Tji fick jag!
Jag erkänner. Jag gick in i Digimon Story: Cyber sleuth – Hackers Memory med sämsta tänkbara attityden. Detta till trots att jag var ett stort Digimon-fan som liten. I bästa fall skulle jag få uppleva ett mediokert rollspel. I värsta fall en ospelbar sörja. Vad jag fick var varken eller. Att Digimon Story: Cyber Sleuth – Hacker’s Memory skulle bli en sådan positiv överraskning hade jag nog aldrig räknat med.
Det är dags för ett äventyr där verklighet, teknologi och det okulta krockar….
Alla är vi Hackers
Digimon Story: Cyber sleuth – Hackers Memory utspelar sig i Shibuya, Japan, i en nära framtid där gränsen mellan den verkliga världen och den digitala världen är så gott som icke-existerande. Att koppla upp sitt sinne till internet (i spelet kallat Eden) och fysiskt utforska webben är normen och varelser som kallas Digimon används flitigt trots att ingen egentligen vet deras riktiga ursprung.
Du axlar rollen som Keisuke. Han är en ganska vanlig grabb, men är kanske inte den vassaste kniven i lådan. Han har fått sitt internetkonto stulet av en hacker och som ett resultat av detta mer eller mindre blivit socialt utfryst. I jakten på upprättelse beslutar han sig för att bli en hacker själv och sätta dit tjuven till varje pris. Precis när spelet börjar har Keisuke lyckats bli en del av den lilla hackergruppen Hudie (Fråga mig inte hur. Grabben fattar inte ens grunderna av det han håller på med). Hudie består av ledaren och stenansiktet Ryuji, charmtrollet Chitose och Erika. Hon är en bortskämd skitunge vilket ska vara gulligt. Det är det inte.
Storyn och karaktärerna är egentligen inte speciellt välutvecklade och är typ lika djupa som en tomt glas vatten. Men Hackers Memory är tillräckligt medryckande med karaktärer som samspelar väldigt bra trots deras intetsägande personligheter. Jag vet att det låter märkligt, men det är roligt att se alla dessa stereotyper bollas mot varandra och det gör att man kan accepterar dem lättare. Släng då även in ett härligt ostigt manus fyllt med oneliners och slang och du har ett underhållande spel.
Karaktärerna består mest av stereotyper, men spelet driver med det själv till och från.
Digitala monsters – ingen röra
Förutom en helt okej berättelse och acceptabla karaktärer ligger Digimon Story: Cyber sleuth – Hackers Memorys styrka i de digitala varelserna vi får möta i spelet; Digimon. I spelets början får du välja ett monster som du ska föda upp och använda i strid. Under spelets gång får du tillgång till ett brett galleri med Digimons och inte helt oväntat skapar spelet ett sug att samla alla. Är man dessutom ett fan av serien sedan tidigare blir det väldigt kul att hitta och föda upp alla monster man redan känner till. Jag kan inte beskriva hur glad jag blev när jag upptäckte att jag faktiskt kunde få mina gamla favoritdigimons i mitt lag. Till och med de gamla skurkarna kan vara med på ett hörn!
Dina Digimons kan följa efter dig när du springer runt. Har du tre stora Digimons bakom dig blir det kaos!
Hur får du då tag i Digimons? Här finns ju inga Pokémon-bollar! I början av varje strid analyserar du motståndarmonstrena och när du har mött dem och analyserat dem tillräckligt mycket kan du återskapa dem i Digimonlabbet, en slags hubbvärld där du sköter allt Digimonrelaterat. Detta system är extremt hjälpsamt och sparar mycket tid. Det hade kunnat leda till mycket grinding att leta efter ett speciellt monster, men i Hackers Memory kan du slumpmässigt stöta på monstret några gånger och sedan bara återskapa det i labbet. Lyckas du inte hitta det monster du vill ha kan du enkelt utveckla dina Digimons till just det monster du vill ha… eller i mängder av andra riktningar.
Digimon Story: Cyber Sleuth – Hacker’s memory blev just skrämmande likt verkligheten.
I Digimonlabbet kan du sätta ett visst antal av dina monster på en liten gård/lekplats där de kan spendera tiden när dem inte är med dig. Du kan välja att låta de forska för att hitta speciella saker, låta de ta hand om gården eller så kan du sätta de i ett rejält bootcamp där de tränar under tiden du är ute och surfar runt på nätet. Du behöver alltså inte släpa ut varje litet monster för att träna upp dem i strid. Jag kan inte tacka den som kom på detta tillräckligt, för även detta tar död på allt vad grinding heter. Självklart finns det lite nackdelar med detta, som att de monster som tränar på gården kanske inte riktigt får de statsen de behöver för specifika utvecklingar.
Stridssystemet i spelet är turbaserat och enkelt att förstå. Det är så mycket klassiskt JRPG det kan bli. Ofta kan striderna kännas alldeles för lätta och under större delar av spelet kändes det som om jag inte mötte någon form av utmaning. Alla element av taktik som spelet försökte introducera blev snabbt onödiga. Det var främst vid bossarna som det kunde bli lite klurigt, men även där gick det mesta som en dans. Det kanske inte riktigt var tråkigt, för det är ju kul att se sina monster äga allt motstånd, men det blev inte engagerande.
Jimmy KEN är en festlig sidofigur och jag kräver fler spelskurkar som honom. Han står och spelar luftgitarr i tre minuter och vrålar som en dåre i säkert fem dialogrutor. Legendariskt!
Hacka planeten (den kanske blir roligare då)
Förutom Digimonstriderna går Digimon Story: Cyber sleuth – Hackers Memory också ut på att utforska den digitala och den verkliga världen. Det låter ju najs men är inte riktigt så festligt som man först kan tro. Den digitala världen är fylld av intressanta karaktärer, men de dyker bara upp i storyn och går knappt att möta utanför det. Det är delvis det som gör att man prioriterar berättelsen och de viktigaste uppdragen, för i övrigt finns det inte mycket att göra även om spelet gärna vill få oss att känna det.
Grottorna i den digitala världen är oftast identiska i stil och struktur förutom att de har olika färger. De är linjära med enkla pussel och kanske en brandvägg man måste hacka för att komma vidare. Effekten blir att man skyndar sig genom grottorna för att komma vidare så snabbt som möjligt, för sidouppdragen och alla andra Digimon-grejer är mycket roligare att lägga sin tid på. Även Shibuya känns ganska ointressant, vilket borde vara omöjligt. Osynliga väggar blockerar din väg, många NPC-karaktärer ser likadana ut och det känns bara… ödsligt. De har försökt att härma Persona-serien, men staden och miljöerna är bara tomma och platta.
Jag kan nästan höra hur det ekar mellan byggnaderna…
Sleuth-ligen
Digimon Story: Cyber Sleuth – Hackers Memory är kanske inte ett mästerverk men det gör allt sådär precis lagom för att man ska vilja spela mer. Jag tror framförallt att seriens fans har något att hämta här och jag erkänner att även jag drogs med i det hela och blev lätt nostalgisk. När jag väl lyckades utveckla fram Gatomon och sedan Angewomon var min kväll gjord. Att sätta ihop ett team med alla mina favoriter från när jag var liten kändes så belönande, så värt det. Men jag tror även de som aldrig sett någon av serierna eller spelat något av dem tidigare spelen kommer att kunna uppskatta Digimon Story: Cyber sleuth – Hackers Memory för vad det är: Ett hyfsat underhållande JRPG.
