Efter att ha fått mitt konto och kod av Blizzard hoppar jag ut för att spela spelet under den begränsade tid som angivits. Jag känner mig lite stressad över det, då jag vanligtvis spelar den här typen av spel på ett särskilt, men ganska tidskrävande sätt. Jag startar upp med en klass, men ca en timme in vill jag prova de andra klasserna för att se vad som känns bäst att spela med. Detta tar väldigt mycket av tiden som redan är begränsad. Jag hinner inte spela spelet alltför mycket av den lilla tid som gavs, så det här blir mest ett första intryck, än en omfattande recension. Men så tror jag att det räcker när det kommer till den här typen av spel.
Story eller gameplay?
Diablo-serien är ett spel som utmärker sig med sin omspelbarhet och sällskapliga mangel med vänner. Storyn är som bäst okej i de här spelen, med sin överdrivna och klyschiga episkhet och allvarsamma ton. Diablo IV är inte annorlunda. Jag känner dels hur ljummet det har blivit med Blizzards typiska hjältejargong, där allt är superdramatiskt, skitcoolt och ödesmättat. Lite som att spela Destiny 2 – det går inte att ta på allvar.
När jag möts av spelets första filmsekvens efter att ha börjat spela känner jag att något är fel. De känns som uppskalade sekvenser från PS2, där karaktärerna ser styltiga och stela ut, med en polygondesign som känns föråldrad. Jag blir inte bara förvånad över den fattiga kvaliteten, men t.o.m. besviken. Och jag har nästan aldrig förväntningar på spel. I Diablo III fick vi förrenderade filmsekvenser som höll riktigt hög nivå, men det lilla jag hann se av uppföljaren var katastrofalt. Inte helt oväntat skippade jag gladeligen filmsekvenserna efter det. Storyn blev mest plågsam att ta del av i filmsekvensform.
Något som ändå är sig likt är gameplay. Det spelar som föregångaren, men med en del quality of life-förbättringar, som är varmt välkomna. Allt känns mycket smidigare och mer lättillgängligt när en spelar, och jag tror att det är en väldigt fin inlärningskurva för nya spelare.
If it ain’t broken, don’t fix it
Som rubriken antyder behöver inte hjulet uppfinnas på nytt hela tiden. Detsamma gäller med Diablo-serien. Det är ett otroligt roligt upplägg, som uppmuntrar till hundratals timmar av spelande, men samtidigt känner jag att det enda det gör för mig är att byta ut storyn och landskapen från Diablo III mot det här. Det är samma som tidigare, men på ett…tråkigt sätt. Vi ser redan det här i alla sportspel – samma spel släpps igen, men med små förändringar. Till fullpris. (Borde det heta fulpris då?) Med det sagt skulle jag fortfarande kunna sätta mig och spela det alldeles för länge för mitt eget bästa. Så länge jag får hoppa över all story med filmsekvenser renderade med en potatis. Och att jag får det gratis. Mer om det i nästa del.
Utöver det bekanta elementen så får vi nu röra oss genom världen på ett mer flexibelt sätt. Vi kan klämma oss under fallet bråte, balansera över på rackliga plankor, eller klättra ned för en klippvägg, istället för att behöva springa runt alltihop. Det är de där små detaljerna som får spelet att kännas mer lockande, där det fortfarande är samma som sist, men med små, intressanta förbätringar.
Värt sitt pris?
Personligen känner jag att det här spelet absolut inte är värt fullpris. Inte baserat på min upplevelse av det. Om du är ett die hard-fan av spelen kommer du såklart inte bry dig om det och köpa det iallafall (se även: Fallout 67). Om du är ny till Diablo rekommenderar jag att testa Diablo III först. Efter det kan du köra igenom Diablo II. För att knyta samman säcken bör du såklart köra spelet som startade allt också. Bonuspoäng om du kör det med svensk dub. När du väl plöjt dig igenom de tre spelen kan du kanske, men bara kanske, ta dig an Diablo IV. Förhoppningsvis kostar det inte mer än en påse lösgodis då, för jag tycker dessvärre att det inte är värt mer än så just nu.
