Deacon St John är skäggig, tatuerad, vältränad och kör båge. Han är en jävel på att skjuta och är uppfinningsrik som få. Flera egenskaper som kan vara bra att ha i en värld efter apokalypsen. Samtidigt är han generisk och faktiskt ganska tråkig. Visst, han har ett bagage som få män skall tvingas bära på, där förlusten av hans älskade Sarah väger tyngst. Det är också hennes öde som utgör den viktigaste pusselbiten i den snudd på för långa storyn. Deacon erbjuder sina tjänster till den som betalar bäst samtidigt som han hela tiden försöker bringa klarhet i vad som egentligen hände hans livs kärlek vid virusutbrottens början.
Storyn är som sagt lång och den känns allt för ofta ganska osammanhängande. Vi slängs mellan scener i nutid och flashbacks till tider då livet kändes bekymmerslöst. Sonys studios brukar vara mästare på att berätta en historia. Några lysande exempel är Horizon, Zero Dawn och The Last of Us. Bend Studio har visserligen snickrat ihop en gedigen och omfattande backstory i Days Gone, men den flyter inte. Det är sällan självklart vad ditt nästa uppdrag är och du får ofta återvända till menyerna för att kolla vad du skall göra härnäst.
Känn dig jagad
Torts att Days Gone på många sätt plöjer på i gamla uppkörda hjulspår introduceras en del nyheter när det gäller spelmekaniken. Det är en frisk fläkt att se hur de odöda, eller freakers som de kallas, förändrar sitt levnadssätt beroende på tid på dygnet. Swarmers gömmer sig i stinkande bon på dagen för att jaga i grupp på natten. Det är sådana element som bjuder in till en ny typ av taktiskt tänkande. Valet faller inte bara på att smyga eller rusa in i strid med fulladdade vapen. Du måste också ta hänsyn till hur den aktuella fienden beter sig vid det specifika tillfället. Swarmers kan med fördel rökas ut ur sina bon för att mötas med öppna armar. Eller kanske snarare laddade vapen.
De flesta av oss har sett trailern från E3 2016 då Deacon jagas av horder av zombies på ett sätt vi aldrig skådat tidigare i något spel. Och jag törs nu påstå att jag aldrig någonsin känt mig så jagad och underlägsen som när jag för första gången möter en hoard. Denna gräsliga, homogena grupp av freakers rör sig fram som en flodvåg och förstör allt i sin väg. Tyvärr blir det oftast jag som kommer i vägen. Precis som med det mesta i Days Gone så kräver ett sådant möte noggrann planering och väl avvägd taktik. Du tar inte med dig en kniv till en skottlossning, lika lite som du kommer illa förberedd till ett möte med en hord av freakers.
På tal om taktik så lär du dig ganska snart de olika freaksens unika egenskaper och då är det lätt att förstå att de odöda inte alltid är av ondo. Som alltid i en värld efter zombie-apokalypsen så är det sällan zombies som är den verkliga fienden. Det är istället de hänsynslösa överlevarna som utgör det största hotet. Rippers är den vidrigaste sortens överlevare och de är inte alls lika förutsägbara som freakers. Därför blir jag överlycklig när jag inser att de kan använda dem mot varandra. Allt som behövs är att leda en hord i rätt riktning för att på så sätt röja fri väg. Tänk en brandgata av odöda.
Det handlar om barn
En detalj jag ställer mig tveksam till de så kallade Newt-freaksen. Här talar vi nämligen av barn-zombies som är minst lika otrevliga som sina fullvuxna motsvarigheter. Deras ettriga attacker kan egentligen bara avstyras på ett sätt, genom att ha ihjäl dem. Jag vet inte hur det är med er, men för mig tar det emot att hacka zombifierade barn med machete. Här snuddar Bend Studios vid något som ingen riktigt vågat hantera tidigare och jag ställer mig frågande till just detta designval.
Deacon är en ensamvarg och med några få undantag klarar han sig bäst själv. Han vore dock inte mycket utan sin älskade motorcykel som bär honom genom den öppna världen. Det är på hojen du upplever landskapet och det är med hjälp av den Deacon utför de flesta av uppdragen i spelet. Tyvärr medför ett motorfordon i dessa tider ofta problem. Cykeln måste tas om hand minutiöst och dessutom hållas fulltankad. Det finns inget värre än att få soppatorsk ute i ödemarken samtidigt som du hör freakers hasa sig fram bakom varje träd. Tyvärr finns det nog ingen motorcykel i världen som dricker med är Deacons och bensinstopp är en ständig källa till frustration i Days Gone. Till på köpet går det inte att snabbresa på kartan utan bensin. Det suger. Det gör också hojens usla körförmåga och trots att jag lagt närmare 30 timmar i spelet känns det fortfarande som att jag snarare kör isracing utan dubbar, än en tung, häftig båge.
Som sig bör går det att samla på sig erfarenhetspoäng som sedan kan omsättas i nya egenskaper hos vår huvudperson. Det mesta du tar dig för ger XP och det är en god idé att investera tid i de många sidouppdragen. Erfarenheten kan sedan användas för att uppgradera basala saker, så som överlevnadsförmåga, närstrid, vapen och liknande. Givetvis kan även motorcykeln få sig en välbehövlig uppgradering emellanåt. Spelets skill tree är precis så omfattande som vi kan förvänta oss av ett lir av den här storleken. Valen du gör påverkar hur du senare tar dig an utmaningar i spelet. Gillar du att smyga, uppgradera närstridsförmågan och så vidare. Ja, ni fattar.
Sam Witwer är en stjärna
Days Gone har absolut sina ljusglimtar. Spelet är otroligt vackert. Snön knarrar och gnistrar på de kyliga bergsvägarna i norr och solnedgångarna får en snabbt att glömma att mänskligheten är ett utdöende släkte. Kartan är inte enorm, men väldigt välbalanserad och varierande. Det går sällan att ta en rak väg mellan två destinationer. Istället tvingas du ut i skogarna där farorna är som störst. Då är det ändå en tröst att veta att områden du tidigare rensat på freakers förblir relativt freak-fria under en längre tid.
Ljudbilden är också den något jag vill lyfta på hatten för. Freakers låter helt enkelt för jävligt, precis som sig bör och Sam Witwer gör ett lysande jobb när han lånar sin röst till Deacon St John, precis som övriga skådespelarkollegor i spelet. Stämningen är sådär lagom kuslig och musiken får hjärtat att pumpa extra fort precis på rätt ställen. Även om jag sällan överraskas av Days Gone har spelet helt klart sina ljusglimtar. Tyvärr hade jag räknat med att vara klar med huvudstoryn vid det här laget, men det känns ändå som att jag bara precis har börjat. Om det hade varit ett spel där jag bjuds på nyheter och oväntade vändningar så hade jag troligen fortfarande haft kul i Days Gone. Tyvärr är det ont om den varan och jag börjar faktiskt bli ganska mätt vid det här laget.
