När Divinity: Original Sin II startar upp är det svårt att inte dras med i den episka inramningen. Musiken är äventyrlig och den grafiska stilen, med sina fantasifulla målningar, lovordar ett storslaget äventyr i likhet med något Terry Pratchett eller Robin Hobb skrivit. Samtidigt som du konstruerar din hjälte drömmer du om hens möten med monster och adelsmän, dammiga magiker och ruttna dödgångare. Men efter fem minuter i spelet ligger hjälten död i sina egna kroppsvätskor och du får ladda om spelet.
Den här cykeln av exalterad känslostämning och ond bråd död är vardag i Original Sin II. Lika ofta som du dras med i fantasin slits du tillbaka till verkligheten. Men Original Sin II är aldrig orättvis, nej nej. Som en sträng förälder är det hård och rättvis på samma gång och belönar dig för ihärdigt arbete och uthållighet. Original Sin II är till skillnad från många andra av dagens spel inte curlande, vilket kan chocka många. Det är ett skitsvårt spel. Men lyckoruset av att överleva mot alla odds är väl värt de hårda tagen. Då får fantasidrömmen nytt bränsle.
En värld av förtryck
I en tid av religiösa krig, förföljelse och förtryck har kyrkans makthavare, Biskop Alexander den Oskuldsfulla, förklarat alla Sourceanvändare (folk med magiska egenskaper) skyldiga till världens överhängande undergång. Runtom i Rivellon uppstår monster från en annan dimension som attackerar och förstör byar och städer. Enligt kyrkan är det magikernas fel. Barn, vuxna och åldringar med magi i sitt blod jagas, fångas och skickas till ett ”pensionat” långt bort från civilisationen. Det vill säga om de överhuvudtaget överlever de hatbrott de utsätts för i allmänhet.
Den Röde Prinsen är en av karaktärerna i Original Sin II och är härligt arrogant och högmodig samtidigt som han är rättfärdig och kunglig.
När spelet börjar befinner du dig på ett fartyg på väg till en fängelseö. Du är fängslad och har ett stryphalsband som förhindrar dig från att använda magi. Premissen är bekant för den som spelat något av alla Elder Scrolls-spelen, men duger som språngbräda för äventyret. Under spelets första timmar målas världen och dess samhälle upp tydligt. Rasism och förtryck är pågående teman i spelet men späds så småningom ut med andra berättelser.
Storyn i Original Sin II är inte banbrytande på något vis men utbudet av berättelser gör spelet förvånansvärt mångfasetterat. Här har du små historier som berör, lockar till skratt eller är rent absurda. Ena sekunden lyssnar du på en äldre kvinna som berättar sin livshistoria, en emotionell berättelse som nästan lockar till tårar tack vare det fantastiska röstskådespelet. Nästa sekund talar du med en krabba som påstår sig väntar på det perfekta tillfället att ta över världen – röstat av den sämsta skådisen 2017. Original Sin II är storymässigt en blandad kompott av sött, salt och bittert. Men är för det mesta övertygande.
Original Sin II tar vid århundraden efter det förra spelet och är en helt separat berättelse som står på sina egna ben. Ingen tidigare kunskap om världen behövs.
Mekaniskt skelett
Divinity: Original Sin II framstår till en början som vilket annat isometriskt rollspel som helst. Men låt dig inte luras, det kan leda till flera game over-skärmar. Likheterna mellan Pillars och Eternity, Tyranny och Neverwinter Nights finns såklart, men Original Sin II (och sin föregångare) slår sina kusiner på en viktig front: mekaniken. Där flera spel i den isometriska rollspelsgenren stått stilla och trampat i tiotals år bryter Original Sin II ny mark på den spelmekaniska fronten.
Original Sin II är ett djupt strategiskt spel med flera lager av system som överlappar varandra. För det första är det ett turordningsbaserat stridssystem där varje karaktär fördelas ett visst antal action points (AP) de kan nyttja på sin tur. Gå, slåss, besvärjelser, egenskaper, allt kostar AP. Därför blir varje tur ett kritiskt schackdrag där ett felsteg kan kosta dig segern, antingen nästa runda, eller fem rundor fram. För det andra använder Original Sin II miljöerna på ett smart sätt. Varje miljö är en potentiell stridsplats där vatten, olja, höjder och bråte kan ha en avgörande roll. Har du kontroll över miljön har du oftast kontroll över striden. Kasta olja i en korridor och tänd eld på det för att förhindra att bli flankerad. Positionera bågskyttar och magiker på högre höjder för att ge dem 20% bättre success rate. Positionering och hushållning med AP är A och O i varje strid.
Egenskapen Leech gör att du återhämtar hälsa när du står i blod. Perfekt när man också kan få det att regna blood.
Till skillnad från många andra rollspel som enbart sysslar med health points (HP) och armor som dämpar skadan, har Original Sin II två typer av mätare utöver HP: physical armor och magical armor. Dessa mätare baseras på diverse utrustning dina karaktärer bär och absorberar fysisk respektive magisk skada innan hälsan tryter. Vad som är intressant är att olika effekter inte tar vid så länge en karaktär har armor. Magiska effekter som att brinna eller förvandlas till is har ingen effekt om målet fortfarande har magical armor. Det samma gäller fysiska effekter och physical armor. Därför att det viktigt att utrusta dina kämpar med rätt armor, samt attackera dina motståndare på rätt sätt så att du sedan kan sätta effekter på dem. Ett av de mest användbara strategierna är att låsa fiender med olika effekter, för att därefter nöta ner deras hälsa.
Men allt detta är inte bara till din fördel. Dina motståndare är smarta och kommer använda varenda fulknep de kan mot dig. Råkar du ställa dig i en vattenpöl kan du ge dig fan på att fiendemagikern kommer lägga märke till det och skicka en blixt på dig så att du inte bara tar extra skada utan dessutom blir paralyserad. Motståndet i Original Sin II är obarmhärtigt, på gränsen till sadistiskt och outhärdligt. Det här lockar fram särskilda spelstilar där valet av egenskaper tillfaller en handfull obligatoriska. I längden blir striderna smått enformiga. Till slut når du en punkt där du inte längre kan spela så som du vill, utan är tvungen att följa en formel för att ha en sportslig chans mot den artificiella intelligensen.
Har ni sett The Thing från 1982? I den spelar Kurt Russell mot en Chess Wizard som kontrar alla hans drag. Till slut tröttnar han och häller whisky på den så att den kortsluter. Original Sin II kan locka fram samma frustration. Men euforin som sköljer över dig när du lyckas överkomma ett hinder överväger den stundande irritationen. Svårighetsgraden och spelets ovilja att curla spelaren gör Original Sin II till en stark upplevelse och en sann adaption av bordsrollspelens hårda regler. I bästa fall uppmanar den till kreativitet, i värsta fall står du inte längre ut och börjar om spelet för att skapa starkare, mer välutrustade karaktärer.
I Original Sin II kan du välja att axla rollen som en av de NPC som går att rekrytera. Då får du en roll att spela samt unika replikval i dialoger.
Ett ordentligt rollspel
Divinity: Original Sin II är utan tvekan ett av årets bästa rollspel. Inte nog med att det har komplexa system som kräver stora strategiska insatser, det har också en öppen värld där många av spelens uppdrag faktiskt på riktigt går att klara på olika sätt. Karaktärerna du kan rekrytera är mångfasetterade figurer som interagerar med varandra på meningsfulla, oftast dödliga, sätt. Dessutom kan du välja vilket yrke de ska börja med. Den ny rasen Undead kryddar spelupplevelsen med ytterligare ett lager sociala och stridsrelaterade regler. Världen är trovärdig och har massor av äventyr att uppleva och monster att dräpa. Original Sin II har helt enkelt allt du förväntar dig av ett ordentligt rollspel.
Divinity: Original Sin II är ett solklart måste för alla gamla rollspelsrävar som spenderat tid med Baldur’s Gate och Icewind Dale. Det här är spelet för rollspelare som vill skapa och spela äventyr med starka grundregler (ja du kan skapa helt egna äventyr och hosta dem som game master för andra spelare). Det här är spelet för strategiälskare med hjärta för fantasy.
Original Sin II är inte ett spel för de som tror att de kan klicka sig genom innehållet och förväntar sig att bli belönad för minsta insats. Det här är inte spelet för de som inte orkar sätta sig in i berättelser och förlitar sig på att en pil visar vägen till slutet. Det här är inte spelet för de som ger upp.
