Jag måste erkänna att jag aldrig har ställt mig frågan hur det skulle vara att spela på en Monet, Sargent eller Cézanne, men nu är Dordogne här för att besvara min oställda fråga. För visst är det som att spela på en vacker tavla. På den målas en berättelse om ånger, vemod och barndomens hopp upp. Och det tar inte lång tid innan jag är emotionellt investerad och hänryckt.
Dordogne är namnet på floden
Ett stycke fransk realia är att Dordogne är namnet på floden spelet utspelar sig vid (såväl som det département som den flödar genom). Skådeplatsen är direkt inspirerad av spelets kreativa huvudperson och konstnär, Cédric Babouche, som är uppvuxen i Dordogne-orten Sarlat.
Vår huvudkaraktär heter Mimi, en ung kvinna med ett lite skakigt familjeförhållande. Hennes far har helt klippt kontakten med sin mor, som nyligen gått bort. Mimi trånar efter något slags band till sin farmor, som hon helt enkelt inte minns. Hennes längtan för henne ut till farmoderns gamla hus ute på landsbygden i Dordogne och en resa in i sitt eget förflutna, som långsamt uppdagas för henne.
Handlingen består av en dryg handfull kapitel, vardera uppdelade i två segment – det ena från Mimis vuxna perspektiv; det andra från barndomens fragmenterade minnen. Berättelsen kommer som sagt pö om pö, med gott om tid att lära känna spelets rätt så begränsade karaktärsgalleri. En del exposition får du vila inspelade kassettband, och en del via ledord som du bland annat använder/väljer i både mono- och dialoger genom spelets gång.
En definitionsfråga
Jag har nog inte varit så här kär i en spelmiljö sedan … Tasomachi, kanske. Jag är rätt säker på att det här är själva definitionen av pittoresk. Miljöerna i Dordogne är som att sätta vattenfärger i händerna på Studio Ghibli. Denna likhet syns ännu med i karaktärerna, men det är verkligen miljöerna som stannar med en efter spelet är avslutat. Dordogne är ett sådant spel du kan pausa när som helst, ta en skärmdump och få en tavla som resultat.
Trots sin speciella stil är det faktiskt inte så svårt att orientera sig i Dordogne. Som i många andra peka-klicka-spel så rör sig Mimi långsamt, vilket gör det enkelt att se hur djupt in i varje ”konstverk” du rör dig, och således vad du kan interagera med. Trots att kameran är statisk och gillar att skifta perspektiv som ett gammalt Capcom-spel, går det alltså att ge spelbarheten tummen upp i den här variabeln.
Återvändo
Även om berättelsen i Dordogne är över i en sittning eller två, finns orsaker att återvända till konstverken och den så utsökt animerade vattenfysiken. Under spelets gång samlar du nämligen på dig nyckelord (som nämnt ovan), varav ett par är för dig att hitta själv i omnejden. Samma sak med bilder och ljudupptagningar som du kan göra under en stor del av spelet. Allt detta används för att kunna göra inlägg i din klippbok. En bild, en ljudupptagning, ett bokmärke och en dikt för att komplettera varje kapitel. Förutom dessa kan du också hitta dolda kassettband (som sagt ovan) och brev. Allt detta broderar ut storyn med små extra detaljer som sätter guldkant på presentationen. Särskilt för en ’cheevotorsk som undertecknad (ja, dessa ger alla achivements/torféer/prestationer).
Ljudupptagning
När vi ändå är inne på ämnet ljud; ljuddesignen i Dordogne behöver en tumme upp. Ljudeffekterna är mysiga som få; att spela med hörlurar är nästan ASMR i sig. Rösterna är alla fenomenala, som sig bör i en produkt där de bär så mycket narrativ tyngd. Både tal och text är valbart på språken engelska, franska, occitanska (googla det för en extra liten realialektion), spanska, tyska, japanska samt kinesiska (text finns dessutom på ytterligare ett antal). De språk jag själv hunnit lyssna på – jag körde genom hela på spanska och provlyssnade självklart på japanskan – är fantastiska.
Musiken, den som signeras franska gruppen Supernaive, är blandad. I bästa fall ett fenomenalt komplement till scenen ifråga, men ibland något skorrande, smått intetsägande. Den här sortens electronica är idag extremt vanlig i spelsoundtracks (Wavetale, Thomas Was Alone, Voyage, Anodyne för att nämna några) och fungerar egentligen utmärkt för den här sortens meditativa spelupplevelser. Men för Dordogne fick den mig ett par gånger att fundera över vad den egentligen gjorde där – vad den försökte förmedla. I vissa fall kan i och för sig den som implementerade soundtracket belastas för det här, men enstaka kompositioner är i sin helhet lite tveksamma.
Till syvende och sist är Dordogne svårt att inte rekommendera. Det är en kort, visuellt utsökt spelupplevelse med mycket hjärta. Som spelets konstnär Babouche själv sade, är känslor stökiga. Då tillåts Dordogne ha ett par stökiga små blessyrer utan att det påverkar min varma rekommendation. Det enda jag saknar är fler sparfiler, eller förmågan att gå tillbaks till den klarade sparfilen på ett meningsfullt sätt (dvs. inte bara titta på eftertexterna).
Dordogne släpps den 13 juni på PC/Mac (Steam), Nintendo Switch, Xbox One/Series X|S samt PlayStation 4–5. Denna recension är av PC-versionen och möjlig tack vare en recensionskod.
