Nyss fyllda 30 är det ett kärt minne att återigen stifta bekantskap med Crash Bandicoot, pungdjuret som valsade runt på Sonys gråa spellåda i slutet av 90-talet. Denna underliga figur gick rakt in i hjärtat hos en drös unga gamers och tog upp kampen mot Nintendos småfeta rörmockare som spelvärldens poluläraste maskot. Det var plattformsmagi av den renaste formen som få spel idag kan skryta om, något utvecklaren Vicarious Visions vill återuppta med Crash Bandicoot N.Sane Trilogy. I samlingen ingår Crash Bandicoot, Crash Bandicoot 2: Cortex Strikes Back och Crash Bandicoot 3: Warped.
Bländande vacker grafik
Ett strålande arbete har lagts ned för att finputsa spelen. Direkt när jag kastar in mig i det första äventyret ser jag hur skärmen bokstavligt talar blänker framför mig. Det är djungler som dignar av prunkande palmer och skogar, skuggor som vilar på marken, lavaströmmar som lyser av rött och orange och undervattensbanor fyllda av färggranna fiskar. Animationerna är top notch och detsamma gäller ljussättningen som tillför en varm känsla. Allt jag kan säga är att grafiken är fullständigt fantastisk och levererar från start till mål. Även ljudet har fått En rejäl ansiktslyftning Och har nu mer tryck i sig och det låter verkligen som en modern remaster ska göra.
Välkommen tillbaka Crash!
Utmanande och svårt som attan
Trots sitt gulliga yttre är svårighetsgraden hög. Då som nu är Crash Bandicoot-spelen kända för de tuffa utmaningar spelaren kommer möta längs vägen. Det första spelet – Crash Bandicoot – är seriens svarta får med en orimligt hög svårighetsgrad. Om och om igen fick jag bita i gräset, oftast på grund av rena småsaker. Ett feltajmat hopp och vips var döden närvarande. Frustrationen var bitvis stor för min del av alla misstag som gjordes i tid och otid på grund av banornas upplägg. En liten tröst är att de andra två spelen är lättare med Crash Bandicoot: Warped som det enklaste.
För den som vill ta ut svängarna ytterligare så gäller det att samla in så många äpplen, lådor och kristaller som möjligt längs banorna. Ju mer som samlas in, desto fler sidouppdrag låses upp. Detta symboliseras i form av kratrar och warp-portaler som visar hur mycket av en viss sak som återstår att finna på banan. För min egen del av samlandet av lådorna det tydligaste exemplet, något som visades när banan sammanfattades av spelet då Crash bombarderades av missade lådor.
Ärkefienden Cortex gör som vanligt livet surt för Crash.
Roliga och kreativa banor
Med hänvisning till banornas struktur kan jag också lika gärna kommentera banornas kreativa utformning. Dessa spänner sig över en rad miljöer, allt från stekheta tropikskogar till iskalla vinterlandskap. En av de roligaste var att få rida en tiger genom den kinesiska muren i Crash Bandicoot: Warped. Ett litet minus är de bitvis långa laddningstiderna som gestaltar sig i spelet. Ungefär tio sekunder kan spelaren räkna med, vilket är orimligt högt för en remaster av den här sorten.
Trots den utmejslade vägen blir färden aldrig tråkig eller tragglig då innehållet är såpass omväxlande med väl avvägda längder. Här får jag bland annat åka motorcykel, rida isbjörn och ratta en miniubåt med explosiva torpeder. Flytet i tempot finns alltid där även om laddningstiderna hade kunnat vara lite kortare. Dock är känslan från 90-talet fortfarande intakt och jag får aldrig något intryck att Vicarious slarvat i sina ambitioner.
Bara ett ord: KÖP!
Det är med stolthet jag kan rekommendera Crash Bandicoot N.Sane Trilogy. Tre storslagna klassiska kultspel ingår i paketet som sträcker ut handen till både veteraner och nybörjare. När du väl satt igång har du många roliga men frustrerande timmar framför dig. Jag har häpnats, kämpat och svurigt idogt med allt som kastats mot mig. Det kommer du sannerligen också göra. Det här är plattformsspelande när den är som allra bäst.
