På många sätt är Dark Souls III stöpt i samma form som sina föregångare och till en början infinner sig en oro för att det både är för bekant och för lätt. Ack, när du känner dig som mest självsäker och trygg slår kallt stål dig till döds, om och om igen. Du kommer förmodligen behöva finna styrka för att ta dig igenom detta vidunder till trea, styrka som hamras in i stridens hetta. Dark Souls är fortfarande en oförlåtande älskare, även efter fem år, tre spel och fyra tilläggspaket.
Av aska är du kommen
Världen i trean är en grå och dyster sådan. Cykeln av eld och mörker har dragits ut och de varelser som befolkar världen är förvridna och sjuka, både kroppsligt och mentalt. Det är upp till ett fåtal utvalda, så kallade askbärare, att ta glöden från gudalika glödhärskare och åter tända elden som skall rena världen från mänsklighetens nyck. Men det finns viljor i skuggorna som hellre ser att elden dör och glöden släcks så att mänskligheten kan finna frihet i den slutgiltiga döden.
Färgpaletten av 50 nyanser i grått och brunt förstärker känslan av hopplöshet.
Storyn i Dark Souls III bygger vidare på seriens premisser fast i ny vinkel. Istället för att axla rollen av en ihålig människa i jakt på att bryta förbannelsen som gradvis gör dem galna, är spelaren en utvald person med samma krafter som glödhärskarna. I och med att fokuset tagits bort från de ihåliga, lämnas ett osagt löfte om ett definitivt slut på Dark Souls-universumet. Det här är slutstriden.
Fogande bakgrundshistoria
Dark Souls har alltid varit en relativt kryptisk spelserie. Dark Souls III lämnar inte den tvetydiga berättarmetoden, men det är mycket möjligt att jag som spelare efter fem år lärt känna världen och dess grunder. Föremålsbeskrivningar från både nya och gamla föremål bildar tillsammans ett pussel som för första gången känns koherent. Intressanta länder som Vinheim, Carim, Oolacile, Astora och Londo byggs ut och sätts i ett sammanhang tillsammans med nyare platser. Vad som först känns som ett patetiskt hopkok av fanservice, blir efter en stund lika självklart som den värld vi själva lever i. Allting har sin logiska plats i Dark Souls III.
Som en hängiven Souls-spelare är Dark Souls III otroligt tillfredsställande ur ett narrativt perspektiv. Att leta obskyra föremål bara för att läsa dess beskrivning och bakgrundsinformation är för mig ett rus att jämföra med att överrumpla bossar, om än ett stillsammare sådant.
Dessvärre sker denna helhet av berättelsen på bekostnad av variationen av föremål. Väldigt många vapen, rustningar och förbrukningsvaror är direkt hämtade ur föregångarna och fungerar precis som då. Detta gör att spelet inger en känsla av repetition som till en början inte alls klingar bra.
Soulsborne action
Dark Souls III må vara en uppföljare till Dark Souls, men det lånar minst lika friskt från den lupinska monsterjakten Bloodborne av samma utvecklare. Både fiender och miljöer tycks inspirerade av det viktorianska Yharnam. Många motståndare har långa smala lemmar som invånarna i Bloodborne och rör sig lika snabbt och aggressivt. Dessa vidunder sätter press på spelaren att agera mer responsivt och inte förlita sig på att skölden håller – vilket den inte alltid gör. Det finns skäl att frukta nästan alla fiender, då de har långa och dödliga slagkombinationer som kan lämna vem som helst törstande efter estusdryckens helande egenskaper. Därför är det intressant att rustningar i stort sett inte påverkar ens rörlighet i strid. Den som investerar några poäng i Vitality behöver inte oroa sig för tjockiskullerbyttor. Nu kan alla rulla runt som ninjor, även i full plåtrustning.
Utvecklarna FromSoftware visar åter igen sin kompetens i fiendekompositioner och luriga bakhåll. Det är ytterst sällan en fiende är helt ensam och ofta kompletterar de varandra för att locka fram panik i dig innan de sliter dig i stycken.
Det går inte längre att svepa estus ögonblickligen och dessutom är man numera sårbar några millisekunder efter att man tagit en klunk. Drick därför med måtta.
Nytt för Dark Souls III är de många vapenfärdigheter, så kallade Skills, som varje vapen och sköld begåvats med. Det kan vara sköldbrytande attacker på svärd, styrkeökningar på yxor, eller tålighetsökningar på talismaner. Alla dessa färdigheter använder mana, eller Focus Points som det kallas i spelet, vilket gör att krigare likt magiker får användning av resursen. Med stridsfärdigheterna tillförs ett djup till Dark Souls välstuderade stridsmekaniker som föregångarna saknade. Vapenfärdigheterna är till synes välavvägda kompromisser mellan risk och belöning då de på olika sätt lämnar figuren blottad när de aktiveras.
Rustningar går inte längre att uppgradera. Det besparar spelaren en hel del uppgraderingsmaterial samt uppmuntrar till att variera klädstilen på sin karaktär. När det kommer till vapen finns det sedvanliga uppgraderingarna och fusionerna. Det har däremot tillkommit några fusioner som öppnar upp för intressanta stridsinriktningar. Till exempel finns nu en Hollow fusion som ökar skadan exponentiellt med karaktärens Luck. Eftersom Luck nu också ökar en karaktärs gift- och blödningsskada blir det attraktivt att investera i egenskapen om man vill spela en skurkaktig figur med vassa knivar.
Som en boss
Det finns gott om bossar att testa din kompetens mot, vissa värre än andra och alla fruktansvärt häftiga. Varje gång jag kom i kontakt med en ny titan blev det en studie i strategi och taktik. Lustigt nog hjälpte det också att sova på saken. De riktigt duktiga spelarna kommer inte ha några större svårigheter med bossarna, men för den entusiastiska medelmåttan som jag själv hör till, kan det många gånger kännas som att banka huvudet mot en betongvägg. Motståndet kan upplevas som ett omöjligt hinder och allt känns hopplöst. Men sedan når du ett tillstånd mellan harmoni och frustration, där muskelminne och reflexer är precis så bra att bossens livmätare når noll före din egen – och den känslan är som crack i spelform. Naturligtvis upplever du den kicken bara en gång per boss.
Samarbete och invasioner (multiplayer)
Den här delen kommer uppdateras efter release när servrarna blir tillgängliga.
Det vackra, det fula, det laggiga
Den visuella skönheten i serien har alltid varit sisådär. Stundvis vacker, andra gånger förbluffande ful. Stort arbete har lagts på detaljer i miljöer och på fiender att det kan komma som en chock när några träd långt ut i bakgrunden ser ut att vara hämtade från ett spel på Playstation 2. I viss ljussättning blir även karaktärens hud smetig och oskarp vilket är tråkigt. De grafiska svagheterna är inte något större problem, men om de arbetats bort hade helheten lyfts.
Första gången jag anlände till detta kyliga område, spenderade jag flera minuter med att bara dregla framför teven.
Personligen finner jag spelet väldigt vackert, med storslagna scener vid ankomster till nya områden (jag tänker på dig Irithyll) följt av vyer över tidigare erövrade passager. Det här sättet att genom miljön visuellt erkänna spelarens framgång är ovanligt kraftfullt och ett typiskt FromSoftware-grepp.
Alla Dark Souls-spelen har mer eller mindre lidit av stundvis dålig skärmuppdatering. Alla som spelat Blighttown i originalet vet hur illa det kan bli. Dark Souls III ärver tyvärr denna problematik trots att den är låst på 30 bilder per sekund och går på samma motor som Bloodborne. Jag upplevde att lagget var som allra värst när jag spelade i större områden och rörde mig genom hus, som om det var när motorn skulle ladda miljöerna. Jag minns bara en gång då jag dog på grund av lagg, men det var en enerverande händelse. Över lag rullar spelet på, men det finns ett antal passager där skärmuppdateringen snubblar. Det här kan komma att åtgärdas efter releasen men det är något man bör vara medveten av innan man köper Dark Souls III.
Det bästa av de bästa
Dark Souls III är ett bevis på att FromSoftware bemästrat sitt hantverk. Att serien avslutas nu innan det hunnit bli urvattnat och tråkigt är ett klokt val. Vetskapen om att det här är den sista installationen i serien gör att det smakar så mycket bättre. Kännedomen av att serien (förhoppningsvis) får vila i frid gör att det har möjligheten att åldras med värdighet. Att det kan bli något som är värt att damma av om några år och ändå finna njutning i.
Det här är utan tvekan ett av de bästa spelen 2016. Dark Souls III är ett givet köp för alla som fattat tycke för serien. Som en stor fan av Souls kan jag meddela att det här spelet inte kommer att svika de trogna och inskolade. FromSoftware har förädlat formen, inkluderat ett komplett narrativt pussel och befolkat det med mardrömmar. Om det inte är ett direkt kärleksbrev till fansen så är det bara ett jäkligt bra spel.
Må denna best vildsint spelas sönder, likt den spelar oss sönder och samman.
P.S. Jag hoppas ni inte besudlat er upplevelse genom att titta på Youtube-klipp i förväg. Känslorna är som allra starkast när upplevelsen sker i blindo. Japan må ha fått spelet i mars, men ni som väntat på ond bråd död, kan också vänta er något gott och vanvettigt förtrollande.
