Om någon säger ”Doom” så tänker människor i regel bara på två saker. Antingen är det slowmotion-metal med samma namn, eller så är det en spelserie som blivit kultförklarad genom åren. Originalet spelas fortfarande troget idag, 27 år senare. För fyra år sedan släpptes Doom och möttes av jubel av kritiker och spelare. Doomguy var tillbaka och detaljrikedomen var på en helt annan nivå. Med Doom Eternal fortsätter serien och det är där vi befinner oss nu.
Edgy och vrålsnyggt
Att Doom har fått ett ansiktslyft är ingen nyhet och med det nya glory kill-systemet får vi en tydlig uppvisning av detaljrikedomen. Min första tanke går till Mortal Kombat och God of War. Det är gore porn på hög nivå, vilket nästan känns lite intvingat emellanåt. Det är dock inte på samma desperata nivå som Mortal Kombat-serien. Att du kan (vill!) avsluta i princip varje fiende och boss med finishers får mig att tänka på Kratos och hans patologiska vrede. Trots detta är det otroligt tillfredsställande att slita ut ögon på cacodemons, klyva mekaniska demoner från hjässan till mellangärdet och slå ned huvudet i halsen på kanonmaten som kommer springande i lite här och där. Detaljkänslan är vidrigt snygg och ibland blir det nästan lite äckligt när en omorganiserar organen på diverse demoner.
Miljöerna är en frisk fläkt för serien, då vi får hoppa oss genom ett brinnande inferno som en gång var jorden. Vi har nämligen blivit invaderade av demoner och de har trashat stället hårdare än ett gäng packade, kokainstinna sleazerockare på valfritt hotell på 80-talet. Det är ruiner, smuts och eld överallt. Efter att Doomguy passerat är det stilfullt dekorerat med blod, kroppsdelar och inälvor också. Resan tar dig dock till Mars lite senare, men att se strukturer en kan relatera till känns som en skön omväxling.
Story?
Doom har aldrig handlat om ett starkt narrativ. Det är inte Uncharted eller valfritt rollspel, t.ex. Nej, vi vill mörda saker! Precis som CoD-serien får vi en skitnödig, extremt dålig story som väcker mer genans än inlevelse. Karaktärerna är platta och tråkiga, men det är egentligen sak samma. Spel med kampanjer, som inte behöver en story, mår fortfarande bäst av att ha en rokastlig sådan än ingen alls. Dooms story är övergången från titelmeny till det gameplayfokuserade ultravåld vi är ute efter.
Underbar gameplay….till PC
Att spela det här på PC måste vara underbart. Du har crit points på fiender, dubbelhopp och kan låsa upp väldigt mobila och effektiva egenskaper, för att inte tala om arsenalen. Att uppleva Doom Eternal till PC måste vara ljuvligt och en sann representation av vad bra gameplay ska vara. Tyvärr har jag spelat det med en handkontroll, vilket är lika trevligt som att äta mjukt, slemmigt grus medan en tittar på en 10-timmarskompilation av alla kostymer från E3, med sina livlösa kroppar, stela rörelser och superlativa buzzwords.
Doom är inte ett spel för handkontroll. Tvärtom – om du vill bli förbannad, frustrerad och slå dig själv medvetslös med knappdosan är det här något för dig. Är du lycksaligt ovetande om hur FPS känns på PC är det nog lugnt. För oss andra, med för klena datorer, är Doom Eternal något vi bör välja bort, såvida vi inte gör en uppgradering av våra datorer. Inte för att det är omöjligt att spela FPS på konsol efteråt, men Doom Eternal har ett tempo som verkligen skriker PC-kontroll. Jag har kunnat leka med andra FPS-spel på konsol, men när jag börjar springa runt med Doomguy märker jag att det här känns väldigt, väldigt fel. Det här är alldeles för rolig och bra gameplay för att förstöra den med en handkontroll.
På det stora hela är Doom Eternal ett riktigt roligt, snyggt och bra spel. Skulle jag ge det ett betyg utifrån min personliga erfarenhet skulle det hamna på en femma, men då får inte spelet rättvisa på konsol. Det är riktigt snyggt, storslaget, dramatiskt och våldsamt. Dina abilities, finishers och mobila färdigheter gör gameplay till en fröjd med rätt verktyg. Tyvärr hade jag inte det. Med det sagt så har Doom Eternal potential att vara jävligt roligt.
