”En gång, så exploderade det.” Death Stranding börjar med att vår karaktär berättar om den explosion som låg till grund för att vi existerar. Men den explosionen var inte den enda som skulle påverka mänskligheten. Det kom en till som inte skapade liv, utan tog dem.
Vamos a la playa
Vi befinner oss i resultatet av en katastrof med namnet Death Stranding, en process genom vilken mänskligheten utrotas. Jordens befolkning är urholkad till antalet, och bosättningar är inte längre något som finns i överflöd. Du spelar som Sam Porter Bridges, en av få som livnär sig på att leverera nödvändigheter till de som är villiga att betala. Sam är dock inte vilken budbärare som helst. Han har förmågan att känna av BT’s, Beached Things. Dessa skuggliknande varelser lämnar inte bara otäcka bläckfyllda handavtryck överallt, de försöker även dra med alla som råkar komma i kontakt med dem över till deras värld. En värld som är den kirala motsatsen till vår. En som är till vår värld vad vår högra hand är för vår vänstra. Den andra sidan.
Death Stranding är fylld till bredden med symbolik och metaforer. Men i grunden finns det egentligen bara en sak som är viktig att förstå, att allt handlar om kontakt. Medan världen sakta går mot en till synes ofrånkomlig undergång är alla fortfarande beroende av fysiska leveranser, möten och att nå ut till varandra. Även världen bortom vår egen försöker kontakta oss. Dock är det inte alla som har möjlighet att få kontakt med stranden (som den andra sidan kallas), eller ens se dessa BT’s. För att råda bot på det skördar man foster under vecka 28 från en viss typ av mödrar. Fostren placerar man sedan i behållare som blir uppkopplade till en typ av sensor som kan bäras av den som behöver skydd mot BT’s. Dessa kallas Bridge Babies, eller BB’s förkortat. Detta gör man på påstående av att BB’s är i ett tillstånd mellan liv och död och på så sätt kan, precis som Sam, uppfatta stranden och de strandade skuggindividerna.
En människa kan bli en BT om hen blir dödad under en attack, eller genom att kroppen inte blir kremerad tillräckligt snabbt efter bortgång. En fullskalig attack leder oftast till en gigantisk explosion som med största sannolikhet drar med sig ännu fler människor. Detta tillsammans med att materialet BT’s består av framkallar ett slags tidsresande regn, har gjort att människorna valt att gömma sig i underjordiska bosättningar. Bortsett från några få grupper som istället utmanar ödet på ytan. Det blir efter en väldigt turbulent introduktion ditt jobb att sammanföra alla dessa bosättningar, medan du slåss mot terrorister, aktar dig för BT’s, förstår din egen plats i världen och räddar din syster. Och självklart, levererar saker!
Signed, Sealed, Delivered
Alla har vi skiftande grad av intresse för spel som är väldigt baktunga när det kommer till handling. Och Death Stranding har otroligt mycket för dig att packa upp. Om du väljer att bara ta in exakt det som du blir matad, får du säkerligen fortfarande en väldigt bra upplevelse. Och alla dessa leveranser (som kan framstå som fetch quests) blir mindre onödiga om man går den extra milen och faktiskt ser till varför man gör dem.
Jag ska erkänna att även jag var skeptisk till ett spel som till stor del var uppbyggt av det som vi i vanliga fall endast gör för extra pengar eller erfarenhet. Men det finns så mycket mer kring det än att bara leverera paket X från plats A till plats B. Du behöver hålla koll på att dina förvaringskärl är så bra placerade som möjligt, och att du alltid har tillräckligt med material för att klara terrängen. Allt eftersom tiden går och du kommer längre in i spelet, får du tillgång till bättre och bättre prylar. Det handlar om både småsaker som skor och stora objekt som broar. Kojima Productions har lagt stort fokus på att du som spelare ska kunna planera din rutt på kartan, både genom att märka ut din tilltänkta väg med markörer samt att vrida kartan för att synliggöra berg, dalar och vattendrag tredimensionellt.
Du har säkerligen redan sett de lite humoristiska bilderna där Sam springer runt i ett öppet landskap med något som ser ut som det lutande tornet i Pisa på ryggen. Många gånger ser det ut så. Men även när du har omänskligt många paket att bära är det möjligt. Med rätt hjälpmedel och koll på terrängen kan du klara leveranserna i Death Stranding genom att hålla balansen. Ju högre torn du bär omkring på, ju lättare är det att tappa balansen och förstöra innehållet i det som ska till mottagaren. Beroende på väder- och underlag, behöver du sköta balansen på olika sätt med hjälp av axelknapparna på kontrollen. Eller färdas väldigt, väldigt sakta för att hålla dig stabil hela vägen. Men vem har tid för det?
You are not alone
Tidigare skrev jag om att spelet i grunden handlar om kontakt. Och spelar du Death Stranding med onlinefunktionerna igång kommer du indirekt ha kontakt med andra spelare. Något jag själv tyckte var både hjälpsamt och ett trevligt inslag. Vid en bergsvägg kan du till exempel hitta en stege någon lämnat kvar, eller ett rep hängande från ett stup. Du kan såklart också lämna kvar saker för att underlätta för andra som vill ta samma rutt som du. Desto längre du kommer i Death Stranding desto fler möjligheter för ”samarbete” får du. Bland annat går det att gemensamt samla material för att bygga upp vägar mellan områden man ofta besöker.
Inte att förglömma är alla situationer med BT’s. Tillsammans med din BB behöver du hålla koll på omgivningen och samtidigt din egen status när du blir varse om att de är nära. Något jag inte nämnt tidigare är att Sam har många olika mätare att vara uppmärksam på. Det är bland annat uthållighet, vätskenivåer och liv. När du försöker smyga dig genom ett berört område visar ditt bäbislarm hur nära en BT är. Är du väldigt nära behöver Sam hålla andan för att inte bli upptäckt. Men det går bara så länge Sams uthållighet är tillräckligt hög. Skulle du bli upptäckt, eller av någon annan anledning vilja göra dig av med en BT, får du hjälpmedel längre fram i spelet för att strida mot dem.
Hello from the other side
Death Stranding har varit en enormt givande upplevelse. Det jag från början trodde skulle vara ett spel belamrat upprepade fetch quests tillsammans med en fruktansvärt komplicerad handling, blev en erfarenhet att minnas. Den värld du blir satt i är otroligt levande, om än väldigt ensam många gånger. Men Kojima sätter den rätta stämningen. När jag för första gången styrde Sam ut på ett öppet fält och en av låtarna från soundtracket började spela var jag tvungen att stanna upp och se mig omkring. Redan när jag jagade mitt första mål på kartan insåg jag att världen var väldigt detaljerad och full av saker att utforska. När de uttänkta tidpunkterna för sällskapande musik drog igång blev Death Stranding också för ett ögonblick mer som spelbar konst än ett vanligt trippel-A spel. På något sätt påminde det mig om The Legend of Zelda: Breath of the wild, men utan huvudvärken från att inte kunna ta sig upp för stenar i regn. Världen är din att utnyttja som du vill, och spelet blir verkligen vad du gör det till.
För att inte tala om skådespelarna. Deras insatser tillsammans med den detaljerade grafiken är inget annat än slående. Hideo Kojima har verkligen fångat en ensemble som matchar hans stil. Det blir extra tydligt med alla små egenheter från Norman Reedus (som lånar ut sitt utseende till Sam) i de ögonblick då Death Stranding bryter den fjärde väggen.
Spelmekaniken tog verkligen tid att komma in i. Främst med tanke på att Death Stranding har en ganska lång startsträcka, med en nästan dold tutorial på några kapitel, innan du är helt frisläppt. Hade det inte varit för all statistik med vikt, statusmätare, balans och liknande, hade nog leveransuppdragen blivit ganska långrandiga. Men att plocka på sig så mycket som möjligt medan man planerat att ta sig igenom ett terroristläger på vägen till sitt mål, för att plocka upp material till ett vägnät som man håller på att bygga upp med andra spelare, var verkligen en rolig utmaning. Allt tillsammans med Hideos otroligt säregna berättarkonst är något jag sent kommer glömma. Dock har jag full förståelse för att Death Stranding inte är för alla. Främst inte om du är svårflörtad när det gäller upprepade moment och att känna dig förvirrad.
Death Stranding ger dig inte paketet i hand utan vidare, utan du måste själv sträcka ut handen för att greppa det. Men om du väljer att göra det anser i alla fall jag att det är värt det.
