Dishonored: Death of the Outsider Recension

Stealthgenren symboliseras ofta av bittra ensamvargar som själva tar sig an dåliga odds genom list, förklädnader och lite dödligt våld. Bethesdas Disohonored-serie följer den mallen till punkt och pricka med en hjälte som ska navigera genom en farofylld värld. I Dishonored: Death of the Outsider får vi följa den luttrade lönnmördaren Billie Lurk och hennes kamp att besegra halvguden The Outsider med hjälp av sin mentor Daud. Avstampet görs från skeppet Dreadful Whale som fungerar som bas under hela äventyrets gång. Sammanfattningsvis kommer vi åter att mötas av invecklade intriger och dialoger men också av en kreativ valfrihet som tillåter spelaren att spela som denne vill. Valet är spelaren, men med vissa restriktioner.

Direkt vid uppstarten slås jag återigen av den genomgripande designen som andas öppenhet. Jag känner direkt igen mig från Dishonored 2, spelet som givit mig viktiga erfarenheter i hur jag skulle orientera mig i Arkhane Studios arkitektur med höga byggnader, trånga gränder och balkongfasader. Magiska förmågor har alltid varit en avgörande grundstomme i Dishonored-spelen. Den här gången har jag tilldelats tre magiska förmågor direkt från start.

Möt Billie Lurk – lönnmördaren med kristallöga och robotarm.

Displace är förmågan att snabbt transportera sig från en plats till en annan. Med Foresight kan spelaren stanna tiden och sväva runt för att undersöka miljön. Med ett knapptryck kan man markera levande objekt och placera en Displace-markör för att ta sig förbi en svår eller ogenomtränglig passage. Sist men inte minst har vi Semblance som gör att Billie kan erövra en annan människas ansikte och därmed osedd vandra förbi bakom fiendens linjer. Upptäcks den döda kroppen bryts förmågan och jakten tar vid.  Alla tre gåvor är nödvändiga för att ta sig fram oupptäckt. Dock är Displace-förmågan en liten försämring när det nu krävs två knapptryck för att slutföra manövern vilket skapar ett sämre tempo.

Bättre fly än illa fäkta

Trots att Dishonored: Death of the Outsider inbjuder till olika valmöjligheter att planera min approach märker jag snabbt att det är bättre att vara eftertänksam än att blint rusa in i bataljer med svärdet i högsta hugg. Lat och otålig som jag är testades anfalls-varianten, men vis av erfarenhet fick jag snabbt byta taktik. jag lärde mig snart hur överlägsen övermakten är. Nästa gång blir det en mer logisk variant där jag mutar en vakt och sedan, tyst som en ninja, smyger mig fram genom en ovanvåning och ljudlöst slog ut den ena fienden efter den andra.

Spelvärldarna är lika magnifika som de är inbjudande till utforskande och diverse jävelskap.

Föredrar du den första metoden så får du vara beredd att springa undan snabbt som attan, ta skydd och hoppas att efterföljarna blåser av jakten. Uppgraderingssystemet för vapen och utrustning finns fortfarande kvar från föregångarna. För rätt summa pengar kan mer pistolkulor hållas i magasinet eller göra dig mer tystlåten under dina irrfärder. Allt för att minska risken att dra på sig onödig uppmärksamhet.

Traditionell spelmekanik på menyn

Spelmekaniken är i stora drag intakt från de tidigare två spelen. Nyckeln till framgång är att långsamt och taktiskt förflytta sig istället för direkt konfrontation. Banorna är uppbygga som gigantiska pussel där varje bit måste fogas in för att Billie ska kunna ta sig vidare, men banorna är också som lekparker för utforskande. Den här gången är banstrukturen mer som en transportsträcka mot slutbossen istället för de sidouppdrag som Dishonored 2 erbjöd. Givetvis finns få sidouppdrag kvar, men de fyller inte en lika stor roll längre.

Att leta efter hemligeheter är en grundstomme i Dishonored: Death of the Outsider. Bakom varje vrå finns allt från kopparmynt och frukter till viktiga nycklar som behövs för att låsa upp dörrar. Det är också gott om skriftliga dokument som innehåller viktig information om storyn, men också ger mer specifika detaljer hur spelaren kan tackla ett hinder. Går kassaskåpet inte att öppna? Leta efter ett dokument där det i anvisningarna antyds hur du ska göra.

När banan väl är avklarad sammanfattas prestationerna och poängen baseras på hur elegant du arbetar. Att undgå upptäckt ger pluspoäng medan ett brutalt slaktande inte premieras i lika hög grad. Detta blev jag varse tack vare mitt bristande tålamod. Devisen ”löpa amok” gav ingen positiv utdelning från spelets sida. En detalj jag saknar från föregångaren är att världen inte numera förändras utefter mina handlingar. Det spelar ingen roll hur många du slaktar eller skonar – Karnaca förblir konstant. Val- och konsekvenssystemet, som var så centralt från föregångaren, lämnar en bitter eftersmak i kraft av sin frånvaro.

Sammanfattningen – bu eller bä?

Avrundat är Dishonored: Death of the Outsider en lyckad spin-off. Designen är underbar och jag blir  alltid lika lyrisk att få utlopp för mina smygarfantasier där jag drar fram mellan fönstergluggarna. De magiska förmågorna är helt okej och tillför nya aspekter i spelmekaniken, om än med vissa förhinder. Storyn hade dock kunnat vara mer avskalad för att slippa de tunga monologerna som mer rör till det än bidrar till upplevelsen.

Miljöerna hade gott kunnat vara mer varierade för att slippa undan städerna som huserat flitigt i samtliga tre spel. Jag har också synpunkter på de utdragna laddningstiderna som är lite väl långa för ett spel av den här storleken. Men på det stora hela har Arkhane Studios presterat bra. Förvänta dig dock inga banbrytande nyheter med expansionen som mer kan ses som ”lite mer Disonored.”