Huvudkonflikten i Curse of Osiris handlar om att den titulära karaktären Osiris har upptäckt att fiendefaktionen Vex har börjat simulera olika tidslinjer i en enorm maskin de byggt inuti Merkurius. Efter att han dribblat bort sig själv ett par gånger i vad som verkar vara ett oändligt antal simuleringar så ser han en framtid där Vex har hittat ett sätt att spöa mänskligheten. Detta är såklart inte bra men innan han kan varna resten av alla guardians (däribland du) så fastnar han i en eldstrid. Han skickar iväg sin Ghost som dock blir beskjuten och slutar fungera temporärt.
Du hittar hans ghost och måste nu återbygga den för att sedan ta dig in i The Infinite Forest och rädda Osiris. Så långt allt gott.
Du kommer vänja dig vid att gå igenom denna port ett antal gånger innan du är klar med Curse of Osiris. Många gånger.
Det som känns lite trist är att själva kampanjen avslutas relativt lätt och väldigt isolerat. Osiris har inget att säga om vad som hänt under kampanjen i Destiny 2, även om det var rätt stora saker som hänt under den. Han mest trallar på och det hela känns rätt märkligt. Det blir lite för mycket frågor som i slutändan hanteras med ett ryck på axlarna och sen inget mer. Jag personligen tycker det är slappt utfört av Bungie och jag hade verkligen hoppats att deras satsning på en ”stor, episk story” skulle genomsyra även expansionerna.
Äventyr i skog och vildmark
Med tanke på att Curse of Osiris påbörjades när Destiny 2 precis var klart så är det inte så konstigt att det inte justerats för att bemöta den massiva kritik som Bungie fått för deras endgame. Det ska erkännas att även jag förtrollades av allt som var nytt och skinande med tvåan, men det dog snabbare än vad jag egentligen hade velat. Jag tänkte dock att det kanske skulle bli bättre och att suget skulle komma tillbaka nu, men ack så fel jag hade. Det är bara en massiv grind och efter att ha testat de tre äventyr som erbjuds utöver själva huvudkampanjen så har en lite sur smak lämnats i munnen.
På det stora hela så ser jag inte vad som ska motivera mig att komma tillbaka till nästa expansion. Nu har Bungie sagt att det ska ske en del ändringar inom kort och att de lyssnat på kritiken, samtidigt som det inte känns nog. Många har betalat för denna expansion och i mitt tycke borde det vara en gratis patch eller motsvarande.
Att Bungie är grymma på att skapa trollbindande världar är något som fortfarande återfinns
Det är också lite starkt att kalla något för The Infinite Forest när allt som erbjuds utöver kampanjen är tre äventyr. Jag vet inte om tanken är att bygga på dessa äventyr eller lägga till fler men det känns snålt i början. Man får även med två nya strikes, men det är också mest variationer på uppdrag du får smaka på under kampanjen. Det spelar ingen roll att världen som byggts upp är väldigt fin om det inte finns så mycket där.
Det har även lagts till nya delar till den raid som släpptes ett tag efter originalspelet kom men det är samma assets som använts till nya scenarion.
Jag vill kunna utforska stället så mycket mer, men magiska väggar och design är i vägen mer än vad det hjälper
Det här är en recension som är rätt mycket klagosång och jag måste erkänna att jag känner mig rätt blåst av Bungie. Tidigare var jag lite av en fanboy efter att ha upptäckt magin i det första Destiny alldeles för sent. Men på grund av Bungies klumpiga behandling av uppföljaren och deras halvdana arbete med den första expansionen, blir jag avskräckt på tok för tidigt. Jag hoppas innerligt att The Taken King-standarden kommer med nästa expansion, men det är en försiktig förhoppning. Jag vågar inget annat.
