Jag hade inga som helst förväntningar när jag satte mig med Deathloop. Jag var nästan skeptisk. När jag startar igång spelet tar jag rollen som Colt som lite avslappnat blir mördad med en machete av Juliana. När Colt sedan vaknar på en strand är han bakfull och har en blackout av större skådat slag – han har tappat minnet. Det är vår uppgift som spelare att hjälpa Colt nysta ut vad det är som händer, varför han ses som en förrädare som ska dödas och försöka få lite kontext till vad som händer i Blackreef.
Ibland känns spelet lite för lätt och jag blir fundersam om jag fått ett recensionsexemplar som ska dalta med de som recenserar det. Det kunde gärna få ha varit lite tuffare, men jag uppskattar ändå gameplay, som oftast utgörs av mitt taktiska och tålmodiga smygande. Ibland är det dock roligt att bara skjuta på och mörda allt jag ser. Men med finess. Allteftersom spelets story utvecklas får vi reda på hur vi kan använda loopen till vår fördel, samt hur vi kan samla på oss vapen att göra oss sällskap när vi vaknar bakfulla på stranden. Ja – spelet blir tuffare efter ett par vändor. Det tar bara lite tid.
Samla, grinda, farma
När jag väl klarat av det första huvudsakliga uppdraget låste jag upp möjligheten att samla på mig residuum, en skimrande valuta som besitter olika föremål i omgivningen. Mina första fyra timmar ägnades åt att inte ha en aning om vad dessa föremål gjorde. När jag väl låste upp förmågan att absorbera det blev det lite mer tydligt. Med residuum kan du låsa upp nya vapen och uppgradera saker. ”Låsa upp” i den här bemärkelsen betyder att du kan välja dessa vapen/färdigheter när du startar om från början. Plötsligt blev det mycket mer angeläget att besöka gamla platser, även om jag inte hade några ärenden dit!
Inte linjärt
På tal om att besöka gamla platser – när du tar dig fram i storyn låser du upp ny kunskap (minns saker?) som ger dig tillgång till ställen du tidigare inte kunde komma åt. Dock finns det (ännu) bara fyra platser att besöka – The Complex, Updaam, Karl’s Bay och Fristad Rock. Det finns dock en hel del att göra på dessa ställen. Varje gång du lär dig något nytt är det värt att återbesöka något av dem för att få ytterligare information som kan hjälpa Colt att bryta loopen.
Jag har i skrivande stund bara ägnat ca 10 timmar i spelet, så variationen är fortfarande där, men repetitionen har gjort sin närvaro mer än tydlig. Jag veta hur alla ställen ser ut, var alla fiender är. Utmaningen och motivationen ligger nu i att försöka klara av de olika områdena med egna utsatta mål och utmaningar. Varje gång du tar ned en boss får nu en ny uppgradering till deras respektive slab, samt chans på ännu bättre vapen. Just nu känner jag att farmandet är mitt huvudsakliga mål. Jag hade jätteroligt i Dark Souls med det, även Deus Ex: Human Revolution, så det är inte omöjligt att spelets livslängd är längre än vad det utlovar. Att utforska nya metoder är roligt, men håller dessvärre inte samma nivå som tidigare nämnda spel.
Retro fast framtid
Spelets känsla och atmosfär är riktigt underhållande. Det tog inte många minuter innan jag fastnat för dialogerna mellan Colt och Juliana. Det känns lite Tarantino blandat med Wolfenstein: New Colossus när det kommer till humorn, spydigheterna och dynamiken mellan karaktärerna. Spelet tar inte sig själv på för stort allvar, så det får en avslappnad men rafflande känsla som känns helt rätt. Precis som tidigare nämnda Wolfenstein verkar Deathloop utspela sig närmare 70-talet än vår tid. Detta till trots finns det ett starkt element av högteknologiska finesser. Karaktärerna och deras manér är tidsenligt med 70-talet, så den teknologiska biten ger den en skön känsla av ”What if…?” och lite uncanny valley-vibbar.
Väldigt roligt… en liten stund
Som det känns nu är Deathloop väldigt underhållande, men kommer inte hålla särskilt länge. Gameplay är riktigt underhållande, om än lite klumpigt emellanåt. Musiken är subtil, men väldigt ikonisk, trots en ganska schablonartad komposition; du har hört den förr, men den sätter sig iallafall.
Spelet är designat för att börja om, gång efter gång, men det känns lite för repetitivt för att hålla mig intresserad ett längre tag. Detta till trots är det, precis som ett infekterat clownsår – väldigt roligt så länge det varar.
