Många har spelen varit genom årens lopp som kretsat kring stealth och smygande. Metal Gear Solid tog mig med storm när jag fick tassa ljudlöst i en svinkall militärbas för att inte väcka fiendens uppmärksamhet. Senare fick Agent 47 mig att inse värdet att byta uniform för att smälta in i omgivningen när motståndaren minst anade det. Nu är det dags att åter gestalta en mästares mästare i konsten att finnas utan att höras och att göra det med stil.
Handlingen utspelar sig på den fiktiva kuststaden Karnaca där kejsarinnan Emily Kaldwin har avsatts från tronen av en hertig i sällskap av den mystiska häxan Delilah. Uppgiften är att reda ut orsaken till kuppen och åter erövra tronen. Vid inledningen får du välja mellan att spela som Emily eller hennes fader och livvakt Corvo. Båda har olika egenskaper och spelstilar. Corvo har större tillgång till magiska formler medan Emily har större psykiska egenskaper, bland annat förmågan att distrahera fiender och koppla samman dem mot en gemensam destination. En nyhet är Emilys egna magiska förmåga Far Reach som både tar henne till avlägsna platser men också grabbar tag i föremål åt hennes. Fiende på distans? No problemo. Bara aktivera funktionen och vips har du ett plyte spetsad på stålklingan. Ett nöje som ger utrymme för taktiska fördelar på fältet.
Bekämpa fienden eller fly – valet är ditt!
Tassa på tårna i skuggornas rike
Det som båda har gemensamt är det taktiska upplägget där kurragömma står i fokus. Redan från starten ska spelaren på bästa och klurigaste vis ta sig förbi fiender utan att bli upptäckt eller att konfrontera dem. Om motståndaren känner av din närvaro tänds en symbol ovanför huvudet som indikerar graden av uppmärksamhet. Blir symbolen rödmarkerad går larmet och du tvingas att fly eller illa fäkta mot de horder som stormar fram. Det händer ofta att det blir game over när mina klumpiga framstötar får mina fiender att gå bärsärk. Med andra ord gäller det att hålla sig undan och försöka slå ut folket en efter en för att överhuvudtaget ha en chans.
I och med spelets stealthbaserade upplägg är en smygande approach att föredra, men vill du mörda dig fram är det inget som hindrar dig. Dock talar spelet om konsekvenserna av alltför vårdslöst handlande som riskerar att påverka slutet i en mer mörkare tonart. Väljer du den snälla vägen blir storyn ljusare och går i riktning mot det ”goda” slutet. När varje bana är avklarad summeras dina insatser beroende på ditt spelande. Gå fram som en ninja och du får pluspoäng i checklistan. Vråla som ett skjutglatt lejon och se hur liken staplas på hög i statistiken. Valet är som sagt ditt och du är fri att göra precis som du vill, något jag varmt välkomnar. Inga moraliska pekpinnar här inte. Det går givetvis att klara spelet utan att ha ihjäl en enda krake men det kräver sin kompetens att ostört ta sig förbi genom alla hinder under resans gång.
En mäkta varierad valfrihet
Uppdragen är utformade med stor valfrihet där du själv kan påverka hur slutmålet ska nås. Spelvärlden ska mer ses som ett verktyg för att främja ett kreativt och innovativt spelande. Hoppa från balkong till balkong, valsa upp för trappor i lägenheter eller varför inte ta kontrollen över en råtta och tassa dig förbi vakter? Vill du ha ihjäl det uttänkta offret eller välja en mer fridfull lösning som även inkluderar ett mindre sidouppdrag? Det finns flera vägar att spela och varje avsnitt har sin logik som kräver eftertanke.
En annan njutbar del i Dishonored 2 är hur mycket arbete som lagts ned i miljön. Det går inte en meter utan att jag får stanna upp och studera alla detaljer som fyller varje rum. Omgivningarna är utformade för största möjliga utforskande av alla möjliga vrår i jakt på pengar, artefakter och nödvändig utrustning. Jag kan säga att speltiden kommer förlängas med ett flertal timmar beroende på hur mycket du vill leta i skuggorna.
Nämnde jag att Dishonored 2 är vackert? Det är det. Mycket.
Designen är minst sagt imponerande och jag kan bara gissa hur mycket Arkane Studios planerat för att skissa upp arkitekturen i sin fulla prakt. Steampunk-stilen känns helt rätt i tiden och visar hur kreativ en mänsklig hjärna kan vara när den nyttjas som bäst. Du kommer garanterat röra dig på idel gator och torg bland civila som studerar dina rörelser. Blir du lite för närgången angörs en varning för att sedan övergå till ett larm. Ett fyndigt sätt att gjuta liv i miljön och höja utmaningen ett snäpp. Dock ett aber att stråken inte kunde ha mer människor ute för levande interaktioner.
Kulor, krut och en dos magi
Till sin hjälp har Corvo och Emily tillgång till basvapen i form av klinga, pistol och armborst som alla kan uppgraderas för att möta det allt starkare motståndet när avancemanget fortskrider i spelet. Utöver krutpåken finns även magiska krafter som kan fås genom runstenar och förvandlar paret till mäktiga magiker. Ju fler runstenar som samlas upp genom banorna, desto mer upplåsningar kan ske bland krafterna.
Krafterna varierar allt mellan att paralysera till att sammankalla en råttarmé som äter upp allt levande i sin väg. Blir du riktigt varm i kläderna kan krafterna kombineras till en dödlig cocktail av attacker. Ett exempel är Emilys Domino förmåga som kopplar ihop ett mindre gäng fiender. När den yttre fienden slås ut faller resten av gänget ihop som käglor mot ett bowlingklot. Som sagt är det upp till spelaren att hitta sin stil och se vad man gillar bäst när krafterna blir tillgängliga. Menysystemet är tyvärr inte lika logiskt uttänkt utan blir en liten röra av olika avdelningar som ligger huller om buller.
Omdömet? Ett vackert och storslaget spel
Dishonored 2 är ett vida omfattande spel som lätt ger dig 20 timmar spelande och förmodligen mer än så. Den största behållningen är smygandet och valfriheten att själv lägga upp sin spelstil och tillvägagångssätt. Den kalasfina grafiken bidrar till den estetiska utstrålningen som Dishonored 2 är byggt kring. Det är sällan man får stöta på digitala skapelser som kan bjuda på en artrik sci-fi-miljö av en sådan kaliber som Arkane Studios målat upp.
Tyvärr är inte handlingen den bästa och lämnar mycket att önska. Det är ett virrvarr av konspirationer och yttringar som blir lite för mycket för spelets eget bästa. Även karaktärerna tenderar att försvinna i mängden och binder inga känslomässiga band till spelaren. Men utöver det har du en storslagen upplevelse att se fram emot och ett utmärkt tillfälle att vässa dina kunskaper i konsten röra dig mellan väggarna med en panters smidighet.