exempel långt mer naturliga förekomster i åtminstone filmvärlden förr (Holidate är ett syndanöje av guds nåde på den här punkten). Här ska dock tillfogas ett skinande undantag för ”dokumentatorn” som tjänar som en inre monolog. Denna röst bör vara den som tillskrivs David Molloy i eftertexterna. Passande nog jobbar Molloy på BBC News och hans stämma med tillhörande replikleverans är suverän.
Inte mycket till val
Vid flera tillfällen ombeds du göra små val i gameplayet, men dessa val har bara påverkan i dialogen och inte vartåt storyn barkar. Berättandet bryts välkommet nog upp av ett litet antal mer öppna områden, där du bland annat kan utforska spelets achievements. Ett berättelsedrivet spel kanske inte bör ha ’cheevos alls, men dessa är faktiskt rätt roliga att samla på sig och är mestadels väl avvägda och implementerade. De är dock inte värt att spela om spelet för. Faktum med att du nog bara vill spela igen om du tvunget vill se resultatet av dialogvalen du inte gjorde. Vilket, som tidigare indirekt sagt, inte är så värst belönande.
Visionen bakom Copycat är att förtälja en stark berättelse, gärna en med sensmoral och lättsamt gameplay där emellan. Såtillvida är det ett lyckat spel, men inga delar förtjänar direkt stående ovationer.
Jag kan gott avsluta den här recensionen med en egen sensmoral: Adoptera (köp inte), kastrera (låt inte löpa fritt och orsaka fler hemlösa katter!), men kanske viktigast av allt: försäkra (eller var jävligt rik; djursjukvård är svindyrt). Tack för mjä.
Copycat släpptes den 19 september på PC (via Steam) och är planerat för release på Switch, PlayStation och Xbox vid senare datum. Det rekommenderade priset är strax norr om 150 kronor och denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
